onsdag 29 juli 2009

Eldkvarn - Himmelska dagar

Att vara 13 år och gilla Eldkvarn känns inte direkt vanligt. Eldkvarn har alltid varit förknippad med musik för att locka en mogen och vuxen publik, även under sina mest kommersiella dagar på 80-talet. Men jag gillade Eldkvarn starkt i väldigt unga år, ända från deras största försäljningssuccé "Kungarna från Broadway" och låten "Kärlekens tunga". Jag tror det var strax därefter som jag en sommar på en marknad i Nätra, nära Örnsköldsvik, köpte en samlingskassett utgiven av EMI med fyra svenska artister. Det var Anne-Lie Rydé, Marie Fredriksson, Per Gessle (alltså sololåtar, inte som Roxette) och Eldkvarn och jag föll för Eldkvarns låtar, som var från 1986-87. Texterna var otroligt bra och sköna och jag gillade Plura Jonssons röst som passade otroligt bra till texterna och låtarna! När deras platta "Karusellkvällar" kom 1989 och jag fick höra den så sprang direkt till Thylins skivaffär och köpte singeln "Långsamt tåg" (min ekonomi sträckte sig inte längre då).

Med åren har jag samlat på mig en del Eldkvarnplattor även om jag är långt ifrån komplett. Så vilken ska jag välja av dessa? "Kungarna från Broadway" känns ju som ett allt för solklart val så jag valde "Himmelska dagar" från 1987. Jag köpte skivan på Sundsvalls skivmässa 2001 och kände mig rätt lycklig och stolt över mitt kap. Skivan är ett dubbelalbum bara med helt nyskrivna låtar av högsta klass. Singelspåret från skivan är "Ett hjärta för mycket" och är en mycket bra låt. För mig är det en gåta att Eldkvarn inte lyckats få till en riktig monsterhit för dom har verkligen haft en hel del låtar genom åren som haft kvalitet för det. Men bästa låten tycker jag är låten "Ta min hand" som är en fantastisk skön låt med kanonproduktion och en väldigt bra och lyssningsvärd text där Plura tackar de som betytt mest för honom i hans liv! Men plattan är också fylld med väldigt målande storstadsbeskrivningar i flera låtar, som i låtar som "Kungsholmsloppet" och "Söders kors". Detta är en kanonplatta med både stämning och en uppvisning i perfekt kompositionsförmåga! Och det är skönt att bandet finns än och att det finns något skönt och tryggt att hålla i när Eldkvarn kommer med ny platta!

"Ett hjärta för mycket" och "Tag min hand" blir det som smaktprov från denna platta!



söndag 26 juli 2009

Pet Shop Boys - Very

Som älskare av engelsk 80-talspop är det förstås svårt att undvika Pet Shop Boys som musikaliskt alltid varit några av mina favoriter. På 80-talet var låtar som "Love comes quickly", "Always on my mind", "Suburbia", "Domino dancing" och "It´s all right" det jag lyssnade på mest. Jag har alltid varit imponerad över Neil Tennant och Chris Lowes förmåga att trots trender och musikaliska förändringar genom åren ändå stå stadigt som den engelska popmusikens hjältar ända in på 2000-talet. Tyvärr är deras senare plattor något ojämnare än de var på 80- och 90-talet, även om de inte är dåliga. Den senaste, "Yes", har jag inte hört än, men plattan dessförinnan, "Fundamental", var helt OK med en hel del kanonlåtar utan att ändå kanske nå upp till glansdagarna. Den platta som jag ser som den största besvikelsen av dom är klart "Nightlife" från 2000 som är en trist och intetsägande historia.

Men den som jag anser är den bästa är en platta jag säkert hört ett par hundra gånger sen jag köpte den, "Very" från 1993. Det var Pet Shops comebackplatta i en tid då dom ville göra musik som verkligen var Pet Shop Boys. "Very" betyder alltså att plattan är "Very Pet Shop Boys".
Jag har faktiskt ett kul minne kring köpandet av denna platta. Det var i november 1993 och jag praktiserade som städare på ett hotell då. I väntan på bussen hem på kvällen så gick jag in till stans största skivaffär då, Skivbutiken, och såg "Very", som jag trånade efter. Jag hade bara några veckor dessförinnan hört en intervju med Pet Shop Boys i Musikjournalen i P3 där man spelat mängder av spår från plattan vilket fått mig riktigt intresserad.
"117" läste jag på en lapp och tog förgivet att det var 117 kronor som avsågs och var beredd att köpa den. Till min stora besvikelse så kostade den 170 kronor (intressant att detta är 16 år sen och deras senaste "Yes" från i år kostar nästan likadant?!). "117" var bara skivnumret. Ilsken gick jag ut ur butiken, svärandes över att det inte fanns någon riktig prislapp.
Dagen efter, på lunchen, gick jag in på Expert istället, som på den här tiden sålde både elprylar och skivor. Dom hade en skivrea där och samma skiva kostade här 99 kronor. Nu köpte jag den och kunde konstatera att jag inte bara tjänat ca 70 kronor utan också köpt en skiva som varit utgiven i en månad för endast 100 kronor.

Plattan finns i två versioner. Dels den mer normala med ett blått pappfodral och små huvuden av Neil och Chris på framsidan och dels det mer udda oranga plastomslaget som påminner om lego, med små plastbitar som sticker upp. Självklart är det det senare som jag köpte.

Plattan i sig är synthdisco från 90-talet av bästa märke. Man kan säga vad man vill om att bandet gör cover på Village People och ibland blir kallad för bögdisco, men detta är så otroligt snyggt gjort och välskrivet att nästan tuppar. Om man då bortser från singlarna så är de snyggaste låtarna den smårappiga och energiska "Yesterday when i was mad", den svävande "Dreaming of the queen", den pampiga "The theatre" och balladen "To speak is a sin". Jo, jag vet att "Yesterday when i was mad" kom på singel på hösten 1994, men den var då från mixplattan "Disco 2" och i en helt omgjord version, där denna version är långt bättre. Denna platta håller jag som en av de bästa plattor som gjorts och är drömsk och en uppvisning i perfektionism inom popmusik. Frågan är om Pet Shop Boys nånsin blir så här bra, hur många plattor de än gör. Kanske inte, men de har förmågan att i alla fall vara i närheten. Det blir spännande och kul när jag skaffar "Yes" och får se om de lyckas med det denna gång.

Här blir det tre filmklipp. Jag kan ju inte utelämna den fantastiskt snygga videon till "Can you forgive her?". Men samtidigt blir det förstås också "Yesterday when i was mad" och "Dreaming of the queen".





lördag 25 juli 2009

Benny Goodman - Jazz Years Swedish Radio

Benny Goodman har alltid varit en av mina favoriter inom jazzen, i alla dess musikaliska former. Möjligen kan man fundera kring hans person som orkesterledare för detta musikaliska geni var en hemsk diktator inom bandet. Det berättas om hur han bestraffade saxofonisten Wardell Grey inför publik genom att köra ut honom från bandet under pågående konsert och ta hans saxofon och behålla den konserten ut, då Grey spelat en ton fel.
Att gilla Benny Goodman och vara skivsamlare är kanske en av världens lättaste uppgifter. Det finns väldigt mycket Goodman-plattor i loppisbackarna, så mycket att man verkligen får sålla bland vad som är vettigt och vad som är ointressanta hitsplattor. Jag har haft tur att genom åren hitta allt ifrån spännande småbandsplattor och liveinspelningar från både 30-tal till 60-tal till storbandsplattor av bästa märke. Men den platta som jag håller som min favorit är inte köpt på en second hand. Denna skiva, ur serien "Jazz Years", hörde jag första gången 1986 då jag, 11 år gammal och helt nybliven jazzfreak, trollbunden hörde ett program i radion med Goodmans konsert i Stockholm 1950. Där såddes mitt frö som Goodmanfan. Sen tog det ca 8 år innan jag hittade konserten på CD på varuhuset OBS! skivavdelning för 60 kronor. Gissa om jag var lycklig!

Konserten, som är i sin helhet och inte klippt, är inspelad i Konserthuset i Stockholm och indelad i två delar. Den skulle nämligen inspelas för radion samtidigt och spår4 till spår 12 är inspelad för dåvarande Riksradion. Resten är fortsättning av konserten för livepubliken. Därför är det rätt kul när Goodman börjar med sin signatur "Stompin´at the Savoy" samt två låtar bara för att sen spela om signaturen, med introduktion av Folke Olhagen, när radiosändningen går igång, hälsa alla välkomna en andra gång och fortsätta konserten sen.

Musiker här är förutom Goodman på klarinett också Roy Eldridge, trumpet, Zoot Sims, tenorsaxofon, Toots Thielemans (som Goodman här kallar "Jean"), gitarr och munspel, Dick Hyman, piano, Charlie Short, bas och Ed Shaughnessy, trummor. Dessutom medverkar Nancy Reed i duett med Eldridge i en version av "Let me off uptown". Resten av plattan är underbar swing och en fantastisk livekänsla. "The world is waiting for the sunrise" rivs av i en av de svängigaste versioner jag hört, "Air mail special" sitter som gjuten och versionen av "After you´ve gone" är ännu nostalgi för mig från mina första jazzår! Och Toots Thielemans munspelsversion av "Stardust" är helt fantastisk.

Detta är för mig kanske bland det bästa som givits ut med Benny Goodman och swing när den är som absolut bäst. Bättre än så här kan knappast livejazz på platta bli. Det är aldrig förutsägbart en minut för ena sekunden spelar Thielemans, nästa får Dick Hyman spela två nummer alldeles själv för att sen göra ett fantastiskt nummer med bandet. Det är bara att luta sig tillbaka, njuta och låtsas att man sitter i främsta raden på Konserthuset.

Här har jag tyvärr gått bet på att hitta klipp från just denna skiva. Men istället så hittade jag en annan lite kul goding. "After you've gone" ska det bli ändå, men i en annan version, nämligen den som är med i Walt Disneys film "Make mine music" från 1946. Ett riktigt kul Disneyklipp till skön musik!

måndag 20 juli 2009

Andy Kirk & His Clouds Of Joy - Instrumentally speaking 1936 - 1942

Jag fortsätter min resa genom storbandsjazzens mindre kända mästare med Andy Kirk & His Clouds Of Joy, eller Twelve Clouds Of Joy som det egentliga orkesternamnet var, ett ganska udda namn på ett storband i tider då alla skulle heta orkseterledaren samt tillägget "& his orchestra". Andy Kirk tog över Terrence Holders orkester 1928 och döpte först orkestern till Andy Kirk & His Dark Clouds Of Joy, men snart fick den det mer positiva tolvmannanamnet. Orkesterns största tillgång var nåt så ovanligt för den tiden som en kvinnlig musiker. Kvinnor inom den äldre jazzmusiken har till ca 90 % av fallen varit sångerskor, men undantag fanns. Lil Hardin i Louis Armstrongs Hot Five var en och Mary Lou Williams var en annan. Ungefär samtidigt som Kirk tog över orkestern anslöt sig paret John och Mary Lou Williams till orkestern. Williams spelade piano i bandet och var den som skrev de flesta arrangemangen vilket var en bidragande orsak till att Andy Kirks glädjemoln blev en stor succé i USA under så pass många år. Man fick en stor hit 1936 med "Until the real thing comes along" och räknades redan som en av 30-talets ledande swingorkestrar. 1942 så lämnade Mary Lou Williams bandet och därefter lyckades bandet aldrig hitta tillbaka till toppen och snart föll dom i glömska. Det underliga är att trots att Andy Kirk & his Twelve Clouds Of Joy var en av 30-talets mest önskade swingband så är det svårt att hitta inspelningar och skivor med dom och jag känner mig lycklig över att ha hittat denna. Jag hörde talas om dom första gången i Smokerings där Leif Andersson med jämna mellanrum spelade orkestern i radio.

Den här skivan, "Instrumentally speaking 1936 - 1942", är en del av MCAs Jazz Heritage-serie som jag hittade vid en av mina bästa skivköpstillfällen. Den är köpt på Masens Rockcenter i Stockholm sommaren 2008 då jag var i huvudstaden på den årliga skivresan som jag alltid försöker göra dit på somrarna. En del av mina bästa skivköp är gjorda i Stockholm för där finns utbudet av affärer och variation! Jag besökte då den långa skivaffärsstråket på St Eriksgatan och ramlade plötsligt in i den då tomma butiken. Jag landade vid några backar med 10 kronorsskivor och hörde hur ägaren plötsligt annonserar att han egentligen ska stänga för att han måste hjälpa en kompis med ett byggnadsarbete, men att jag får bläddra klart. Lite stressad och irriterad över det plötsliga beslutet att stänga affären tidigare än vanligt så hittar jag ändå en jättehög med jazzplattor, som jag aldrig sett i Sundsvall, i denna billiga back, bland annat denna med Andy Kirk & His Clouds Of Joy. På 10 minuter hade jag slitit upp och köpt sju jazzplattor jag aldrig förut sett. Då är det kul att vara skivsamlare!

Musiken på denna platta är ren skön storbandsswing från 30-talet, fri från Duke Ellingtons experimentellusta och Count Basies stomp, hur bra nu dessa än är! Det finns inte en dålig låt på denna platta, även om den på intet sätt är originell i genren, vilket trots allt gjorde mycket av karriärerna för de ovan nämnda konkurrenterna. Detta är laid back snygg 30-talsswing av bästa märke med proffsmusiker. Andy Kirk & His (Twelve) Clouds Of Joy är väldigt orättvist bortglömda idag trots att de var ett av 30-talets största och denna skiva visar på det! Den som vill höra ännu mer bevis kan besöka denna sida där man kan höra mängder med streamade låtar med bandet!

Men det finns också en hel del Andy Kirk på Youtube och två av dom kommer här, från denna platta. Dels "Lotta sax appeal", som är skriven av båda paret Williams, och dels "McGhee Special", skriven av trumpetaren Howard McGhee.



fredag 17 juli 2009

Naked Eyes - (What) In the name of love


Eftersom en stor del av min samling utgörs av vinylsinglar så kommer jag att utgå lite från det också. I engelska Naked Eyes fall är det också i brist på en fullängdsskiva, men jag hoppas att så snart som möjligt hitta en hel LP med detta otroligt häftiga men ack så kortlivade 80-talsband (redan efter två plattor så lade man av). Vägen till att få denna singel var lång och brokig och bandet är svår att hitta i skivbackarna. Kanske för att en av medlemmarna är ansedd som större med ett annat band som är lättare att hitta. Naked Eyes bestod av Pete Byrne och Rob Fisher, som tillsammans med Simon Climie blev känd som Climie Fisher i slutet av 80-talet.
Naked Eyes hade sina största hits med "Always something there to remind me" och "Promises promises". Men jag upptäckte dom främst genom en av deras andra hits, "(What) In the name of love" 1984. Jag hörde den första gången 1984 i TV-programmet "Bagen" där videon visades. Jag tyckte redan från början att låten var kanonbra och gjorde en s k amatörinspelning på kassett, alltså jag satte en bandspelare in till TVn och spelade in den via mikrofonen. Kvaliteten var därefter, men jag hade låten. Men jag missade vad gruppens namn var och fick tipset via en fritidsfröken på mitt dåvarande fritids att det var australiensiska Real Life. I brist på annat så gick jag i tron på detta, till dess jag fick tag på Real Lifes platta "Heartland" från samma år där låten lyste med sin frånvaro. Därefter fick jag leva på den usla kassettinspelning jag hade i många år, trots idel sökande.
2003 så fick låten ett gruppnamn när jag genom ett diskussionsforum på nätet fick reda på namnet Naked Eyes. Inte långt därefter så besökte jag Sundsvalls just nu enda skivaffär, Harvest Records, och grävde bland den stora högen av nya singlar och fick ett gigantisk hjärnsläpp. Jag bläddrade förbi singel efter singel och såg en singel och tänkte:
"Vad är detta, Naked Eyes? "(What) In the name of love"? Aldrig hört!", var på jag lade i från mig singeln ointresserat. Efter två minuter kom reaktionen då jag insåg att det ju faktiskt var låten jag letat i över 15 år efter som jag höll på att helt sumpa bort. Gissa om man kände åsneöron på huvudet! Men här är den nu och även B-sidan "Two heads together" är värd ett öra, ett bevis på att det finns baksidor som faktiskt funkar lika bra som huvudsidan på singeln! Sen dess har jag också fått tag på singeln "Promises promises", så det artar sig.

Naked Eyes återuppstod för ett par år sen och gav ut sin senaste platta så sent som i år, "Piccadilly", även om bara Pete Byrns är kvar. Rob Fisher avled 1999 i cancer. Naked Eyes är ett kanonband i 80-talets engelska new wavevåg som hamnat långt i skymundan av Fishers mer kända band, men i hemlandet har man börjat åter upptäcka bandet i retrokretsar så kanske kan Naked Eyes få den uppskattning som man förtjänar.

söndag 12 juli 2009

Icicle Works - Icicle Works

Jag har lovat mer från den brittiska musikscenen under 80-talets första hälft och det ska det bli. Icicle Works med sångaren Ian McNabb var ett indierockband som snabbt dök upp och snabbt föll igen. Men personligen tycker jag bandet är värt att nämnas för deras första självbetitlade platta från 1984 är riktigt bra! Jag hörde bandet första gången på ett kassettband jag fick en gång på en praktik jag gjorde 1994 med det sista programmet av Poporama på. Där spelades en låt med bandet som hette "Love is a wonderfol colour" som jag föll direkt för. En av det tidiga 80-talets stora mästerverk! Men först 2008 fick jag tag på denna platta, med ovan låt på, i en second handaffär i Sundsvall kallad Fyndlagret.

"Love is a wonderful colour" är deras största hit, men underligt nog inte deras mest kända. "Birds fly (whisper to a scream)", också på plattan, är den som spelas mest av bandet. "Icicle works" har väldigt bra melodier, är new waverock när den är som skönast och dessutom har bandet en enorm energi. Förutom singlarna är låtar som "Nirvana" och "Reaping the rich harvest" bevis på det och jag tycker att McNabb har en riktigt passande sångröst för låtarna!

Som sagt så uteblev framgångarna sen. 1987 försökte man göra en desperat tävling i England där vinnaren fick besök av bandet som gjorde en acapellakonsert hemma i vardagsrummet. 1990 splittrades bandet och Ian McNabb har efter det försökt återförena bandet med mindre lyckade försök och idag är bandet åter på is. Synd för ett band som hade en enorm spelenergi och förmåga att bli ett av 80-talets stora. Men jag tycker ändå att denna platta ger Icicle Works en hedrande plats på 80-talets musikkarta!

"Love is a wonderful colour" och "Reaping the rich harvest" blir det från denna platta.



söndag 5 juli 2009

Go West - Go West

Under 80-talet var engelsk pop verkligen i sitt esse och hade en stor period med massa bra band som släppte kanonplattor som jag kommer att skriva om längre fram. 1985 kom ett av dessa band, Go West, bestående av Peter Cox och Richard Drummie. Redan med första plattan blev det succé och man vann en engelsk grammis som bästa nya band 1985. Denna självbetitlade debutplatta köpte jag på Förlorade Favoriter, som så många andra skivor i min samling för på 90-talet var det verkligen en skivaffär här i Sundsvall som man besökte ofta!

Denna platta är deras mest kända, främst för att bandets alla stora hits under 80-talet är från denna platta. Och dessa hits är verkligen 80-talsnostalgi för mig. På det allra första Tracks jag nånsin hörde april 1985 fanns bandets debutlåt "We close our eyes" och exakt ett år senare så var jag på ett återföreningsdisco med mitt fritids i Sundsvall. När jag sen skulle hem så var det ett stort glapp mellan bussarna och jag inväntade bussen hemma hos en av fritidsfröknarna och hennes man, där dom spelade denna platta för mig i sin helhet, varpå jag blev frälst i den. Men av någon korkad anledning köpte jag den aldrig förrän flera år senare.

En av de bästa och mest nostalgiska sommarhits jag vet är deras andra jättehit "Call me". Balladen "Goodbye girl" bör också nämnas, som är en av 80-talets snyggast gjorda ballader utan att för den delen vara en allt för stor tårdrypare. Men det finns flera andra låtar på plattan som gott och väl skulle kunna ha blivit hits, till exempel låten "Haunted", för melodierna och låtarna är väldigt väl gjorda. Det finns en enda nackdel och det är låten "Don´t look down". Låten på plattan är inte alls en dålig version, men bara ett halvår efter denna släpptes en bättre singelversion som var mycket starkare.

Men Go Wests debutalbum är verkligen en äkta 80-talsklassiker med mängder av starka hitlåtar. Efter denna platta så har bandet släppt plattor, till 1993 trogen sitt skivbolag Chrysalis, även om man tagit tid mellan dom. Dock har de andra plattorna om inte varit dåliga så i alla fall inte lika starka hitmässigt som deras första. Inte förrän 1990 fick man en hit på nytt med en låt till filmen "Pretty woman", "King of wishful thinking". Men bandet släpper ännu plattor, trots att Peter Cox också hunnit med ett par egna plattor, och den senaste kom så sent som 2008 och heter "Futurenow". Tyvärr har jag inte lyckats höra något från den.
Men Go West är ändå några engelska 80-talsikoner för mig som är värd en större plats på musikkartan. Dom gjorde ändå några av 1985-1986 års bästa låtar!

Jag tar mig friheten att bjuda på tre spår från denna kanonplatta. Dels singlarna "Call me" och "Goodbye girl" och albumspåret "Haunted", som därför inte har någon riktigt video.





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...