måndag 29 juni 2009

Nik Kershaw- The riddle

En av min barndoms allra mest spelade plattor var Nik Kershaws "The riddle". En luftig och avkopplande platta som passar bra i denna sommarvärme för jag tycker det verkligen är skön hängmattemusik som svalkar. Inte minst låten "City of angels" som jag anser är en av de mest somrigaste låtarna som finns. Ett bevis på att en sommarlåt inte nödvändigtvis måste vara en partyröjare eller handla om sommaren. Dessutom är plattan otroligt snyggt gjord och jag gillar Nik Kershaws texter väldigt mycket, även om just låten "The riddle" inte är den mest begripliga av dom. Nik Kershaw själv sågade sin hitlåt i en intervju på sin hemsida och kallade den "nonsenslåt med tomt svammel". Tråkigt, men lik väl är den en klassiker!

Första gången jag fick tag på plattan var 1987. Jag stordiggade låten "The riddle" redan när den kom 1985 och viggade min pappa på inte mindre åtta kassettband för att kunna spela in låten i "Upp till 13" då. 1987 var jag på familjens sommarställe i Örnsköldsvik och hälsade på min farbror. Han spelade Nik Kershaws platta på grammofonen och jag lyckades få en kassettinspelning som jag vevade om och om igen under de följande tio åren. Senare runt 1995-96 köpte jag själva skivan i en saknad skivaffär för LP-skivor som vi hade i Sundsvall som hette "Förlorade Favoriter". Detta är alltså en platta som jag mer eller mindre kan i sömnen och som alltså räknas som en av de bästa plattor jag äger.

Nik Kershaws andra plattor ska inte heller glömmas, även om han inte kämpat jättehårt för att skriva en ny hit som "The riddle" eller "I wont let the sun go down". Men uppföljarskivan, "Radio musicola", är väl värd ett öra. Eller varför inte låten "Wounded" från 2001 som är ett bevis på att vissa 80-talsartister fungerar även i nyförklädd tappning. Nik Kershaw är en artist som förvisso inte trivs så jättebra i rampljuset, men som ändå är väl värd att uppmärksammas mer för hur bra hans jättehits från 1984-85 är så är han så mycket mer. Han är en mästerlig kompositör och låtmakare med sinne för snygg musik.

Från plattan så väljer jag den satiriska videon till "Wide boy" och den svala "City of angels". Men så har jag hittat ett bonus också. En drygt 50 minuter lång liveinspelning från holländsk radio från februari 1985, med låtar från både denna och den föregående, debuten "Human racing".





onsdag 24 juni 2009

Charlie Barnet - Swing street strut

Jazzprogrammet framför andra i radio förr, Smokerings, är skyldig till upptäckten av många av mina jazzfavoriter. En annan är Charlie Barnet som Leif Andersson hade ett helt program om 1988. Få orkesterledare har en sån otroligt välorganiserad och skön orkester som Barnet och han har en av branschens bästa blåsensambles.

Barnet får räknas som något av jazzbranschens playboy med en rik bakgrund, mängder av förhållanden och giftemål samt ägare av nattklubbar. Men Barnet var också en beundrare av Count Basie och Duke Ellington och bland hans mest kända kompositioner märks "Cherokee", som är Barnethiten nummer 1. Personligen har jag alltid tyckt att Barnet är bättre än Ellington, men jag antar att det är svårt att få med sig andra storbandsfreaks på den åsikten.
Men en annan, enligt mig ännu bättre, stor hit var "Skyliner" från 1944. Få storbandslåtar har mer tryck i blåset än "Skyliner" och den är en av mina stora jazzfavoriter. Barnets storhetsperiod var mellan 1939 - 1941 samt att "Skyliner" sköt honom tillbaka till toppen. En annan intressant Barnet låt kom 1947 och hette "Be bop spoken here" och var från hans period mot slutet av karriären då han började experimentera med bebopmusiken. Låten skulle senare bli signatur till ett av 80-talets mest uppskattade jazzprogram i P3 med samma namn som låten. Barnet slutade med musiken 1949, men gjorde korta comebacker med jämna mellanrum.

Att hitta Charlie Barnet skivor är inte så lätt, men ändå så har jag haft tur med både två CD-skivor, en box och två LP-skivor samt singlar. Den bästa och mest innehållsrika är förstås boxen "Swing street strut" med hela fyra CD-skivor med Barnet musik från hans första år i det tidiga 30-talet till 50-talet då han i praktiken bara gjorde korta inhopp i musikbranschen. Boxen köptes på ett så odramatiskt ställe som Ginza i våras för det billiga priset av 29 kr. Det tyska märket Quadromania som ger ut boxen är kanske inte det mest spännande i musikhistorien och är ett av dessa billigmärken med små faktafel som ger ut jazzplattor som glöms bort, men i en del fall är såna bolag värd bättre än ett sånt ryckte och denna box är riktigt bra. Trots allt är det musiken som ska tala.
Charlie Barnet är en jazzmusiker som inte riktigt hamnade i samma storhet som Basie, Goodman och Ellington, men som i en del fall nästan var mer intressant och fantasirik än dom och 1984 blev han invald i Big Band and Jazz Hall of Fame.

Två Barnettlåtar har jag valt. Dels den maffiga "Skyliner", i ett klipp som kan liknas vid dåtidens rockvideo, och dels den sköna "Charleston Alley".



tisdag 23 juni 2009

Orsak till fördröjning

Jag vet att jag varit lite sen med skrivandet, men jag har precis fått tillgång till en bättre kamera så imorgon hoppas jag komma med en ny skiva att läsa om, förhoppningsvis med bättre bilder, både av den och de skivor jag skrivit om så här långt.

lördag 20 juni 2009

Level 42 - musikalisk genialitet

Level 42 är ett band som följt mig ända sen barnsben. Första gången jag hörde dom var 1985 i Tracks och deras hit "Something about you". Sen dess var dom ett band jag gillade, varken mer eller mindre. Men med åren så har jag börjat gilla dom mer och mer och dom har vuxit till ett av mina favoritband. Framför allt gillar jag den känsla bandet har för att blanda jazz, funk och pop på ett genialt sätt, oavsett om det är de mer jazzfunkiga åren i början av karriären eller de mer kommersiella åren i mitten av 80-talet. Jag gillar Mark Kings speciella röst och hans basspel och bandets sätt att blanda upp det med Mike Lindaups falsettsång. Just nu har jag alla deras plattor utom 1991 års "Guaranteed", men det är bara en tidsfråga innan jag kompletterar samlingen med den eftersom den inte är nån av deras större verk.

När jag så jobbade på en ICA affär för nåt år sen så spelade affären alltid musik i högtalarna från en holländsk webradiokanal och helt plötsligt spelades bandets låt "Love games" från bandets debut 1981 med jämna mellanrum och hur glad man blev att kunna plocka upp varor, kaffe, bröd och pasta till tonerna av den låten, samt även "Children say" som också dök upp ibland, kan nog ingen ana. Den plattan, den självbetitlad debutplattan (bilden ovan), köpte jag på skivmässan på Pipeline här i Sundsvall i år. Det är absolut en fråga här om vilket Level 42 man föredrar. Är man van vid snygga hits som "Lessons in love" så blir detta nåt väldigt ovant för här är det mera instrumentala jazzfunklåtar än vanligt och inte lika glassig produktion. Men man märker snart vilken genialisk låt som "Love games" egentligen är! Däremot är det ett sväng utan dess like och plattan är aldrig tråkig. Det är alltför sällan som ett bands första verk på skiva är så bra som Level 42s.
Efter den gick åren i början av 80-talet och bandet hade en stadig publik i England utan att skivköpare utanför hemlandet brydde sig nåt märkvärt.

1985 kom då "Something about you" som var något av genombrottet här i Sverige för bandet och 1986 kom det klassiska "Running in the family"-albumet och jättehiten "Lessons in love". Denna platta är en av de vanligaste 80-talsplattorna som man hittar på second handaffärer, men det gör den sämre. Här är bandet betydligt mer anpassat till 80-talets hitlistor med snyggare produktion och tydligare refränger. Och det finns garanterat Level 42-fans som anser att bandet kanske sålde ut sig under denna tid, men trots att jag tillhör dom som väldigt mycket uppskattar bandets tidiga, mer jazziga, tid, så vill jag ändå utnämna denna platta till en av dom bästa plattorna någonsin. Den är fylld med otroligt snygga melodier där ingen lämnar mig oberörd. "To be with you again" är ett av 80-talets stora mästerverk, för att inte tala om låten "Children say" och för att se och höra det med egna ögon och öron rekommenderar jag den livevideo från denna tid som bandet gav ut 1986, "Live at Wembley". Den lekfullhet och det spel med publiken som bandet har i "Lessons in love" på den konserten är svåröverträffad. "Running in the family" blandar sköna hits och perfekt gjorda låtar på ett sätt som få andra plattor gör.

Därefter kom det några mörkare kommersiella år, även om uppföljarplattan "Staring at the sun" är oförtjänt bortglömd. Efter 1995 splittrades bandet efter en del bråk och Mark King fortsatte solo med eget band. 2006 återförenades hela bandet igen, med Lindaup, för återkomstplattan "Retroglide", en platta som inte helt är olikt det Chicago gjorde under sina första år.
Bandet är kontrakterat med sitt skivbolag för två plattor till och nästa år firar bandet 30 års jubileum så en ny platta är efterlängtad. Till dess så hör jag gärna på ovan rekommenderade plattor om igen. Ett bevis på ett band som kom långt med ett sväng som få hade och en stil få kunde härma!

Tre låtar väljer jag här. En från debuten och två från "Running in the family", alla tre är liveklipp. Bandet spelar "Love game" på klassiska Top Of The Pop 1981 och i samma program, sex år senare, så spelar man "To be with you again". Men dessutom väljer jag låten "Children say", i ett klipp från just den livevideo jag tipsade om ovan, "Live at Wembley".





onsdag 17 juni 2009

Paul Hardcastle - Paul Hardcastle

Denna skiva är väldigt speciell. Det var den allra första fullängdsskivan jag nånsin köpte, Paul Hardcastles självbetitlade platta från 1985. Jag köpte den 1986 på en skivaffär i Sundsvall som hette Thylins skivaffär och som låg mitt på Storgatan. På den tiden kostade den 69 kronor och målet var förstås hans enda hit, "19". Vid första lyssningen på plattan blev jag faktiskt besviken. Jag hade självklart byggt upp förhoppningen om att det var en platta full med samplade ljudeffekter som "19", men möttes av en till 65 % intrumental platta där "19" inte ens var i singelversion utan i en omgjord tappning som passade bättre in i den mer sofistikerade ljudbilden på plattan. Men envis som man var så hörde jag ändå på den med jämna mellan rum och den växte för varje lyssning och till slut så var den det ljudlandskap av sköna synthar och jazzpopsoul som jag anser idag. För skivan må vara 24 år gammal och min första skiva, men jag tycker den ännu är en otroligt bra platta, även om plattan till det yttre är lite sliten. De instrumentala drömska låtarna varvas med soulpop med sång av Kevin Henry ("Better") och Carol Kenyon ("Don´t waste my time").

Paul Hardcastle har efter detta utvecklat stilen på den här plattan och är idag stor i England inom den genre som kallas "Smooth jazz", jazzpop med en krydda soul. Hans platta "Jazzmasters" från 1993 är minst lika bra som denna debut.

Paul Hardcastle är en av 80-talets "One-hit-wonders", han fick en hit, "19", och that was it. När jag hör denna debut så förstår jag förvisso varför. Det är inte någon hitplatta av normala mått, men det är en klassiker likväl som blivit oförtjänt bortglömd. Den är tillbakalutande, skön och behaglig. Framförallt är få skivor så mycket nostalgi för mig som den...

Två videor har jag. "19" är nog så vanlig så jag väljer att bli lite mer ovanlig. Videon till "Don't waste my time" är rätt kul och har även i den Carol Kenyon på sång. Dessutom har jag valt "King tut", en av dom bästa instrumentallåtarna på plattan. Det finns en video till låten, till min stora chock, som dock inte var delningsbar, men den finns att hitta på Youtube.



tisdag 16 juni 2009

Hasse & Tage - överlägsna i humor

Kungarna av humor är för mig Hasse & Tage. När det gäller satir så är dom oslagbara och oerhört före sin tid med humor och drifter med personer och saker i Sverige som få klarat efter det. Det kusliga är också att mycket av det som dom säger och driver med är överensstämmande med samhället nu också. Klassiska sketcher som "2:15 för en liter mjölk" eller Monica Zetterlunds "Vart blev ni av" skulle lika gärna kunna vara skriven idag.
Jag kan höra Tage Danielssons "Om sannolikhet" om och om igen och skratta eller lyssna på Hasse Alfredssons otroliga uppfinningsrikedom i Lindeman hur mycket som helst. Min favoritsketch av Hasse & Tage är från "Hålligång", Hasse Alfredssons "Strindberg går igen", där Hasse iklär sig rollen som August Strindberg som går runt i det moderna Stockholm och råkar utför det märkligaste händelser och kulturkrockar.

Den skivan längst upp i vänstra hörnet, "Lindeman på äventyr bland älgar och isbjörnar", var den skiva som ledde mig in på Hasse & Tage, när jag sju år gammal var sommarbarn i Docksta utanför Örnsköldsvik och familjen där satte på skivan och spelade in den åt mig på kassett. Sen hörde jag bandet om och om igen och skrattade enormt åt Hasses skådespeleri. Sen dess var Hasse Alfredsson min favoritkomiker och när "På minuten" gick i radio på 80-talet var han min favorit i kvartetten.

Skivan längst ner till höger, "Lådan", är min favoritrevy. Det finns inte en sketch på den skivan som inte är rolig och alla sångerna håller högsta klass med underfundiga och bra budskap. En av de mest rekommenderbara sketcherna är den som kallas "En människas inre är en tummelplats för stridiga viljor" där man får följa i detalj i hjärnan hur Gösta Ekman brottar med sig själv under ett vanligt restaurangbesök. Självklart är också den underbara "I banken efter tre" (eller "En sak som man ibland kan ligga vaken en hel natt och fundera på" som den egentligen heter på skivan) en klassiker! Så man kan säga Killinggänget, Hey baberiba-gänget eller Parlamentet, men när det gäller satir, sketcher och revyer så är Hasse & Tage överlägsna för mig. Däremot har jag aldrig lärt mig förstå deras filmer riktigt, men det kommer väl det med...

Som klipp har jag valt en filmad Lindeman-sketch, vilket man inte hittar många av! Här det Stugägare Kenneth Lindeman. Dessutom från "Lådan", "I banken efter tre".



måndag 15 juni 2009

Boyd Raeburn - On the air

Denna platta tog det mig 20 år att få tag i. Inte just kanske DENNA skiva, men en skiva med den här orkesterledaren, Boyd Raeburn. Raeburn var en storbandsledare i USA som aldrig nådde upp till de stora på 40-talet, Benny Goodman, Count Basie och Duke Ellington. Han gjorde en för tiden mindre kommersiell variant av storband som experimenterade väldigt mycket med olika stilar och som inte följde någon mall. I orkestersättningen kunde man hitta både valthorn och harpa. Närmast kunde han jämföras med Stan Kenton, även om jag tycker han är långt bättre än Kenton. Kritikerna älskade Raeburn och menade nåt nytt hade kommit till storbandsvärlden. Men skivköparna var kräsnare och föredrog mer dansbar jazz. 1949 så fick han ekonomiska problem och färre engagemang och la storbandskarriären på hyllan.

Trots att han aldrig sålde särskilt mycket så fick Raeburn ändå en hel del engagemang vid nattklubbar och hotell och en hel del av dessa spelningar spelades in för radio. 1988 så var jag en 13-årig nybliven jazzälskare som lyssnade flitigt på ett jazzprogram i radio, "Smokerings" med Leif Andersson. I ett av dom programmen så presenterade han ett special kring just Boyd Raeburn med ett antal inspelningar från Hotel Lincoln i New York. Jag blev totalfascinerad av Raeburns musik och stil. Speciellt hans version av "Speaklow", som jag än anser är en av de bästa jazzinspelningar nånsin som gjorts. En skola för hur bra storband ska låta!
Sen dess har jag letat efter en hel platta med Boyd Raeburn utan att ens vara i närheten av det. Förrän 2008 när jag på Sundsvalls skivmässa mötte en utställare med mycket jazz där denna liveplatta fanns. Gissa om jag dansade ner för parkeringen när jag skulle hem sen!

Denna skiva är också från en radioupptagning, från Los Angeles 1946, och glädjande nog är den också helt oklippt, med presentatör och allt. En annan av Raeburns allra bästa nummer är hans version av "A night in Tunisia". I upptagningen från Hotel Lincoln jag hörde 1988 är Roy Elridge med på trumpet. I denna inspelning är det kompositören själv, Dizzy Gillespie, som gästar. Andra hörbara nummer är balladen "Picnic in the wintertime", sjungen av David Allen, "Tonsillectomy" och en annan Raeburn klassiker, "Boyd Meets Stravinsky". Samt en väldigt udda sorts jazzsymfoni kallad "Tone poem in four movements", som kanske inte är det mest vanliga jazznumret i världen, men väldigt spännande att lyssna på.

Boyd Raeburn var värd en större plats på jazzkartan för de fantastiska arrangemang och den sköna stil som han spelade. För en gångs skull hade kritikerna mer rätt än folket. Men kanske så var det som man sa: Han var så långt före sin tid att publiken aldrig var redo.

Några klipp från just denna skiva har jag inte lyckats att hitta, men däremot så kan ni njuta av två av dom fyra delarna av "Tone poem in four movement", i detta fall låtarna "Dalvatore Sally" och "Hey look, i'm da-ancing".
Dessutom en sex minuter kort, men intressant, dokumentär om Boyd Raeburn.



Välkommen till Stafrins skivguide

Hallå,

välkommen till Stafrins skivguide. Här kommer jag att skriva om skivor, artister och musik, fakta och minnen kring dessa och rekommendera bra musik utgivet på främst LP, men även då och då CD och 78-varvsskivor. Jag kommer främst att röra mig i genrerna jazz, 80-talspop och äldre schlager från 60- och 70-talet. Men jag kommer också skriva ibland om modern euro/trancemusik, äldre humor och 90-talsmusik. Det är väldigt tvära kast i stilar, jag vet, därför hoppas jag att kunna tillgodose många smaker och att ni hittar nåt som passar bland kategorierna.
De flesta av skivorna hoppas jag går att hitta på second handbutiker, skivbutiker för vinyl eller nåt bra ställe på nätet. Jag hoppas så småningom kunna ge en bra lista över bra skivaffärer som jag besökt.

Mycket nöje!

OBS! Ett varningens ord bara; Detta är en MP3-fri zon!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...