tisdag 22 december 2009

Julmusiken behövs - trots allt...

Till absolut ingens förvåning så ska även jag skriva lite om julskivor så här i dessa dagar. För mig har den genren en märklig plats i samlingen. Man hör skivan bara en gång om året, det är inget jag köper mycket av nån annan årstid än vid juletider (om det inte är nån kommersiell julhit från 80- och 90-talet för då köper jag den som samlingsobjekt) och det ska vara en viss stämning på skivan för att jag ska vara nöjd. Jag tror inte att jag är mer kräsen på nån genre än vid julskivor, men jag tror att vi alla är så när det kommer till sån musik. Julmusik har fått en liten "nödvändigt-ont"-klang de senaste åren. Svensken hatar den, blir vansinnig på den och vill inte höra den, men kan ändå inte vara utan den. Om alla jullåtar skulle strejka och inte en enda jullåt skulle spelas under en hel jul så är jag övertygad om att man skulle, trots att alla idag säger sig hata julmusiken överallt, sakna den och kräva att få höra de klassiska jullåtarna ändå.

Jag är då galen i den traditionella julmusiken. Det är klart att modernare julhits som "Last christmas", "Do they know it´s christmas", "Tänd ett ljus" och "Mer jul" går ner vid jultider, men helst hör jag på en mysig kör sjungandes julsånger som "Stilla natt", "White christmas", "Staffansvisan" och framför allt "Gläns över sjö och strand" som är min absoluta favorit! Gärna med nedsläkta lampor och småljus omkring mig. Då är det jul för mig! Svensken har också en rolig egenhet när det gäller julmusik och det är den konstiga synen på förnyelse av julmusiken. När julen börjar så är man rätt intresserad av diverse nyskapande jullåtar. Man tar Peter Jöbacks pojkbandslikande julplatta till sitt hjärta, man blir glad när man gör nåt helt nytt till jul som ingen artist tänkt på och man kallas Band Aids tredje försök 2004 för framtidens jullåt, men när nästa jul kommer så sätter vi ändå på Christer Sjögrens och Carolas julplattor eller Bing Crosby sjungandes om sin vita jul och känner oss trots allt trygga med det. Trots allt är det ju Band Aid 1 som är mest jul och mest klassisk! Just Ds julrap "Jul igen" för väl räknas som det senast riktigt nyskapande som ändå fastnat som en riktig julklassiker hos folken. Och under 2000-talet så har andelen jullåtar av kvalitet på hitlistorna inte duggat tätt precis. Och inte mig emot. Det finns för mycket kladd där man tror sig kunna använda julmusiken mer som en kassakossa än för att ge folket lite stämning. Det räcker att julen är kommersiell för affärsmännen, vi som ska uppleva julen på allvar kan väl få ha den kommersiellfri och bara njuta!

Som jag sa så har jag inte lagt ner så mycket pengar på julskivor, främst eftersom jag ändå hör så mycket jullåtar live på diverse kyrkokonserter och annat, men jag har en näve som jag gillar
att spela varje år. Och främst i skörden ligger två skivor, dels Jussi Björlings "Oh helga natt". Ingen jul utan "Oh helga natt" sjungen av Jussi Björling! När jag hittade den singeln och köpte den på Erikshjälpen så var det fortfarande september och gräset var fortfarande grönt.
Den andra skivan är en speciell skiva. Jag är ingen storkonsument på dansband, verkligen inte, men en skiva som följt mig i snart 15 år och som jag sätter på varje år är Stefan Borsch "Ikväll jag tänder ett ljus". Stefan Borsch, som var Vikingarnas sångare innan Christer Sjögren, har gjort en skiva med jullåtar som för mig doftar julnostlagi med en riktigt bra kör, en bra orkester och bjällerklockor. För mig är det klassisk julmys på hög nivå!
En udda och kul julskiva i samlingen är en skiva som kom 1988 och innehöll flera av dåtidens stora artister som sjöng nyskrivna jullåtar. På plattan "TipTap" delar Ratata, Mikael Rickfors och Orup plats med Östen Warnerbring och Monica Zetterlund. Det finns några sänkare som inte håller nån riktig julstämningsklass, men det finns också ett par riktiga hödare, som Orup som i låten "Herre Gud" beskriver om jul i en värld av krig och oroligheter till en riktigt kul produktion och småjazzig melodi. En annan favorit är när Anders Glenmark och Björn Skifs i klär sig rollen som tomten och klagar över julens jobb och problem på ett roligt och humoristiskt sätt i "Tomtens klagan"!
Vill man ha en mer klassisk julskiva med kyrkokör så kan jag rekommendera "Jul med Adolf Fredrik" med Hågan Hagegård och Adolf Fredriks Ungdoms- och Flickkör. "Oh helga natt" kanske inte sjungs av Jussi, men den är stämningsfylld likväl med Hagegård.
Amerikanska christmas carols är också en fröjd för örat och oftast snyggt gjorda. Och är de sjungna med Mariah Careys röst på hennes julskiva "Merry christmas" från 1994 så kan det inte bli bättre. "All i want for christmas is you" är en av dom bättre mer moderna julhitsen som kommit fram. Plattan blandar traditionella carols med nyskrivna låtar och höra Mariah sjunga "Silent night" är en rysning. Sen kanske hon inte riktigt har röst för att sjönga vare sig Händel eller "Oh helga natt", men det är förlåtligt.

Som sagt, det finns mycket julmusik och oavsett hur många undersökningar som visar att vi hatar julmusiken mest när vi julhandlar och hur många gånger vi än stönar när vi hör "Mer jul" eller "Jul igen" för 50:e gången så tror jag att vi skulle stöna än mer om vi inte fick höra en endaste jullåt under våra julbestyr! Vi behöver julen! God (skiv)jul på er allihop!

Stefan Borsch ska få sjunga "Ikväll jag tänder ett ljus" och Mariah Carey önskar "All i want for christmas is you"



onsdag 2 december 2009

King - Bitter sweet

Jag tänkte hoppa tillbaka till det engelska 80-talet, som jag tidigare sagt var det decenniets största guldgruva i musikbranschen då. Gruppen King var ett band som hade en väldigt kort men kul karriär mellan 1984-86 och var centrerad kring sångaren Paul King. Bandet fick en hit direkt med sin första singel 1985 "Love & pride", en låt som jag dock inte tycker är nåt mästerverk från det året, vilket är otroligt sagt av mig eftersom 1985 är mitt favoritår och det mesta därifrån är guldkorn på musikhimlen. Debutplattan "Steps in time" är inte dålig, men bleknar i jämförelse med uppföljarplattan som kom på hösten samma år. Produktiviteten på bandet var det då inget fel på.

När den singeln "Alone without you" kom i september och blev en stor hit så gillade jag den från början och tyckte den var en kul indierocklåt med sköna gitarrer. Det tog några år dock innan jag hittade plattan "Bitter sweet", på Förlorade favoriter i Sundsvall 1994. Till min glädje och överraskning var det en riktig engelsk poppärla! Den var långt bättre än jag kunde föreställa mig och visade upp ett band som hade potential att bli långt större än de blev. Förutom "Alone without you" har plattan en singel till som når upp till samma kvalitet och till och med nästan starkare och det är uppföljarsingeln "The taste of your tears" som är en av dom snyggaste engelska 80-talslåtar jag vet och där Paul Kings sångröst aldrig låtit bättre.
Plattan i övrigt låter brittisk pop ut i fingerspetsarna och har många spännande och bra låtar som totalt sätt ger en skön och intressant blandning och ljudbild! "Torture" är en låt som borde ha blivit en hit och i "2MB" så gör bandet plötsligt ett dyk i en sorts engelsk popreggae som är väldigt tillbakalutande och skön! "(KFAD) Wait for no one" är en annan lättsam poplåt som är genialisk! Plattan är producerad av Richard James Burgess som legat bakom många engelska 80-talsband, bland annat de två första plattorna med Spandau Ballet.
Paul King har en mycket bra sångröst med ett intressant vibrato som jag i "Love and pride" inte alls tyckte passade, men som känns helt rätt på den här plattan.

Tyvärr var alltså äventyret över efter "The taste of your tears" och bandet splittrades och Paul King försökte sig på en solokarriär, vilket inte alls gick bra och jag kan förstå det. Singeln "I know" som blev en mindre hit i England är inte alls lika intressant musikalisk som hans bands låtar var. Ni som känner igen namnet Paul King sen tidigare kanske vet att han sen blev VJ på MTV och idag finns på MTVs jukeboxkanal VH1. Det hade varit kul att se honom presentera nån video med sitt eget band nån gång, men till dess så kan ni som vill bekanta er med bandet King skaffa den samling med gruppen som kom 1998. I och för sig är jag lite emot att man gör samlingsplattor med band som bara har gjort två plattor och som inte ens släppt fler singlar än det finns fingrar på ena handen, men det visar upp ett band som på två plattor visade upp kunskapen att göra poppärlor av bästa märke som doftade, kändes och var brittisk i varenda ton. Ett bortglömt band som förtjänas att återupptäckas!

Två av bandets singlar får representera plattan här, tyvärr inte i dess bästa framträdande, men ändå. "Alone without you" och "The taste of your tears" framförs här från Top Of The Pops 1985 (två olika datum). Dock görs Paul King ingen större hemlighet av att man mimar och spelar playback, vilket är lite trist. Men musiken går ju fram i alla fall.



lördag 28 november 2009

Peter LeMarc - Peter LeMarc

En av mina absoluta favoritartister sen ca 20 år tillbaka har varit Peter LeMarc. Jag hörde honom första gången 1987 när hans låt "Håll om mig" kom in på Sommartoppen det året. Då var jag inte lika förtjust i låten. Man är inte alltid lika smart tänkande som barn som man är som vuxen ;) . Men året efter kom låtar som "Sång för april" och "Showen är över" som jag tyckte var oerhört bra och snygga. Inte minst var det texterna som jag föll för och jag köpte snabbt köpkassetten "Närmare gränsen" och precis som med Eldkvarn så var det kanske inte så vanligt med 13-åringar som sprang iväg och köpte plattor med Peter LeMarc. Sen dess har jag alltid följt LeMarcs karriär och tycker att han är den överlägset bäste svenske textförfattaren av modern musik! För mig är han långt bättre än både Lundell, Winnerbäck och Hellström! Ingen kan få personliga texter att vara så nära och spännande som han och kombinerat med fantastiska melodier, en mycket bra och egen sångröst och skön produktion, oftast i samarbete med nyss nämnda Eldkvarns Tony Thorén, så blir det musik som jag smälter för när jag hör!

Jag skulle kunna ha valt vilken LeMarc skiva som helst, varför inte nyss nämnda "Närmare gränsen" och garanterat så kommer jag tillbaka till fler LeMarc-plattor. Men jag valde här till slut hans genombrott, den s k "vita skivan" som heter bara "Peter LeMarc". Detta är en platta som kom i en tid då han precis innan brutit ihop. Hans då lilla karriär hade nästan pulveriserats av ett framträdande i "Måndagsbörsen" då han doppat huvudet rakt ner i sminkburken och sjungit "Flashdance (What a feeling)". Men han övertalades till slut att spela in en skiva till och vara mer ärlig i sina texter. Så gjordes denna platta och en mer tillbakalutad LP än de tidigare. I en radioserie om svensk pophistoria som Stefan Wermelin gjorde för 10 år sen med titeln "Livet är en fest" så berättade LeMarc i en mycket bra intervju om tillkomsten av flera av låtarna på denna platta och flera av mina favoritlåtar med honom är från denna "vita" LP. Inte minst inledande "Vägen (låter oss längta)" som på ett genialiskt sätt beskriver ett förhållande som är på väg att rinna ut i sanden när man gått och trampat på varandra, som också var hämtat från LeMarcs eget liv då.
Och även om jag då inte var så förtjust i "Håll om mig" så älskar jag låten idag, framför allt den otroligt sköna produktionen som Tony Thorén gjort och Jessica Wimerts körsång.
En annan låt som är väl värd ett öra är den bluesiga och lugna "Jag ska gå hel ur det här", en låt som LeMarc gjorde när han mådde som värst och undrade vad han höll på med i musikbranschen.
Den gladare och pigga "Vänta dig mirakel" ska inte heller glömmas...
Denna skiva är köpt rätt sent, först i början av 00-talet på Fyndlagret i Sundsvall, och är väl den av LeMarcs plattor som lättast hitttas i Second Hand Affärer. Men som sagt man kan egentligen börja var som helst. Varför inte med hans senaste "Kärlek i tystnadens tid" från 2007 som jag tycker är den bästa plattan som kommit på marknaden på många år, möjligen i konkurrens med Kents "Tillbaka till samtiden"!

LeMarc är för mig en svensk musikalisk gud som vågar gå sina egna vägar och stå för det och samtidigt göra det kanonbra och naturligt! Svensk musik när den är som allra bäst helt enkelt!
Så jag hoppas innerligt att det inte tar så lång tid denna gång innan vi får mer musik från LeMarc!

Två låtar från plattan, hiten "Håll om mig" i en nostalgisk flarschback tillbaka till det allra första programmet av 80-talets TV-lista nummer 1, "Listan" från 1987, också balladen "(Jag ska) Gå hel ur det här".



måndag 16 november 2009

Suede - Coming up

1995-96 var omvälvande år musikaliskt för mig. Jag lyssnade i stort sätt bara på 80-talspop, jazz, klassiskt och amerikansk soulmusik, ja, också på diverse hits från listorna. I och med mitt år på Härnösands folkhögskola så tog jag helt nya kliv in i musikgenrer jag tidigare avskytt, men som jag nu lärde mig älska. Jag började att lyssna på eurodiscomusiken på allvar, nåt som idag är det jag lyssnar mest på. Via en tjejkompis på skolan så kom jag också i kontakt med synthmusiken på allvar, alltså den värld som finns bortom Depeche Mode och Erasure. Samt att jag också via henne lärde mig att gilla britpopen ordentligt. Jag är alltid efter min tid när det gäller att upptäcka det aktuella och så även här. När alla lyssnade på Oasis 1994 så spydde jag på det, men "Wonderwall" på vintern 1995 ändrade på det. Därefter så insåg jag att britpopen var hur skön som helst och året efter så kom en platta som blev britpopens bibel för mig under ett antal år, Suedes "Coming up". Hade nån sagt till mig bara tre år tidigare att jag skulle älska Suede så hade jag skakat på huvudet och hänvisat till Bret Andersons gnälliga sångröst, men när låten "Trash" kom så förändrades min världsbild. Ett engelskt mästerverk från en tid då engelsk popmusik var i sitt esse! Gissa om jag blev lycklig när denna skiva, "Coming up", dök upp i en julklapp från mina föräldrar på julafton. Britpopen har gått en märklig väg från att vara en av dom mest hyllade och bejublade genrerna i medierna till en axelryckning hos de flesta idag. Men jag anser att band som Oasis, Verve, Suede och Cast är värda att spelas oftare i radion och ett bättre ryckte än att bara vara en 90-talsfluga.

"Coming up" är musikalisk skicklighet på stornivå och har ett otroligt skönt rocksound och väldigt snygga melodier. Balladen "Saturday night" är en klassiker liksom singelhits som "Lazy" och "Beautiful ones". Låten "Filmstar" ska spelas på väldigt hög volym tillbakalutat och avkopplande, liksom låtar som "She" och "Picnic by the motorway". Produktionen på plattan är otrolig!

Mitt intresse för britpopen fortsatte i och med att jag köpte Oasis "Be here now" sommaren 1997. Och Suede förblev mina favoriter ända till slutet och även Bret Andersons och Bernard Butlers egna platta under namnet Tears är värda att lyssna noga på med båda öronen!
Självklart vore det otroligt skönt med en återförening med Suede, men tills vidare nöjer jag mig med att köra "Coming up" så ofta jag kan. Det är en konst i musikalisk genialitet och röj som i mångt och mycket vidgade min musikaliska syn!

Jag har här valt singeln "Trash" och låten "Picnic by the motorway", som är en liveinspelning från München.



fredag 6 november 2009

Roxette - Pearls of passion

Så här i tider då Roxette börjar att röra på sig igen med återföreningskonserter och hot om nya låtar så tänkte jag visa upp en betydligt äldre sida av bandet. Jag tillhör en av få som faktiskt tycker att en av bandets skönaste och bästa plattor är deras första, "Pearls of passion". Den kanske inte är lika snyggt producerad som deras senare världssuccéer och slagdängor och jag gillar Roxettes senare låtar också, inget snack, men ändå tycker jag att Per Gessle har gjort några av sina bästa titlar till bandet på "Pearls of passion". Det allra intressantaste är att om det velat sig riktigt illa så kunde det inte ha blivit nåt Roxette. Bandets debutsingel, "Neverendning love", var från början på svenska och hette då "Svarta glas". Den kan för övrigt höras på den samling som medföljde Per Gessles bok som kom för ett par år sen. Låten skulle från början ges till bland annat Pernilla Wahlgren, som nobbade låten. Sen frågade han en Marie Fredriksson som var väldigt tveksam till låten. Man kan fundera på om Gessle ibland lekt med tanken på hur hans karriär sett ut om fröken Wahlgren hade accepterat låten eller om Marie stått fast vid ett nej att göra den med Per.

Denna platta hörde jag första gången 1989 av en dåvarande granne till min familj som kom från Halmstad och sa sig ha gått i samma klass som Per Gessle. Jag spelade av plattan på band då och lyssnade på den om och om igen i ett antal år. Sen köpte jag skivan själv på 90-talets stora favoritbutik i Sundsvall, Förlorade Favoriter, några år senare.
"Pearls of passion" är inte riktigt den blandning av Pers glatt rockiga popdängor och Maries skönsjungande kärleksballader av världsklass som bandet skulle bli senare utan låtarna är rätt okommersiella om man jämför med "Look sharp" och "Joyride". Men det är lite det som också gör plattan så bra, att den är mer avkopplande och spännande. Sen finns det även här solklara hits, det är ingen tillfällighet att "Soul deep" och "Goodbye to you" blev hits, men låtar som "I call your name" och "Surrender" är enligt mig några av Roxettes mest oförtjänt bortglömda och skönste låtar. På den tiden så var "I call your name" en av de mest populära låtarna från plattan som inte var släppt på singel och den är för mig långt bättre än både "Dressed for success" och flera av bandets senaste låtar. "Secrets that she keeps" och "Joy of a toy" är några av Gessles bästa snabba låtar från 80-talet och "Neverending love" är en 80-talsklassiker som spelas alldeles för sällan!

"Pearls of passion" är en av Roxettes mest bortglömda plattor och borde nämnas i samma klass som de andra för på flera sätt är den snyggare och roligare än det dom gjorde när dom blev världsstjärnor. Det kanske inte finns nån "The look" eller "Joyride" här, men den är väl värd att upptäckas igen.

Dom två videor jag tänkte visa här är varda att spana in, eftersom de är rätt udda och sällan visade idag. Originalvideon till deras allra första låt, "Neverendning love" är kanske långt ifrån deras bästa video, men den är en kultstämplad raritet. Dessutom finns en video till "I call your name", trots att den aldrig släpptes som singel.



tisdag 27 oktober 2009

Sundsvalls höst-skivmässa 2009 - en besvikelse

Skivmässorna har alltid varit något av årets höjdpunkter! Här i Sundsvall kommer dom två gånger under året, en vårmässa i april och en höstmässa i oktober. Tyvärr blir det svårare och svårare att försöka hålla nån form av positivitet och engagemang kring skivmässorna numera. Vårmässan i april var en, enligt mig, flopp där man krockade med en större skivmässa i Stockholm som utställarna från södra Sverige föredrog. Höstmässan för ett år sen floppade för att man knappt hade gjort nån reklam alls. Detta år var reklamen bra, spottar i de kommersiella kanalerna nästan varje kvart och affischer fanns uppe. Ändå var detta, tyvärr, i mina ögon en ännu större besvikelse än vårens mässa. Totalt sätt räknade jag till 10 stycken utställare plus en som sålde små prydnadsgitarrer. Jämför detta med att man för ett par år sen fyllde hela Tonhallen. Nu ska man vara glad om man fyller hela rockklubben Pipeline, där mässorna går nu för tiden. OK, man hade en negativ motgång. Normalt brukar man lägga mässorna kloss i kloss med den något större Umeås skivmässa som brukar vara dan efter Sundsvalls, så alla säljarna brukar först vara i Sundsvall och sen åka till Umeå. Nu är Umeås mässa inte förrän den 25:e vilket kanske gör att många av säljarna från södra Sverige inte tycker att det är värt att åka till en stad som med en enda skivaffär, speciellt med tanke på bensinpriset. Sen finns ju den normala debatten om nedladdning och annat, men den debatten vill jag inte dra upp här (detta är ju en mp3-frizon), mer än att säga att jag tror att många av dom som går på skivmässor numera förmodligen vid det här laget redan har tagit ställning i den diskussionen och går ändå. Jag hoppas att man tar sig en funderare på hur man ska locka fler säljare från södra Sverige för skivmässan är viktig! Det är ett andningshål här uppe efter att bara ha fått köpa skivor på den enda skivaffären här, Harvest Records, samt Erikshjälpen och de få loppisar som har nåt i skivväg som inte är Pelle Karlsson, Vikingarna och Mia Marianne & Per Philip.
Nå, årets mässa var en gigantisk besvikelse, men det hindrade inte mig att komma hem med lite skivor. Jag handlade mest från två handlare från Sveriges mittendel, en från Gävle och en från Dalarna, vars långa rad med 10 kronorsskivor var en riktig guldgruva. I övrigt fanns också mässans två stamsäljare, Roger Elfström och hans "Förlorade favoriter" samt klubbägaren Daniel Westins låda med jazz, synth och soul.

Bland denna hösts godbitar fanns en skön platta med hammondorganisten Jimmy McGriff och ett storband ledd av Manny Albam. Skivan innehåller uteslutande Count Basielåtar som "Cherry poit", "Cute", "Avenue C" och "Splanky", fast med en skön hammondorgel där istället för ett gungande pianospel. Som jag tidigare skrivit så är min favorit i hammondgenren Jimmy Smith och Jimmy McGriff är inte i klass med honom, men det är få och andra sidan. Men plattan bjuder på ett toppsväng ändå och här tycker jag att McGriff är kanonbra och lyfter storbandet enormt!
En annan favorit är den fjärde delen av Oscar Petersons storsäljande skivsvit "Night train" utgiven på Verve. Petersons trio spelar kända standards som "It ain´t necessarily so", "This can´t be love" och "Between the devil and the deep blue sea" och har ett oerhört sväng!
En kanonplatta jag införskaffade var amerikanska legendariska soulgruppen Shalamars platta "Three for love" från 1980. Shalamar hann med hela nio plattor under bandets drygt 10-åriga existens och var startbandet för ett par av 80-talets stora soulstjärnor, Jody Watley och Howard Hewitt. "Three for love" står med ena foten i 70-talets soul med stråkar och andra foten i 80-talet med en tuffare stil och rekommenderas varmt! En klassisk och skön soulstänkare från en av de skönstaste perioderna inom soulmusiken.
Bland andra fullängdare som jag köpte på mässan fanns mer soul, The Passadenas "To whom it may concern", tjejen som gav ballonghåret ett ansikte, Mari Wilson, Harry James med tidigare outgivna låtar, Donna Summer med låtar av Quincy Jones och en samling jazzhits från 1933.
Lite singlar köpte jag förstås också, bland annat Östen Warnerbrings svenska version av evergreenen "Red roses for a blue lady", "En röd blomma till en blond flicka", en låt med Kim Carnes som jag hade letat länge efter, "Crazy in the night", en tidig Ultravox "All stood still", alltför bortglömda holländska soulgruppen Lois Lane med "I wanna be", Red Box "Lean on me", INXS "Diseppear" och en kultsingel med Fancy. Tyske discofantomen Fancy är normalt en kanonartist, men att höra honom spela Beatles "All my loving" är mer komiskt än bra!

Som sagt, jag tänker inte sia kring skivmarknadernas framtid kontra nedladdning och MP3, det är inte för det jag har denna blogg, men jag hoppas på en bättring och en återkomst i stor stil till våren 2010 för skivmässan i Sundsvall som företeelse behövs, men det är många pusselbitar som ska falla på plats för att det ska funka. Det har det inte riktigt gjort de senaste åren, men man kanske ska tänka framåt nu och lite mer positivt. Kul är det i alla fall att gå på skivmässa och detta år var andelen långa rader med svindyra hårdrocksskivor gudskelov mycket färre än normalt. Alltid nåt...

Tre spår från mässan bjuder jag på. Det blir från Shalamars platta, låten "Full of fire". Sen blir det Mari Wilson och hennes hit "Just what i always wanted", samt som kontrast Östen Warnerbring och hans 60-talare "En röd blomma till en blond flicka".





tisdag 20 oktober 2009

Lisa Nilsson - Himlen runt hörnet

Jag erkänner att Skivguiden varit enormt grabbig hittills. Med undantag från Nanne och Angelique i Sound Of Music så har det inte varit en enda tjej jag skrivit om. Då är det verkligen på tiden och då tänkte jag ta i ordentligt med det bästa som finns, Lisa Nilsson, en sångerska som legat mig varmt om hjärtat i nästan 20 år, ända sen jag hörde hennes platta "Indistructable" från 1990, en bortglömd platta med henne som jag gillade skarpt. Hon har en gudabenådad röst som smälter berg och en förmåga att framföra texter så de låter otroligt trovärdiga. Också är hon rasande snygg också! Därefter har jag samlat på mig alla hennes plattor (ja, även den innan också, "Lean on me").

"Himlen runt hörnet" är inte på nåt sätt en unik skiva. Det är ju hennes mest kända och sålda så att hitta den på second hand-affärer är förstås inte svårt. Det ex jag har är dock köpt under plattans storhetsperiod. Det var när jag börjat min tredje termin på gymnasiet på hösten 1992 som jag sa att jag skulle unna mig att köpa en helt ny platta när första studiebidraget kom för terminen (ja, jag var rätt snål på den tiden...). Resultatet när pengarna väl kom blev att jag gick på skivavdelningen på dåvarande Forum i Sundsvall och köpte just Lisas "Himlen runt hörnet", detta efter att konstant diggat "Varje gång jag ser dig" och titelspåret hela sommaren lång.
Därefter så var ett annat plus att Ratata låg bakom skivans text, musik och produktion, eftersom Mauro Scocco och Johan Ekelund sen 80-talet var några svenska synthhjältar för mig.

Jag gillar texterna på plattan väldigt mycket. Lisa lyckas verkligen få titelspåret trovärdigt med sitt sångsätt och hennes sätt att framföra Mauro Scoccos fantastiska text i "Allt jag behöver" kan få en att verkligen tycka synd om Lisa när hon sjunger. "Aldrig, aldrig, aldrig" är för övrigt en ballad som hamnat oförtjänt i skymundan av "Himlen runt hörnet", men som skulle kunnat ha blivit lika stor hit. Lisa rör sig här smidigt mellan vackra ballader och snabba souldiscoartade låtar ("Varje gång jag ser dig") och funkiga låtar som "Här kommer han". Dessutom är det intressant att höra hennes melodifestivalbidrag från 1989, "Du", på denna platta, fast i nyförpackad 90-talsvariant.

Detta är enligt mig en av de bästa svenska plattorna som kommit och ett stycke odödlig klassiker! Ett exempel på hur man kan sammanföra tre otroliga artister till en fantastisk enhet inom musikens värld. Lyssna och njut!

Jag har valt två ballader från plattan. "Himlen runt hörnet" må vara väl spelad, men videon syns inte så ofta. Dessutom videon till tredje singeln, "Allt jag behöver".



fredag 9 oktober 2009

Stan Hasselgard - Jammin' at Jubilee

Under andra världskriget så fanns det ett väldigt omtalat radioprogram i USA som hette Jubilee. Det var ett program specialgjort för att underhålla färgade amerikanska soldater under andra världskriget. Flera av dom sändningarna bevarades för eftervärlden och många av jazzvärldens giganter spelade på dessa shower för att underhålla trupperna i Europa. Serien pågick ända till 1953 och 1948 så dök den enda svensken upp i Jubilee, Åke Hasselgård. Hasselgård, född i Sundsvall, var under 40-talet svensk musiks största utlandsexport och han blev så uppmärksammad att även Benny Goodman blev imponerad på svenskens swing och Hasselgård ingick i Goodmans septett under sina sista år. Åke var ju inget gångbart namn utomlands så i USA blev han Stan Hasselgard. Hasselgård hade stora planer på att bilda sitt eget amerikanska band när han 1948 omkom i en bilolycka bara 26 år gammal och jazzvärlden hade förlorat en blivande världslegend. Sen har det gått många olika sidohistorier och sägner om vad somegentligen orsakade olyckan. Det finns rykten om att Hasselgård egentligen blev mördad av saxofonisten Wardell Grey, för att Hasselgård hade ett förhållande med Greys dåvarande flickvän, men egentligen var han ihop med June Eckstein, musikern Billy Ecksteins exfru. Några hävdar också att det var Benny Goodman själv som mördade Hasselgård i avundsjuka och rädsla att svensken skulle bli bättre än han själv, men inget blev klarlagt och bilolycka är den officiella dödsorsaken.
Nå, denna skiva innehåller alltså Hasselgårds framträdanden i Jubilee under sitt sista levnadsår. De två sista låtarna på platta, "Swedish pastry" och "Mels idea", inspelade under sommaren 1948 med Goodman, Grey, Mary Lou Williams, bassisten Clyde Lombari och trumslagaren Mel Zelnick, är också de sista inspelningarna Hasselgård gjorde innan sin död. Skivan är utgiven på det svenska kanonbolaget Dragon och av dess ständige nestor Lars Westin som dessutom som vanligt skrivit en bra historisk text på baksidan av fodralet, om Åkes framträdanden i Jubilee.

Denna skiva är köpt på Myrorna här i Sundsvall för ca 2 år sen och den är ett historiskt mästerverk där Åke verkligen får både lysa själv som klarinettist och som sidopartner med Benny Goodman. "Swedish pastry", som känns nästan som Hasselgårds signaturmelodi, dyker upp vid två tillfällen, liksom "Mel´s idea", och han gör även en väldigt häftig version av Duke Ellingtons "C jam blues". Lyssna även på när Hasselgård får chansen att hälsa hem till dom svenska lyssnare som hörde sändningen på tysk radio via kortvåg, först på svenska inför en frågande programledare Gene Norman, och sen på engelska.

Detta är inte bara en kanonplatta rent musikaliskt, det är en historisk platta också där man får möta Åke live med dom stora stjärnorna och dessutom höra det sista han gjorde på skiva, allt sänt i klassisk amerikansk radio. En värdig hyllning till en av svensk jazz allra största!

Ett spår har jag lyckats hitta från plattan så det blir den, där Benny Goodman också är med, "Swedish pastry".

söndag 27 september 2009

Howard Jones - Dream into action

Jag tänkte åter dyka ner i den engelska 80-talssynthvågen med en av dom artister som kanske förknippas mest med den, åtminstone ur försäljningssynpunkt. Howard Jones var renlevnadsmannen och vegeterianen med spretigt hår som under 80-talet skapade stora hits med en fantastisk förmåga att blanda snygga synthslingor och snygga melodier. Redan hans första platta, "Human's lib", är en 80-talsklassiker av stora mått och ingen har väl glömt låtar som "What is love" och "New song". 1984 kom nästa platta, faktiskt ganska kloss i kloss med den första för både hans sista singel från "Human's lib", "Pearl in the shell", kom samtidigt som den första från nästa platta "Dream into action", "Like to get to know you well". Och det är "Dream into action" som det gäller här, vilken är Howard Jones mest säljande album. För information kan jag nämna att Howards bror Martin spelar bas på plattan och Soul II Souls framtida sångerska Caron Wheeler är med i vokalgruppen Afrodiziak som sjunger kör på plattan.

Howard Jones var en stor favorit när jag var yngre, även om jag upptäckte honom rätt sent, först vid låten "Look mama" på senvåren 1985. Men jag lyssnade snabbt i kapp på honom, nya som gamla låtar. Hiten efter "Look mama", "Life in one day" är en riktigt skön sommarstänkare från sommaren 1985.

"Dream into action" tillhör också kategorin plattor som det finns en uppsjö av på loppisarna, men som man inte ska låta sig skrämmas av det. Just denna platta har hängt med länge i min samling och är köpt på Förlorade Favoriter i Sundsvall i början av 90-talet.
Det finns gott om singelhits på plattan för stora framgångar blev "Like to get to know you well", "Life in one day", "No one is to blame" (som dock är något starkare i sin singelversion, men den finns på uppföljarplattan, "One to one") och inte minst "Things can only get better".
Men egentligen känns alla låtarna som potentiella hitlåtar för både "Elegy", "Bounce right back" och "Assault and battery" är riktigt starka melodier. "Dream into action" är för mig en av de stora skolexempel på hur riktig 80-talspop ska låta! Det är otroligt snyggt producerat med ett väldigt proffsigt användande av synthen som intrument kombinerat med riktigt bra och snyggt skrivna melodier och intressanta texter (även om "Look mama" kanske har den svagaste texten på plattan).

Howard Jones är en mästerkompositör och musiker som oförtjänt har hamnat ordentligt i skymundan de senaste decennierna. De senare plattorna och låtarna, där han har lämnat syntharna allt mer bakom sig, är mer värda att lyssna på än vad man gjorde i Europa. Och hans comebackplatta till syntharna, "Revolution of the heart" från 2005, borde ha spelats långt många fler gånger i medierna än vad man gjorde för det är ett riktigt bra album. Men OK, Howard Jones har fått ett något bättre rykte kring sig i och med att 80-talet sen länge stigit i popularitet i musikkretsar. Så det finns anledningar att lyssna in sig på Howard Jones fortfarande, för han är fortfarande aktiv, han är fortfarande bra och hans klassiska låtar är några av 80-talets bästa guldkorn!

Jag väljer två låtar från plattan. Dels singeln "Life in one day" och dels låten "Bounce right back" i en liveversion.



fredag 18 september 2009

Jimmy Smith - Jimmy Smith in Hamburg-Live!

Jag beklagar att det tagit lite tid, men nu kommer nästa favorit i skivguiden! Självklart måste jag skriva om Jimmy Smith, min husgud när det gäller bluesig hammondorgeljazz! Hammondorgel som instrument har jag alltid gillat ända sen jag hörde en skiva med Arvid Sundin som liten. Få instrument kan skapa sån lugnande myskänsla som ljudet av en snyggt inställd och spelande hammondorgel. Jag gillar normalt inte blues av den mer rockiga karaktären, om inte det är en hammondorgel med för då sitter jag också och gungar i takt. Jimmy Smith har sen flera år tillbaka varit min absoluta favorit på instrumentet. Smith spelar med en oefterliknelig stil där han mer eller mindre flyger över orgelns tangenter och skapar stor musik med ett fantastiskt gung. Jag kan inte säga att jag älskar låtar som är mer än 6 minuter långa, men en låt med Smith, som normalt ligger på mer än 7-9 minuter, är nästan för kort om den skulle plötsligt vara 5 minuter. Och det är sällan tråkigt utan ett otroligt sväng i varenda sekund.

Det roliga är att jag lyckats hitta minst en Jimmy Smith-skiva varje år, trots att de nästan alltid är rätt dyra. Och min kvot detta år är redan fylld med två hittade skivor. Den skiva jag ska skriva om här är en liveskiva som jag hittade på Sundsvalls skivmässa 2007. På mässan brukar discjockeyn och klubbägaren Daniel Westin stå och sälja en hel del soul, funk och jazz för halverat pris och under ett par år brukade det vara mitt vattenhål för att köpa Jimmy Smith-skivor och så också denna gång när jag köpte Verve-skivan "Jimmy Smith in Hamburg - Live!" för 40 kronor (som alltså egentligen skulle ha kostat 80 kronor). Detta är nog en av mina absoluta favoritplattor i samlingen av Jimmy Smith-skivor. Just att det är live är inget unikt med Jimmy Smith. De flesta av hans jazzplattor (han spelar ju mer funkinspirerade låtar också ibland som kanske inte är min påse) är inspelade live och personligen tycker jag att det är allra bäst så, för Jimmy Smith får en otrolig livestämning och kommer bäst till sin rätt då.

Spelar på plattan, förutom Smith, är Quentin Warren på gitarr och Bill Harte på trummor. Sex låtar rymmer denna platta och alla är kanonlåtar. Få kan spela den väldigt uttjatade "Mack the knife" på ett mer nyskapande och svängigt sätt som Jimmy Smith, för att inte tala om hans version av Dizzy Gillespies "A night in Tunisia". Spana också in versionerna av låtarna "Jimbo" och "Who´s afraid of Virginia Woolf" som finns på ett otal Smith-plattor, men som känns lika fräscha varenda gång.
Dessutom är det väldigt kul om man lyckas hitta videoklipp på Smith in action live. Få spelar med en sån inlevelse som han och han ser ut och ta i, njuta och ge allt för varje ton.

Det är verkligen synd att Smith dog 2005 och att jag aldrig fick chansen att se honom live direkt själv, men hans musik lever på ett otalt massa plattor. Man skulle kunna nämna minst hälften av dom i denna guide, men plats och tidsbrist gör att jag inte har möjlighet. Men bara för att nämna några an jag rekommendera skivan med Wes Montgomery, "Dynamic duo", "Blue bash", som är gjord med en annan gitarrist, Kenny Burrell, samt hans gästspel med en annan hammondfantom av senare slag, Joey De Franscesco. De Fransescos liveplatta "Incredible!" där Jimmy Smith medverkar är en rysare. Men visst kommer det att rekommenderas och skrivas om fler Smith skivor i framtiden, räkna med det.

Från skivan blir det "Mack the knife", som dock inte finns i en levande videoform. Så därför, för att ni ska få se Jimmy Smith in action så bjuder jag på en 85 minuter lång livekonsert från 1969! Håll till godo!



tisdag 8 september 2009

Svensk Jazzhistoria - en gyllene samling!

Samlingsskivor har jag ett rätt blandat förhållande till, i alla fall inom popen, där en människa som jag med ett par tusen vinylsinglar har allt svårare att motivera sig att köpa en skiva med låtar som spelas i alla radiokanaler dagligen. Inom jazzen är det dock en annan situation. Där finns det förstås samlingar med det vanligaste låtarna, Benny Goodmans "King porter stomp", Fats Wallers "Honeysuckle rose" eller Woody Hermans "At the woodchoppers ball". Sen finns det samlingar som fokuserar sig mer på musikerna och som har valt mer udda inspelningar, vilket alltid är trevligt! Och sen finns det den klassiska samlingsserien som heter "Svensk jazzhistoria", en samling tar dig från jazzens första inspelningar i Sverige i början av 1900-talet, då jazzen i Sverige var i det närmaste förbjudet, genom tio stycken album till 60-talets mer moderna jazz. De fem första delarna är i dubbelalbum, de följande tre i trippelalbum och de två sista innehåller hela fyra skivor. Totalt 27 skivor med svensk jazz!

Det är rikskonserter som givit ut skivorna på märket Caprice och jazzhistorikerna Bengt Nyqvist och Jan Brauér som gjort urvalet och det är ett riktigt bra urval av både kända inspelningar och helt okända och outgivna lackskivor av okända band. Även intervjuer i radio som har koppling till jazzen finns, som ett par väldigt roliga intervjuer från Nalen, gjorda på 50-talet då Nalen hade som värst rykte att vara syndens paradis (del 5). Till det tillkommer sen väldigt intressanta texthäften med fakta om varje låt och om jazzens historia i Sverige.
Del 1 till 4 finns utgivna på både LP och CD, medan de efter följande delarna är enbart utgivna på CD. Jag är ägare till delarna 1 till 8. Del 9 och 10 innehåller något för modern jazz för mig. Skivorna är väldigt högt ansedda i skivvärlden och del 5 var nominerad till en grammis när den kom.

Personligen anser jag att det inte går att hitta en utförligare, bättre och mer informationsrik samling om svensk jazz än denna serie. Den har allt, från kända klassiker till nya låtar som ingen hört tidigare, text och fakta som fängslar en och en stor variation. Del 4 och del 5, som utspelar sig på 40-talet, tillhör mina favoritskivor i serien och har den skönaste jazzen. En samlingsserie som verkligen ger genren samlingsskivor ett bättre rykte än den har! Samtliga titlar på alla delar och album hittar du här.

Hitta klipp på låtar från dessa samlingar vari nte lätt, men två stycken ska ni få. Den första med Charles Redlands orkester, från 1939, där han framför "Ferdinand - Ferdinand", och känner ni igen låten så hör ni den varje år på julaftonen i Disneyfilmen om tjuren Ferdinand.
Sen Sam Samsons orkester, en av dom mer bortglömda svenska orkestrarna med "White blues".



onsdag 2 september 2009

Pseudo Echo - Love an adventure

Australien var under 80-talet en stark dark horse när det gällde musik. Mycket bra kom därifrån, förutom Kylie Minogue och Jason Donovan. INXS var stora sen tidigare, John Farnham och innan dess Little River Band likaså och därtill kom Real Life, Crowded House, Icehouse OCH Pseudo Echo, som hade sitt gyllene år 1987. Man hade funnits i flera år och släppt en platta med synthinriktning tidigare, men nu slog man igenom i hela världen. Med ett tufft rockdiscosound och sångaren Brian Canham i spetsen så fick man ett genombrott med låten "Living in a dream", vilket följdes av den rockiga covern på Lipps Incs discohit "Funky town". Och eftersom jag gillade bägge låtarna så var det med glädje jag kunde konstatera att hela plattan var en helt perfekt 80-talsplatta. Jag köpte den på tidigare nämnda skivbutiken "Förlorade favoriter" i Sundsvall för ca 15 år sen. Tyvärr så var det en cutout, men musiken är lika bra för det.

"Love an adventure" är otroligt skönt producerad med ett rockigt discolarm som sitter! Singlarna är klassiska och här finns många låtar som skulle kunna ha blivit singlar, som "Destination unknown", inledande "A beat for you" och avslutande "Lies are nothing". Dessutom finns låten "Listening" med, som gavs ut redan 1984 till bandets debutplatta "Autumnal park" och som då blev en mindre hit i hemlandet. På denna platta är den förstås ommixad och avskalad på en del synthar, allt för att passa in i filmen "North shore".

Denna platta hittar man också lätt i loppisbackarna, men låt er inte avskrämmas av det. Det är en väldigt bra, tuff och skön 80-talsplatta som är både snygg i sitt sound och som har väldigt starka låtar och bra sång av Brian Canham!
Tyvärr upplöstes bandet 1990 efter den underskattade uppföljarplattan "Race" som floppade grovt, men bandet har gjort diverse återföreningskonserter, den senaste 2005. Pseudo Echo är ett av dessa band som hade ett gott år och som kunde ha blivit ett riktigt stort band, men där ödet ville annorlundare. Och tyvärr spelas bandet allt för sällan i medierna så folk inte får chansen att höra hur bra de egentligen var.

Jag har valt två spår från plattan, singeln "Living in a dream", som är sorgligt undanglömd efter "Funky town", och "A beat for you", här då i dess album version. Låten finns även den utgiven 1984 och man kan hitta dess video på Youtube också. Men här gäller då den som finns på "Love an adventure".



tisdag 25 augusti 2009

Sound Of Music - Sound of Music

Detta band är väl idag kanske inte det mest omtalade bandet i det svenska 80-talet och hade väl förblivit helt bortglömda om det inte vore för Nanne Grönwall. Sound Of Music var alltså hennes genombrottsband. Men även om skivorna med Sound Of Music, och även de senare One More Time, idag går att hitta i vilken loppisback som helst så har jag nästan alltid haft ett stort hjärta för Peter Grönwall som producent och Nanne Grönwalls musik, i vilken form de än må vara i. Jag gillar den sköna, lite mystiska, och svävande produktionen och jag gillar deras texter och melodier, inte minst idag då Nanne även skriver mer ironiska och tänkvärda texter.

Sound Of Music bestod alltså av Peter Grönwall, Nanne, som då hette Nordqvist, och Grönwalls dåvarande flickvän Angelique Widengren och musiken stack inte så mycket ut från den discosynthpop som kom på 80-talet. Men ändå hade de många trackshits och lyckades synas och bli stora i Sverige. Under gymnasietiden, då jag åkte med min familj till Övik för våra familjemiddagar och semestrar, så brukade vi ofta åka hem på kvällen i den mörka landsbygden och då brukade jag sätta på min freestyle med denna platta för den passade väldigt bra att lyssna på när man susade fram på en mörk landsväg med skog runt omkring.


Denna platta har jag haft länge och jag köpte den på second handaffären Fyndlagret här i Sundsvall redan 1991, men jag har hört den X antal gånger sen dess. Hiten "One more lonely night" är lysande 80-talsdisco och med fantastiska synthar och låtar som "West indies nights", "Listen to the radio" och "A pretty love song" är otroligt snyggt gjorda. Sen ska jag inte skälla alltför mycket på Melodifestivallåten "Eldorado", det är en bra låt, men den känns kanske lite malplacerad och snäll här. Och man får inte heller glömma en annan hitlåt, "Blue magic woman", som utsågs till en av 1986 års sommarhits.
Som sagt, plattan är inte unik eller sällsynt. Den doftar väldigt mycket 80-tal, men den är ett mästerverk i sin genre. Sound Of Music är oförtjänt bortglömda idag. Dom gjorde mycket bra musik på 80-talet och är värda ett bättre rykte än de kanske har idag. Sen ska jag verkligen inte säga att Angelique Widengren har världens bästa sångröst, men det är överkomligt...

Två låtar från denna svenska ikonplatta, dels sommarhiten "Blue magic woman", i ett TV-framträdande från programmet Sommarlätt, ett Bert Karlsson-indränkt program som gick från Skara Sommarland sommaren 1986, och dels det sköna albumspåret "West indies nights".



onsdag 19 augusti 2009

En guide till Stockholms skivvärld!

Som jag berättade senast så var jag i Stockholm nu i helgen och utökade min skivsamling och jag hade tänkt att skriva om en del av dom affärer i Stockholm som jag besökt under de senaste åren och som jag rekommenderar och samtidigt berätta lite om de fynd jag gjorde för några dagar sen. Självklart är denna lilla guide anpassad i text för det jag samlar, men affärerna passar lika bra för de som letar efter hårdrock eller punk.
För mig som skivsamlare är Stockholm ett stort andningshål. Tittar man i min hemstad Sundsvall så får jag hålla till godo med småloppisar här och var, Erikshjälpen och en underlig skivaffär betitlad Harvest Records. Så därför åker jag en gång om året till Stockholm för att förlusta mig på ett ställe där skivsamlandet fortfarande lever i viss mån. Jazzaffären Andra Jazz på Rödabergsgatan berättade jag om tidigare som en ny favoritaffär, men det finns fler. En annan är skivaffären som ligger i Slussen vid Blå Bodarna. Den kanske inte har det bästa läget och affären i sig ser lite skum ut med försäljning av både äldre porrtidningar och porrfilmer, men det finns skivor för alla plånböcker och smaker! Det finns mer värdefullare skivor för dom med större ekonomi och det finns mer vanligare och billigare skivor. Billiga punkskivor samsas med 80-talspop, svenskt och hårdrock. För mig som samlar 80-tal så är det en guldgruva att kunna gå dit och köpa 80-talssinglar för endast 2 kronor styck! Ägaren är dessutom trevlig och tillmötesgående. I år lyckades jag bland fullängdarna hitta en soloplatta med Peter Cetera från 1981, Huey Lewis & The News tidiga platta "Picture this", The Alarms första EP från 1983 och en LP med 40-inspelningar där dirigenten André Previn spelar jazzpiano. Plus då en hög singlar med med bland andra Heart, Five Star, Animotion, T´Pau och Wilson Phillips.

Runtrunt på Odengatan i Vasastaden är en affär jag blev imponerad av. Tyvärr hann jag inte in där i år, men för några år sen var jag där och köpte James Moody-skivan jag skrev om förut samt en liveskiva med Gene Krupas orkester. Affären har övervägande soul, blues och jazz och skivorna är i finaste skick till lite dyrare priser, men så är det toppskivor och plattor man har svårt att hitta nån annanstans. När jag var där så blev jag introducerad för den för mig
okände , men intressante, 70-talssoulsångaren Tom Brocks.

Inte fullt lika bra läge har affären Diamond Records som ligger längst skivstråket på St Eriksgatan, i en mörk lokal under St Eriksbron. För att hitta dit får man först gå in i en dörr, uppför en skum trappuppgång och in i en lägenhet. Hur affären lyckats klara sig med det läget är för mig en gåta. Men affärsinnehavaren är trevlig och affären har en hel del intressant för många prissmaker så man ska inte döma hunden efter håren. För mig blev det singlar med bland annat Johnny Hates Jazz, Frankie Goes To Hollywood, Londonbeat samt Brilliant, ett av Stock Aitken & Watermans tidigaste projekt som jag hoppas skriva om nån gång. Deras spännande discohit "Love is war" från 1986 upptäckte jag på Youtube för nåt år sen och har letat efter den sen dess och till sist gav det resultat.

Längst St Eriksgatan finns sen då en lång rad affärer, Nostalgi Palatset, Atlas CD-börs, Golden Oldies Shop, Freak Scene, The Beat Goes On och Skivbörsen, där jag mer eller mindre vände i dörren eftersom affären var totalt osorterad och trång och skivorna låg i en stor hög. Masens Rock Center, som berättade jag om när jag skrev om Andy Kirk & His Clouds Of Joy, ligger också längst St Eriksgatan och är affären som arrangerar Stockholms skivmässor under flera gånger per år.

På Södermalm ligger sen Mosebacke Records, en annan affär som jag inte hann in till i år. Affären är trång och man ska verkligen inte ha stora väskor med när man går in där. Men en trappa ner är det sen rymligt och bra med intressanta och fina plattor, varav mycket är jazz. För några år sen köpte jag bland annat en häftig CD med Coleman Hawkins inspelningar från sina år i Frankrike.

Om man tar pendeltåget en bit utanför stan, till Solna och Råsundagatan, så hittar man ett stråk med tre intressanta affärer. Jag besökte två av dom, Råsunda Skivhandel och Hot Records, som ligger mitt emot varandra. Råsunda Skivhandel är förvisso en affär av det dyrare slaget, men i en låda lyckades jag ändå hitta Eldkvarns dubbelliveplatta "Cirkus Broadway" (med folk som Ratata, Marie Fredriksson, Thåström, Pugh Rogefeldt mm som gäster) i toppskick och inplastat för 10 kronor och i samma skick och för samma pris fanns också ett exemplar av Bruce Springsteens "The river". Samt en singel med Thåströms band innan Imperiet och efter Ebba Grön, Rymdimperiet, som hette "Vad pojkar vill ha".
Hot Records är en större skivaffär som har mer varierande priser och utbud. Enda nackdelen denna dag var att ägaren envisades att spela Beatles "Revovler"-LP på repeat om och om igen. Själv köpte jag en tidig LP med soulgruppen DeBarge och en radioshow med Harry James band från 1954 samt en hög singlar med bland annat Dag Vag, Roxette, OMD, Lolita Pop, Jörgen Mörnbeck, Anders Glenmark och Gloria Estefan.

Denna helg som jag var där var det också Stockholms kulturfestival och i samband med den arrangerades en gigantisk bokmarknad längst hela Drottninggatan där en del försäljare också sålde skivor. Jag lyckades hitta en LP med synthgruppen Blancmange och en udda singel med Lydia Murdock, "Superstar", som parodierar Michael Jacksons "Billie Jean" och svarar på Jackos låt i rollen som just "Billie Jean". Ett bevis på att man ibland inte bara ska gå till de klassiska ställena utan att köptillfällen kan komma bland de mest udda tillfällerna också.
Det mest fascinerande är att trots att jag varit på skivresor till Stockholm i flera år nu så finns det än skivaffärer i stan jag inte hunnit besöka så jag kommer tillbaka igen och igen. Stockholm är skivhandlarmeckat nr 1 och personligen är det mycket roligare att besöka affärerna personligen än att handla från dom via nätet. Det är en helt annan upplevelse och avkoppling!

Tre spår blir det från denna resa, alla med livevideor. Dels Lydia Murdocks svar på Michael Jacksons ""Billie Jean" i "Superstar", dels Huey Lewis & The News från "Pictures this" med "Workin' for a livin'" i en liveversion från 1982 där blåsmusiker från Tower Of Power också medverkar. Också Eldkvarn, som tillsammans med Thåström, tolkar Ebba Grön i "Flyktsoda" från "Cirkus Broadway" från 1988.



)

tisdag 18 augusti 2009

Lennie Tristano - ett guldfynd i Stockholm!

Så blev det dags igen. Under helgen så besökte jag på nytt Stockholm för att utöka min skivsamling så mycket som möjligt. Ja, jag hann även gå på en fantastisk konsert också med finska soulgruppen Tuomo, ett band som ligger i gränstrakten mellan Stevie Wonder och Jamiroquai, som rekommenderas varmt! Men det var skivor det gällde nu, ja. Jag tänkte senare berätta lite om det jag inhandlade och en del av skivorna kommer med största sannolikhet att beskrivas noggrannare här i skivguiden. Men guldskivan framför alla denna helg hittade jag i en unik skivaffär som jag blev lyrisk över. På Rödabergsgatan ligger en skivaffär som heter Andra Jazz och som ägs av en riktig jazzälskare, Harald Hult, och i hans affär säljs bara jazz, på LP, på CD och även i bokform.
När man kommer in i den lilla mysiga butiken så strömmar jazzmusiken emot en direkt och man möts av hur många hyllmeter som helst med bara vinyl, i skivbackarna och i hyllorna. För mig blev det en chock och jag visste inte riktigt vart jag skulle börja så jag gick fram till min absoluta favoritjazzmusiker, pianisten Lennie Tristano. Det är den jazzmusiker som fick mig att börja lyssna på äldre jazzinspelningar redan 1986 och framför allt så har jag letat efter hans första inspelningar från 1945 tillsammans med saxofonisten Emmet Carls och hans band (även om det är trombonisten Earl Swope som står som bandledare på skivan). Tristano är aldrig tråkig när han spelar utan det är nåt unikt med varje spelning han gör, solo som i band, och ingen kan förstå när man hör honom att han är blind. Det är tråkigt att det slutade som det gjorde, med en bitter Tristano som ilsken på jazzens utveckling ägnade sista decenniet av sitt liv till att undervisa andra musiker och dog till sist utfattig.

Nå, det tog mig inte lång tid innan jag hittade denna skiva med dessa inspelningar på. Förvisso kostade den 100 kronor, men den det vart värt varenda krona. Jag letade mig också fram till en fantastisk liveplatta med orgelkungen Jimmy Smith, som jag hoppas kunna skriva om en dag. Och med dessa alster, betalade och klara, lämnade jag butiken överlycklig över att ha besökt en så fantastisk affär. Läs mer om Andra Jazz i denna artikel i jazzmagasinet Orkester Journalen! Jag säger bara, keep up, Harald, vi ses förhoppningsvis nästa år igen!

Nå, denna platta heter alltså "Earl Swope Sextet featuring Lennie Tristano - The lost session". Varför inspelningarna är klassade som "lost" är för att bandet spelade in sina repetitioner, men dessa var privata och skulle egentligen aldrig bli offentliga. Gudskelov så ändrades det. I bandet finns, förutom Swope, Carls och Tristano även trumpetaren Shorty Rogers, basisten Chubby Jackson och trumslagaren Don Lamond och plattan kan beskrivas ha två olika sidor. Dels första sidan som innehåller inspelningar med bandet, som alla utom en är i två olika versioner. Bandet spelar en tidig version av cool jazz, kanske den tidigaste varianten av den stilen, och det är ett otroligt sväng. Den första versionen på plattan av "Tea for two" är för mig en klassiker, med ett otrolig samspel av blåsarna, och "Talk of the town" är en helt fantastisk balladinspelning! Detta är kanske några av de bästa jazzinspelningar som nånsin gjorts!

Andra sidan är med fokus på Lennie Tristano själv, med soloinspelningar och trioinspelningar tillsammans med sin vapendragare, gitarristen Billy Bauer (en av de mest oförtjänt bortglömda gitarristerna i jazzhistorien) och bassisten Leonard Gaskin. Tristano hade här inte riktigt än börjat experimentera med att ta andra låtar och klä om dom i egen skrud med nytt namn, men på sitt sätt är dom ändå i ny skrud, om än med sina mer familjära namn. Den som lyssnar på Tristanos soloversion av "I've found a new baby" har svåra problem att känna igen den. Men ändå är det det som är så genialt med Tristano, han gör nåt nytt med nått gammalt och det svänger oerhört och låter så proffsigt ändå. Till sist vill jag också starkt rekommendera trions otroliga version av "A night in Tunisia", med ett klassiskt samspel mellan Bauer och Tristano!
Utan att överdriva så är detta en av de bästa jazzplattor jag köpt. Den har allt, ett helt fantastiskt band som gör kanonskön jazz, soloinspelningar av absolut bästa klass och en av världens bästa trios med ett unikt samarbete. Den är inte lätt att komma över denna skiva, men om man lyckas så kan jag inte annat än att rekommendera att köpa den för hur dyr den än är så är den värd det! För mig kan ingen pianist mäta sig med Lennie Tristano. Han kom med nåt helt nytt, bakade in det i nåt gammalt och det lät genialist!

Jag har två klipp att visa här, från plattan med Tristano. Ett nummer med sextetten i form av "Tea for two", och lyssna på det otroliga samspelet!
Dessutom ett solonummer med Lennie, "I found a new baby". Detta är pianomusik!





tisdag 11 augusti 2009

James Moody & His Swedish Crowns

Vissa skivköp är förknippade med ett riktigt speciellt minne och tillfälle och så är det med min skiva med James Moody & His Swedish Crowns. Amerikanske tenorsaxofonisten James Moody spelade in mängder med inspelningar under slutet av 40-talet och början av 50-talet med svenska musiker och ett flertal dessa är samlade på en skiva utgivet av svenska bolaget Dragon, som givit ut mycket bra svensk jazz genom åren. Det var trummisen och senare skivbolagsgurun Anders Burman som vid en besökt konsert med Moody i Paris blev så fascinerad att han arrangerade att Moody skulle spela i Sverige och samtidigt spela in med svenska musiker. Dessa inspelningar blev stora både i Sverige och i USA.

Jag köpte denna skiva 2006 i Stockholm på skivaffären Runtrunt på Odengatan. Den var förvisso rätt dyr, men värd varenda slant. Till berättelsen hör också att jag senare på kvällen besökte en restaurang där Sveriges Jazzband spelade. Medan jag väntade på min mat så satt jag och bläddrade i den skivhög jag införskaffat under dagen. När jag tittade på en Lionel Hamptonskiva jag hade köpt så tittade en äldre herre mitt emot mig på skivan och kommenterade den. Lite stolt över mitt kap så visade jag honom James Moodyskivan och den äldre mannen säger:
"Ja, jag vet! Den har jag producerat!"
Mitt emot mig sitter då Lars Westin, Sveriges Radios jazznestor och medarbetare som ligger bakom dom flesta av Dragons återutgivningar av dom gamla svenska jazzklassikerna. Dessutom var han mannen som fick mig att börja lyssna på äldre jazz 1986 när jag för första gången hörde hans minnesprogram kring pianisten Lennie Tristano i P2 och blev helt såld. Vi pratade jazz och var man kunde köpa jazz samt om Lennie Tristano under kvällen och jag och bassisten i Sveriges Jazzband, som han då kände, pratade om Sundsvalls jazzfestival som då ännu existerade. Ett mycket bra skivköp ledde till en toppenkväll!

Denna skiva innehåller den svenska jazzeliten som Arne Domnérus på altsax, Leppe Sundwall på trumpet, Gösta Theselius på tenorsax, Thore Swanerud, piano och Jack Norén på trummor. Vid denna tidpunkt var bopmusiken stor i USA, men i Sverige hade den inte riktigt slagit rot, men dessa inspelningar visade att det inte var långt till även den skulle invadera svensk mark. Inspelningen av "Laura" är kanon och klassiska titlar som "Out of nowhere", "Body and soul" och "Good bait" sitter väldigt bra, liksom Moodys egna kompositioner "I´m in the mood for bop", "Moody´s mood for bop" och "Three bop mice I & II". Och man håller i ett högt och häftigt tempo plattan igenom.

James Moody har kommit de sista åren som en musiker jag gillat mer och mer. Han är en av bopmusikens sköna giganter och han lyckades få svenska musiker att vandra en väg som dom inte vandrat på så många gånger förr.

Hitta klipp från den här plattan var inte lätt, men jag fann en. Hans egen version av "I´m in the mood for love", omdöpt till "Moody's mood for love".
Arne Domnérus och Gösta Theselius hörs också i blåset.

måndag 3 augusti 2009

Woody Herman & His Orchestra - Early autumn/Keeper of the flame

78-varvsskivor, eller stenkakor som de vardagligt kallas, har varit en del av min samling i ca 5-6 år nu, ja, åtminstone de som är i jazzgenren. Jag samlade äldre klassiska stenkakor först och var inte alls förtjust i jazzkakor, främst på grund av att jag inte tyckte det var värt. 10 kronor för två korta jazzstycken på en skiva. Men ju mindre och mindre äldre jazz spelades i radion och visades i medierna så insåg jag att om jag ska hitta bra äldre jazz så kanske jag måste gå dit de finns, alltså leta upp 78-varvsskivor med jazz. Och sen är det kul att ha originalutgivningen av dessa jazzinspelningar också. Idag har jag ca 50-60 stenkakor med jazz, men så är det en relativt ny hobby också.

Den skiva jag hade tänkt skriva om idag hittade jag på Erikhjälpen i Timrå för bara en vecka sen. En av mina absoluta favoritjazzlåtar är Woody Hermans 1948 inspelning av Ralph Burns "Early autumn", världens kanske bästa jazzballad. Det finns flera nyinspelningar av den, men detta är den äkta versionen! Gissa om jag blev lycklig när jag hittade den på 78-varvare! Inspelningen är med Woody Hermans s k "second herd", alltså hans andra band som innehöll några av den tidens stora stjärnor och nya framtidslöften. "Early autumn" innehåller det idag klassiska saxofonsamspelet mellan Woody Herman och Stan Getz och som håller för vilken promenad som helst i storstaden en sen sommarkväll. Inte heller ska Terry Gibbs vackra vibrafonspel glömmas bort.
Andra sidan på skivan innehåller en låt som i tempo är den totala motsatsen mot "Early autumn". Det är ett väldigt energiskt storbandsstycke av Shorty Rogers betitlat "Keeper of the flame" och som innehåller namn som barytonsaxofonisten Serge Chaloff, tenorsaxofongiganterna Zoot Sims och Stan Getz och pianisten Lou Levy.

Styckerna visar på storheten på inte bara Woody Hermans band utan också på Stan Getz, som fick sitt genombrott här. Det är bara att lägga på skivan, vrida upp och slappna av!

 Jag bjuder här på båda styckerna, "Early autumn" och "Keeper of the flame".



onsdag 29 juli 2009

Eldkvarn - Himmelska dagar

Att vara 13 år och gilla Eldkvarn känns inte direkt vanligt. Eldkvarn har alltid varit förknippad med musik för att locka en mogen och vuxen publik, även under sina mest kommersiella dagar på 80-talet. Men jag gillade Eldkvarn starkt i väldigt unga år, ända från deras största försäljningssuccé "Kungarna från Broadway" och låten "Kärlekens tunga". Jag tror det var strax därefter som jag en sommar på en marknad i Nätra, nära Örnsköldsvik, köpte en samlingskassett utgiven av EMI med fyra svenska artister. Det var Anne-Lie Rydé, Marie Fredriksson, Per Gessle (alltså sololåtar, inte som Roxette) och Eldkvarn och jag föll för Eldkvarns låtar, som var från 1986-87. Texterna var otroligt bra och sköna och jag gillade Plura Jonssons röst som passade otroligt bra till texterna och låtarna! När deras platta "Karusellkvällar" kom 1989 och jag fick höra den så sprang direkt till Thylins skivaffär och köpte singeln "Långsamt tåg" (min ekonomi sträckte sig inte längre då).

Med åren har jag samlat på mig en del Eldkvarnplattor även om jag är långt ifrån komplett. Så vilken ska jag välja av dessa? "Kungarna från Broadway" känns ju som ett allt för solklart val så jag valde "Himmelska dagar" från 1987. Jag köpte skivan på Sundsvalls skivmässa 2001 och kände mig rätt lycklig och stolt över mitt kap. Skivan är ett dubbelalbum bara med helt nyskrivna låtar av högsta klass. Singelspåret från skivan är "Ett hjärta för mycket" och är en mycket bra låt. För mig är det en gåta att Eldkvarn inte lyckats få till en riktig monsterhit för dom har verkligen haft en hel del låtar genom åren som haft kvalitet för det. Men bästa låten tycker jag är låten "Ta min hand" som är en fantastisk skön låt med kanonproduktion och en väldigt bra och lyssningsvärd text där Plura tackar de som betytt mest för honom i hans liv! Men plattan är också fylld med väldigt målande storstadsbeskrivningar i flera låtar, som i låtar som "Kungsholmsloppet" och "Söders kors". Detta är en kanonplatta med både stämning och en uppvisning i perfekt kompositionsförmåga! Och det är skönt att bandet finns än och att det finns något skönt och tryggt att hålla i när Eldkvarn kommer med ny platta!

"Ett hjärta för mycket" och "Tag min hand" blir det som smaktprov från denna platta!



söndag 26 juli 2009

Pet Shop Boys - Very

Som älskare av engelsk 80-talspop är det förstås svårt att undvika Pet Shop Boys som musikaliskt alltid varit några av mina favoriter. På 80-talet var låtar som "Love comes quickly", "Always on my mind", "Suburbia", "Domino dancing" och "It´s all right" det jag lyssnade på mest. Jag har alltid varit imponerad över Neil Tennant och Chris Lowes förmåga att trots trender och musikaliska förändringar genom åren ändå stå stadigt som den engelska popmusikens hjältar ända in på 2000-talet. Tyvärr är deras senare plattor något ojämnare än de var på 80- och 90-talet, även om de inte är dåliga. Den senaste, "Yes", har jag inte hört än, men plattan dessförinnan, "Fundamental", var helt OK med en hel del kanonlåtar utan att ändå kanske nå upp till glansdagarna. Den platta som jag ser som den största besvikelsen av dom är klart "Nightlife" från 2000 som är en trist och intetsägande historia.

Men den som jag anser är den bästa är en platta jag säkert hört ett par hundra gånger sen jag köpte den, "Very" från 1993. Det var Pet Shops comebackplatta i en tid då dom ville göra musik som verkligen var Pet Shop Boys. "Very" betyder alltså att plattan är "Very Pet Shop Boys".
Jag har faktiskt ett kul minne kring köpandet av denna platta. Det var i november 1993 och jag praktiserade som städare på ett hotell då. I väntan på bussen hem på kvällen så gick jag in till stans största skivaffär då, Skivbutiken, och såg "Very", som jag trånade efter. Jag hade bara några veckor dessförinnan hört en intervju med Pet Shop Boys i Musikjournalen i P3 där man spelat mängder av spår från plattan vilket fått mig riktigt intresserad.
"117" läste jag på en lapp och tog förgivet att det var 117 kronor som avsågs och var beredd att köpa den. Till min stora besvikelse så kostade den 170 kronor (intressant att detta är 16 år sen och deras senaste "Yes" från i år kostar nästan likadant?!). "117" var bara skivnumret. Ilsken gick jag ut ur butiken, svärandes över att det inte fanns någon riktig prislapp.
Dagen efter, på lunchen, gick jag in på Expert istället, som på den här tiden sålde både elprylar och skivor. Dom hade en skivrea där och samma skiva kostade här 99 kronor. Nu köpte jag den och kunde konstatera att jag inte bara tjänat ca 70 kronor utan också köpt en skiva som varit utgiven i en månad för endast 100 kronor.

Plattan finns i två versioner. Dels den mer normala med ett blått pappfodral och små huvuden av Neil och Chris på framsidan och dels det mer udda oranga plastomslaget som påminner om lego, med små plastbitar som sticker upp. Självklart är det det senare som jag köpte.

Plattan i sig är synthdisco från 90-talet av bästa märke. Man kan säga vad man vill om att bandet gör cover på Village People och ibland blir kallad för bögdisco, men detta är så otroligt snyggt gjort och välskrivet att nästan tuppar. Om man då bortser från singlarna så är de snyggaste låtarna den smårappiga och energiska "Yesterday when i was mad", den svävande "Dreaming of the queen", den pampiga "The theatre" och balladen "To speak is a sin". Jo, jag vet att "Yesterday when i was mad" kom på singel på hösten 1994, men den var då från mixplattan "Disco 2" och i en helt omgjord version, där denna version är långt bättre. Denna platta håller jag som en av de bästa plattor som gjorts och är drömsk och en uppvisning i perfektionism inom popmusik. Frågan är om Pet Shop Boys nånsin blir så här bra, hur många plattor de än gör. Kanske inte, men de har förmågan att i alla fall vara i närheten. Det blir spännande och kul när jag skaffar "Yes" och får se om de lyckas med det denna gång.

Här blir det tre filmklipp. Jag kan ju inte utelämna den fantastiskt snygga videon till "Can you forgive her?". Men samtidigt blir det förstås också "Yesterday when i was mad" och "Dreaming of the queen".





lördag 25 juli 2009

Benny Goodman - Jazz Years Swedish Radio

Benny Goodman har alltid varit en av mina favoriter inom jazzen, i alla dess musikaliska former. Möjligen kan man fundera kring hans person som orkesterledare för detta musikaliska geni var en hemsk diktator inom bandet. Det berättas om hur han bestraffade saxofonisten Wardell Grey inför publik genom att köra ut honom från bandet under pågående konsert och ta hans saxofon och behålla den konserten ut, då Grey spelat en ton fel.
Att gilla Benny Goodman och vara skivsamlare är kanske en av världens lättaste uppgifter. Det finns väldigt mycket Goodman-plattor i loppisbackarna, så mycket att man verkligen får sålla bland vad som är vettigt och vad som är ointressanta hitsplattor. Jag har haft tur att genom åren hitta allt ifrån spännande småbandsplattor och liveinspelningar från både 30-tal till 60-tal till storbandsplattor av bästa märke. Men den platta som jag håller som min favorit är inte köpt på en second hand. Denna skiva, ur serien "Jazz Years", hörde jag första gången 1986 då jag, 11 år gammal och helt nybliven jazzfreak, trollbunden hörde ett program i radion med Goodmans konsert i Stockholm 1950. Där såddes mitt frö som Goodmanfan. Sen tog det ca 8 år innan jag hittade konserten på CD på varuhuset OBS! skivavdelning för 60 kronor. Gissa om jag var lycklig!

Konserten, som är i sin helhet och inte klippt, är inspelad i Konserthuset i Stockholm och indelad i två delar. Den skulle nämligen inspelas för radion samtidigt och spår4 till spår 12 är inspelad för dåvarande Riksradion. Resten är fortsättning av konserten för livepubliken. Därför är det rätt kul när Goodman börjar med sin signatur "Stompin´at the Savoy" samt två låtar bara för att sen spela om signaturen, med introduktion av Folke Olhagen, när radiosändningen går igång, hälsa alla välkomna en andra gång och fortsätta konserten sen.

Musiker här är förutom Goodman på klarinett också Roy Eldridge, trumpet, Zoot Sims, tenorsaxofon, Toots Thielemans (som Goodman här kallar "Jean"), gitarr och munspel, Dick Hyman, piano, Charlie Short, bas och Ed Shaughnessy, trummor. Dessutom medverkar Nancy Reed i duett med Eldridge i en version av "Let me off uptown". Resten av plattan är underbar swing och en fantastisk livekänsla. "The world is waiting for the sunrise" rivs av i en av de svängigaste versioner jag hört, "Air mail special" sitter som gjuten och versionen av "After you´ve gone" är ännu nostalgi för mig från mina första jazzår! Och Toots Thielemans munspelsversion av "Stardust" är helt fantastisk.

Detta är för mig kanske bland det bästa som givits ut med Benny Goodman och swing när den är som absolut bäst. Bättre än så här kan knappast livejazz på platta bli. Det är aldrig förutsägbart en minut för ena sekunden spelar Thielemans, nästa får Dick Hyman spela två nummer alldeles själv för att sen göra ett fantastiskt nummer med bandet. Det är bara att luta sig tillbaka, njuta och låtsas att man sitter i främsta raden på Konserthuset.

Här har jag tyvärr gått bet på att hitta klipp från just denna skiva. Men istället så hittade jag en annan lite kul goding. "After you've gone" ska det bli ändå, men i en annan version, nämligen den som är med i Walt Disneys film "Make mine music" från 1946. Ett riktigt kul Disneyklipp till skön musik!

måndag 20 juli 2009

Andy Kirk & His Clouds Of Joy - Instrumentally speaking 1936 - 1942

Jag fortsätter min resa genom storbandsjazzens mindre kända mästare med Andy Kirk & His Clouds Of Joy, eller Twelve Clouds Of Joy som det egentliga orkesternamnet var, ett ganska udda namn på ett storband i tider då alla skulle heta orkseterledaren samt tillägget "& his orchestra". Andy Kirk tog över Terrence Holders orkester 1928 och döpte först orkestern till Andy Kirk & His Dark Clouds Of Joy, men snart fick den det mer positiva tolvmannanamnet. Orkesterns största tillgång var nåt så ovanligt för den tiden som en kvinnlig musiker. Kvinnor inom den äldre jazzmusiken har till ca 90 % av fallen varit sångerskor, men undantag fanns. Lil Hardin i Louis Armstrongs Hot Five var en och Mary Lou Williams var en annan. Ungefär samtidigt som Kirk tog över orkestern anslöt sig paret John och Mary Lou Williams till orkestern. Williams spelade piano i bandet och var den som skrev de flesta arrangemangen vilket var en bidragande orsak till att Andy Kirks glädjemoln blev en stor succé i USA under så pass många år. Man fick en stor hit 1936 med "Until the real thing comes along" och räknades redan som en av 30-talets ledande swingorkestrar. 1942 så lämnade Mary Lou Williams bandet och därefter lyckades bandet aldrig hitta tillbaka till toppen och snart föll dom i glömska. Det underliga är att trots att Andy Kirk & his Twelve Clouds Of Joy var en av 30-talets mest önskade swingband så är det svårt att hitta inspelningar och skivor med dom och jag känner mig lycklig över att ha hittat denna. Jag hörde talas om dom första gången i Smokerings där Leif Andersson med jämna mellanrum spelade orkestern i radio.

Den här skivan, "Instrumentally speaking 1936 - 1942", är en del av MCAs Jazz Heritage-serie som jag hittade vid en av mina bästa skivköpstillfällen. Den är köpt på Masens Rockcenter i Stockholm sommaren 2008 då jag var i huvudstaden på den årliga skivresan som jag alltid försöker göra dit på somrarna. En del av mina bästa skivköp är gjorda i Stockholm för där finns utbudet av affärer och variation! Jag besökte då den långa skivaffärsstråket på St Eriksgatan och ramlade plötsligt in i den då tomma butiken. Jag landade vid några backar med 10 kronorsskivor och hörde hur ägaren plötsligt annonserar att han egentligen ska stänga för att han måste hjälpa en kompis med ett byggnadsarbete, men att jag får bläddra klart. Lite stressad och irriterad över det plötsliga beslutet att stänga affären tidigare än vanligt så hittar jag ändå en jättehög med jazzplattor, som jag aldrig sett i Sundsvall, i denna billiga back, bland annat denna med Andy Kirk & His Clouds Of Joy. På 10 minuter hade jag slitit upp och köpt sju jazzplattor jag aldrig förut sett. Då är det kul att vara skivsamlare!

Musiken på denna platta är ren skön storbandsswing från 30-talet, fri från Duke Ellingtons experimentellusta och Count Basies stomp, hur bra nu dessa än är! Det finns inte en dålig låt på denna platta, även om den på intet sätt är originell i genren, vilket trots allt gjorde mycket av karriärerna för de ovan nämnda konkurrenterna. Detta är laid back snygg 30-talsswing av bästa märke med proffsmusiker. Andy Kirk & His (Twelve) Clouds Of Joy är väldigt orättvist bortglömda idag trots att de var ett av 30-talets största och denna skiva visar på det! Den som vill höra ännu mer bevis kan besöka denna sida där man kan höra mängder med streamade låtar med bandet!

Men det finns också en hel del Andy Kirk på Youtube och två av dom kommer här, från denna platta. Dels "Lotta sax appeal", som är skriven av båda paret Williams, och dels "McGhee Special", skriven av trumpetaren Howard McGhee.



fredag 17 juli 2009

Naked Eyes - (What) In the name of love


Eftersom en stor del av min samling utgörs av vinylsinglar så kommer jag att utgå lite från det också. I engelska Naked Eyes fall är det också i brist på en fullängdsskiva, men jag hoppas att så snart som möjligt hitta en hel LP med detta otroligt häftiga men ack så kortlivade 80-talsband (redan efter två plattor så lade man av). Vägen till att få denna singel var lång och brokig och bandet är svår att hitta i skivbackarna. Kanske för att en av medlemmarna är ansedd som större med ett annat band som är lättare att hitta. Naked Eyes bestod av Pete Byrne och Rob Fisher, som tillsammans med Simon Climie blev känd som Climie Fisher i slutet av 80-talet.
Naked Eyes hade sina största hits med "Always something there to remind me" och "Promises promises". Men jag upptäckte dom främst genom en av deras andra hits, "(What) In the name of love" 1984. Jag hörde den första gången 1984 i TV-programmet "Bagen" där videon visades. Jag tyckte redan från början att låten var kanonbra och gjorde en s k amatörinspelning på kassett, alltså jag satte en bandspelare in till TVn och spelade in den via mikrofonen. Kvaliteten var därefter, men jag hade låten. Men jag missade vad gruppens namn var och fick tipset via en fritidsfröken på mitt dåvarande fritids att det var australiensiska Real Life. I brist på annat så gick jag i tron på detta, till dess jag fick tag på Real Lifes platta "Heartland" från samma år där låten lyste med sin frånvaro. Därefter fick jag leva på den usla kassettinspelning jag hade i många år, trots idel sökande.
2003 så fick låten ett gruppnamn när jag genom ett diskussionsforum på nätet fick reda på namnet Naked Eyes. Inte långt därefter så besökte jag Sundsvalls just nu enda skivaffär, Harvest Records, och grävde bland den stora högen av nya singlar och fick ett gigantisk hjärnsläpp. Jag bläddrade förbi singel efter singel och såg en singel och tänkte:
"Vad är detta, Naked Eyes? "(What) In the name of love"? Aldrig hört!", var på jag lade i från mig singeln ointresserat. Efter två minuter kom reaktionen då jag insåg att det ju faktiskt var låten jag letat i över 15 år efter som jag höll på att helt sumpa bort. Gissa om man kände åsneöron på huvudet! Men här är den nu och även B-sidan "Two heads together" är värd ett öra, ett bevis på att det finns baksidor som faktiskt funkar lika bra som huvudsidan på singeln! Sen dess har jag också fått tag på singeln "Promises promises", så det artar sig.

Naked Eyes återuppstod för ett par år sen och gav ut sin senaste platta så sent som i år, "Piccadilly", även om bara Pete Byrns är kvar. Rob Fisher avled 1999 i cancer. Naked Eyes är ett kanonband i 80-talets engelska new wavevåg som hamnat långt i skymundan av Fishers mer kända band, men i hemlandet har man börjat åter upptäcka bandet i retrokretsar så kanske kan Naked Eyes få den uppskattning som man förtjänar.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...