fredag 17 november 2017

Helen Terry - Blue notes

I vår serie artister där ni genast börjar fundera "Vem är det" har vi kommit till Helen Terry, en brittisk sångerska som fick kontakter med toppmusiker både hemma i England och i USA, men som ändå inte riktigt fick något stort genombrott och vars karriär blev kort. Hon upptäcktes av Boy George på en klubb i London och blev sen bakgrundssångerska för Culture Club och förekommer dessutom i flera av bandets musikvideor. Samarbetet har fortsatt även till detta album, där Boy George är medkompositör till ett par låtar.
     I den minst sagt gravt utseendefixerade musikvärlden så kanske det var utseendet som låg henne till last eftersom något överviktiga Helen Terry saknar den fotomodelsliknande look som artister nu som då förväntades ha.
   
När det gäller min personliga åsikt så har jag kanske en helt motsatt åsikt än många andra, men jag tycker inte att Helen Terrys röst är så speciell. Inte värdelös, dock inte riktigt fantastisk heller och på flera partier i låtarna tycker inte jag att den bär henne ända fram. Lite kan jag tycka att hon påminner om en lightversion av Alison Moyet på vissa ställen och hennes röst, Alisons alltså, har jag aldrig varit ett fan av så kanske är det det som smittar.
     Däremot har hon en sak som gör henne väldigt intressant, hon är en riktigt bra låtskrivare vilket märks på denna hennes enda fullängdsplatta.

Jag hörde Helen Terry första och enda gångerna i radions "Kulan I Luften" 1989 då hennes låtar
"Fortunate fool" och "Lessons in loneliness" spelades. Dom singlarna hittade jag för inte allt för länge sen vid second hand-affären Fyndlagret nedstängning här i Sundsvall i juni.
     Inte långt därefter hittade jag denna platta på Erikshjälpen här i stan och tyckte att jag ändå skulle ge henne en chans, även om ovan nämnda låtar inte är med och plattan är från 1986. En medlem på Vinyl Community hade träffat henne när hennes karriär trots allt stod på topp och tydligen så är hon en rätt jordnära artist också.

"Blue notes" har dock en till sak som gör plattan till riktigt bra, nuvarande skivbolaget Blue Notes president Don Was från gruppen Was (Not Was). Han är plattans producent och därvid har den fått en lätt funkig och lite soulstänkande ljudbild som är riktigt bra och välgjord! Men Helen Terrys lysande förmåga att skriva bra låtar märks vid låten "Love, money and sex", en soulglittrande låt med en fräsch 80-talspopig ljudbild och bra refräng, eller låten "Right in front of you". Nu har inte Terry varit med och skriva alla låtar på plattan utan här finns också en lysande låt av "Mr Motown", Lament Dozier, "Act of mercy" och även John Cale har skrivit en låt.
     Plattan kanske inte innehåller några direkta trackslisteettor, men kombinationen av lysande låtmatrial och enormt snygg lät popfunkig produktion av Don Was gör att jag kan överse med Helen Terrys små brister med rösten och se detta som en förvånansvärt bra platta som är både lättsam, funkig och snygg! Synd att det sen inte blev några fler plattor för det hade varit kul att höra vad man kunnat göra med Terrys lite tuffare och lätt rockigare stil som "Fortunate fool" visade upp 1989. För Helen Terry hamnade i konflikt med skivbolaget Parlophone, som släppt hennes två singlar det året, och hon  bröt rätt fort kontraktet. Hon lämnade skivbranschen och sökte sig till TV-istället där hon numera bland annat är producent för TV-sändningarna av dom engelska BRIT Awards.

Tyvärr har jag inte hittat min favoritlåt på plattan, "Love, money and sex", men jag tar en av låtarna hon har skrivit tillsammans med Boy George, "Come on and find me", där jag också tycker trots allt att hennes röst funkar allra bäst! Dessutom låten "Stuttering", som Helen gjorde på singel redan 1984, men som ändå kom med på denna platta.



måndag 13 november 2017

The Masqueraders - Love anonymous

Jag erkänner att jag  är lite i läroprocess ännu när det gäller 70-talssoul, trots att det just nu är en av de genrer jag lyssnar mest på. Självklart har jag många stora favoriter, men det är också många namn jag ännu är osäker på eller inte kan något alls om egentligen. Då får man gå på magkänslan eller titta på skivomslaget efter bekanta namn. Jag hade knappt hört talas om namnet The Masqueraders innan jag hittade den här på Återbruket. Men när det stod att Isaac Hayes hade producerat så var det en självklarhet att den skulle inhandlas. Och det ångrade jag mig verkligen inte!

Men att jag inte hade koll på The Masqueraders är kanske inte så konstigt för bandet är rätt märkligt i det avseendet att bandet har funnits ända sen 1958, men ändå aldrig riktigt fått till det försäljningsmässigt utan förblivit rätt okända. Tittar man på vilka skivbolag bandet haft under karriären så är ett par singlar på Bell Records det mest namnkunniga. Bandet har inte ens fått en Wikipedia-sida, vilket inte ofta händer med band som funnits i fyra decennier.
     1975 hamnade de på Isaac Hayes eget skivbolag HBS och trots en lång karriär så kom deras första fullängdsplatta först då, "Everybody wanna live on". Med tanke på hur lysande den här plattan är så hamnar den förstås också högt på önskelistan. Detta från 1977 är alltså deras andra album, både i karriären och Isaac Hayes bolag.

Musiken är förvisso inte originell utan följer The Temptations, Delegation och andra band i samma genre i spåren. Men likväl är "Love anonymous" väldigt tjusigt och bra! Det hörs på något sätt att
Isaac Hayes är inblandad, för man känner igen hans intima, smäktande och samtidigt funkiga ljudbild från hans egna plattor. Det är otroligt bra producerat och The Masqueraders sjunger riktigt bra ihop! Låtmatrialet är också kanonbra. Inledande "Modern day woman" lyckas på ett fantastiskt sätt blanda en skön melodi och vackra instrumentala partier.
     Balladen "Love between a woman and a man" är en riktig avkopplare att slappa till! Min favorit är andra sidans inledande "The bicentennial" som är en låt med mer discotouch och en lysande och träffsäker melodi, om än kanske lite fånig text! "Love anonymous" är en sorgligt bortglömd soulpärla som är långt mer värd att upptäckas, inte bara för att ett av genrens största namn är bakom rattarna utan för att The Masqueraders och deras melodier håller hela vägen!

Det gick dock inte lika bra sen för The Masqueraders. Isaac Hayes bolag gick i konkurs och bandet stod utan skivkontakt resten av 70-talet, trots att man ändå turnerade och hade spelningar. En skiva till lyckades man få till på ett mindre bolag 1980, vilket blev det sista de gjorde, fram till i år då de överraskande ställde upp i "America's got talent" (som är den amerikanska varianten på TV4s "Talang"). Det är sorgligt att ett band som funnits så länge och ändå gjort bra musik på platta får försöka komma tillbaka, eller kanske snarare börja om, genom att ställa upp i ett dylikt talangprogram bland alla ungtuppar som hoppas få 15 minuters berömmelse genom tre minuter i rutan. Men likväl kan man ju försöka minnas The Masqueraders när de var som bäst, här sjungandes "Modern day woman" och "The bicentennial" från den bortglömda pärlan "Love anonymous".



måndag 6 november 2017

Månadens bästa fynd - Oktober 2017 (The Jazz Messengers/Jimmy Smith/OMD/Peter LeMarc)

Oktober månad dominerades förstås av resan till Umeå och dess skivmässa, men förutom det så har det varit en riktigt bra månad. Ibland kan det kännas som att en månad inte kanske inbringade så mycket, men när man tittar tillbaka så inser man att det ändå gått riktigt bra faktiskt! Jimmy Smith dominerade mycket, där jag förutom CD-boxen nedanför också hittade en funkig och mer soulinspirerad platta, som jag inte hunnit höra än. Dessutom en gigantisk hög med singlar som jag fick för allt från gratis (dock utan riktigt omslag) upp till väldigt billigt. Men eftersom jag hittat så mycket fint denna månad blir det en extra och fjärde skiva i listan av "Månadens bästa fynd"!

The Jazz Messengers - At the Cafe Bohemia, vol. 1 (1955)
Året är 1955 och platsen är nattklubben Café Bohemia i New York. På scenen står fem jazzmusiker som står för den nya jazzen, den allt mer improviserande bebopjazzen. Men det är högtryck i salongen när Art Blakey drar igång med sina Jazz Messengers och Blakey presenterar sina fem medmusiker, pianisten Horace Silver, trumpetaren Kenny Dorham, tenorsaxofonisten Hank Mobley (som Blakey presenterar som en ny stjärna här) samt bassisten Doug Watkins. Blakey själv sitter förstås bakom trummorna.

Jag ska inte låtsas som att jag är ett stort fan av Art Blakey & The Jazz Messengers. Deras hardbopstil där låtarna är nästan en kvart långa och relativt utan någon form av melodi har jag oftast tvekat inför. Men här är det ännu 50-tal och det är ännu en fot i den mer traditionella bebopstilen och en fot i något nytt. Det här Blue Note-albumet, eftersom jag även älskar livealbum med jazz, kände jag att jag bara måste ha. Och det är ett riktigt höjdaralbum med en riktigt skön livekänsla! Alla musikerna är höjdare i sin stil och plattan rymmer många sköna stämningar. Man kan bara groova loss till den långa, men ändå inte för långa, "Soft winds" eller softa till den underbara balladen "Alone together" med en lysande Hank Mobley i spetsen. Eller varför inte "Prince Albert", vars intro är rätt bekant och lik en viss "All the things you are". En lysande 50-talsklassiker som aldrig blir tråkig och som kanske är en av de bättre livejazzalbumen jag köpt på länge!


Jimmy Smith - Kind of Smith (2010)
Jag gjorde en beställning till Ginza denna månad och hittade guld! När jag såg denna 10 CD-box med min favoritorganist Jimmy Smith lyste det bara "Köp den" i mina ögon! Man skulle kunna tro att detta är en lågbudget utgåva som har MCPS stämplad över allt, och visst märket "House of jazz" är inte något Decca eller Verve direkt, men utgåvan är förstklassig! Boxen innehåller som sagt 10 CD-skivor där alla är inspelningar från Jimmy Smiths första år på 50-talet! Jag har mycket Jimmy Smith men 99,9 % av dom är från 60-talet och senare. Hans första år lyser med sin frånvaro så bara därför är detta något som är lysande i min samling!

Låtarna är sen hämtade från diverse album med Smith utgivna på 50-talet, men det är som sagt en proffsig box som innehåller mycket godsaker jag aldrig hört förut och som sällan hittas med honom och där Smith briljerar enormt med ett bländande spel till den här lite mer softa jazz som spelas! Personligen är detta bland det bästa fynd jag gjort med Jimmy Smith och för en hundring är detta ett måste för alla fans av denne hammondlegend! Hur väljer man en låt från en hel box med tio skivor? Jag valde "Joy" från 1956.


Orchestral Manouvers In The Dark - Orchestral Manouvers In The Dark (1980)
Ett par plattor nu som jag inte hunnit höra på än, men som jag kände bara måste tas med. Denna är passande, eftersom Orchestral Manouvers In The Dark (OMD) kommit med ett helt nytt album i år, "The punishment of luxury", som beskrivs som ett album med mindre hitkänsla, men mer tillbakalutande och svävande synth i stil med deras "Architecture & Morality" för ca 35 år sen. Därför så känns det också rätt att gå så långt tillbaka i tiden som det bara går.

Innan "The punishment of luxury" kom ut så var jag i tron att det bara var deras då senaste album, "English electric", som var det enda jag inte hade. Men en på Youtubes Vinyl Community visade plötsligt upp en tidig OMD-platta jag aldrig sett förut, deras allra första från 1980, den som innehåller "Electricity". 1980 är synthmusiken något väldigt tidigt och helt främmande för många. Kraftwerk är bland det enda många känner till. Detta är alltså nytt, banbrytande och speciellt, och mer lättlyssnade för en bredare publik än vad Kraftwerks plattor är. Förväntningarna på denna är därmed satta skyhögt och förhoppningsvis kommer jag med en ny recension av den såsmåningom, beroende på hur bra den är! Vilket fall så är jag nu bara två plattor från en komplett OMD-samling...



Peter LeMarc - Den tunna tråden (2016)
Här snackar vi högt ställda förväntningar. 2013 års bästa fynd var Peter LeMarcs då senaste album "En svag doft av skymning" och därför är det spännande och se om detta senaste alster når upp till den. Vad det verkar nu kan "Den tunna tråden" vara hans sista platta, sorgligt, men sant. Peter LeMarc är alltid bra på att berätta om tillkomsten och tankarna bakom sina plattor och här hade han egentligen inte tänkt att göra en ny platta. Men plötsligt fick han samma känsla som när han skrev den självbetitlade "vita plattan", han struntar i allt runt omkring och och skriver som han känner och vill. Resultatet blev en naken platta med tankar om livet, döden och allt runt omkring. Titelspåret grep tag i mig direkt när jag hörde den. En riktigt tänkvärd låt som beskriver hans tankar när hans hustru fick en cancerdiagnos. Delen där han desperat och argt skriker åt Gud varför han tar henne ifrån honom är bara lysande och hjärtskärande!

Några spår från plattan har jag hört när han framförde dessa live under hans TV-sända lysande konsert med Tomas Andersson-Wij för ett år sen och dessa bådade verkligen gott så det är med spänning som jag ska sätta mig ner och peta in skivan i CD-spelaren avnjuta den! Årets bästa skivfynd kan avgöras här!

lördag 4 november 2017

Blondie - Heart of glass

Beklagar att det har varit tyst nu ett tag, men jag åkte på en massiv förkylning som hindrat mig att göra så mycket, men jag är på gång med en "Månadens bästa fynd" för oktober. Men framtill dess en liten aptitretare i form av en kanonsingel jag köpte under denna månad som förtjänar en egen artikel! Förvisso är ett på intet sett en ovanlig singel utan en väldigt vanligt spelad låt genom åren. Men det är ett band som släppt ny och intressant musik i år, för av det jag hört från Blondies nya platta "Pollinator" så verkar den helt kanon! Spana in årets singlar "Fun" och "Too much" och ni fattar att Blondie är bättre än de varit på mycket länge! Debbie Harry är numera 72 år gammal, vilket på intet sätt märks i musiken!

Men jag hade ändå tänkt att hoppa drygt 38 år bakåt i tiden. Jag har blivit ett allt större Blondie-fan de senaste åren och hoppas samla plattor med dom på rad! En Blondie-låt som dock alltid funnits med mig och som jag gillat är "Heart of glass" från 1979 och plattan "Parallell lines". Själva plattan köpte jag i Härnösand i somras, men jag har inte hunnit lyssna igenom den än. Men "Heart of glass" är Blondie när dom är som allra bäst. Det är en mästerlig blandning av lite mörk förhistorisk new wave-disco och 70-talets falnande rockera! Det är kittlande och mysig nattliknande musik med Debbie Harrys här lite mystiska röst i sitt högsta läge. En tidig version av låten skrevs redan 1974 och var inspirerad av The Hues Corporations klassiska "Rock the boat" från samma år. Det finns många kanonbra Blondie-låtar, likväl som jag kan leva utan 60-talspastischen "Dennis" och reggaesömnpillret "The tide is high". Men detta är nog bland det allra bästa Blondie gjorde under sina glansdagar. Inte originellt och kanske lite sönderspelad med åren, men fortfarande ett mästerverk från 70-talets sista år, på gränsen mellan det gamla och något nytt elektroniskt för 80-talet!

B-sidan på singeln ska också premieras. "Rifle range" är från Blondies debut från 1976 och är mer rockig poppärla, men fortfarande med ett klös och en kittlande produktion som sitter klockrent! Och självklart bjuder jag här på bägge låtarna!


onsdag 18 oktober 2017

En Davy - The photograph

I vår serie märkliga koncept som blev grymt irriterande har vi kommit till en singel som jag inte har originalskivomslaget till än. Men det hindrar inte mig från att introducera denna vietnamesiska sångerska till kategorin "Kultstämplat".

En Davy, född Enry David, gav i början av 70-talet ut ett antal plattor på engelska med då lagom trendig discosoul. Den här singeln är producerad av tyske Frank Dostal, känd bland annat för att ha skrivit låtar till Baccara. Och produktionsmässigt är detta inte uselt. Det är snygg soul, faktiskt snyggare än flera av Baccaras låtar, vilket kanske inte säger så mycket.

A-sidan på singeln heter "You set my heart on fire" och håller kanske inte riktigt vad titeln lovar. Låten sätter inte mitt hjärta i brand direkt för melodin är rätt ointressant, inte usel, inte bra, den passerar bara rätt obemärkt förbi. Dessutom är En Davy en rätt taskig sångerska också vars röst inte håller. Men det är trots det inte den som är anledningen till denna plats här. Utan B-sidan är det som fick mig att skrattandes skaka på huvudet.

B-sidan heter "The photograph" och låter som en riktigt smäktande, sentimental och skön soulballad som kanske kunde ha gjorts av The Stylistics eller ett dylikt band. Jag vet inte riktigt, eftersom jag aldrig lyckas höra låten riktigt, för av någon korkad anledning har man valt att låta En Davy prata sönder hela låten igenom på, antar jag, vietnamesiska. Hade låten varit instrumental, visst, då hade låten funkat, men hennes pratande röst helt osynkat dränker musiken och sången mer eller mindre och jag vet inte hur många gånger jag kom på mig själv funderandes:
"Men knip igen så jag får höra låten?!"
Det känns ju inte som det optimala sättet att lansera sig för den internationella marknaden genom att snacka på ett främmande språk i något för hög volym med en normal engelska hitlåt i bakgrunden? Riktigt hur detta var tänkt lär jag aldrig få reda på och det kanske är lika bra det.

lördag 14 oktober 2017

Månadens bästa fynd - September 2017 (Lisa Nilsson/Thelonius Monk and Sonny Rollins/Carole King)

Något försenat, men dock, här kommer september månads fynd. September var en rätt sval månad med inte så mycket skivor som inhandlats. Det mesta har varit en väntan på Umeåresan och det faktum att Sundsvall TILL SIST har fått en skivaffär, Vinylstallet, en affär som har sin verksamhet främst i Alfta, men som nu har utökat och öppnat affär i centrala Sundsvall. Vinylstallet har ett antal saker som talar för dom:
1) Det finns en längtan sen länge i stan efter en skivaffär, inte minst nu när vinylskivan gjort storstilad comeback.
2) Stället ligger riktigt bra centralt.
3) Ägaren och personalen är kunniga och väldigt tillmötesgående och trevliga!
Sen är det dock frågan om Sundsvall är redo för en skivaffär med Stockholmspriser, men det återstår att se! Jag är positiv till affären ändå! Så här kommer månadens tre bästa fynd, alla med den gemensamma nämnaren svala plattor att relaxa till:

Lisa Nilsson "Sånger om oss" (2013)
Lisa Nilsson, en av mina favoritsångerskor genom åren! Gissa om jag blev glad när jag hittade hennes senaste platta på loppisen "Magasinet" i stan, en skiva jag plöjde igenom under en sen kvällspromenad i Umeå nu i helgen. Hur mysigt det nu var trots allt så var tiden egentligen så fel som det gick, för detta är rent musikaliskt musik som egentligen passar för sommaren. En varm sommardag i hängmattan eller slappandes i solen, lyssnandes på inledande "Var är du min vän" eller "Sången om oss", skriven tillsammans med Peter LeMarc. Rent produktionsmässigt så slappar jag gärna en solig dag till den moderrna vispopstämning som "Sånger om oss" ger.
     Men samtidigt så är texterna långt ifrån några vackra sommarbeskrivningar. Detta är dyster och sorgsen lyrik om brusten kärlek och saknad i 99 % av fallen, men Lisa har skrivit dessa oerhört bra, intimt och träffsäkert! Här finns ingen "Himlen runt hörnet"-hit, men vackra, avslappnande och sköna låtar att mysa och relaxa till och som befäster Lisa som en av de absolut bästa svenska sångerskorna som finns idag! Och självklart ska vi avnjuta Lisa och Peter LeMarcs samarbete "Sången om oss".


Thelonius Monk and Sonny Rollins "Thelonius Monk and Sonny Rollins" (1954)

Ibland ser man en platta som man bara känner:
"Den verkar väldigt intressant! Den vill jag bara ha oavsett!"
Det kan vara omslaget, det kan givetvis vara namnen på skivan eller även bara skivbolagsetiketten. Så var fallet med den här plattan med herrar Monk och Rollins. Under mitt andra besök på Sundsvalls nya skivaffär "Vinylstallet", som ni förresten kan bevittna i denna video för Vinyl Community, så satt den här uppe på en hylla ovanför jazzavdelningen. Priset var 90 kronor, vilket kvalificerar den som en av de dyraste skivorna jag köpt, men det kändes så rätt ändå!
     Inspelningarna är gjorda 1953 och 1954 och är de sista som Thelonius Monk gjorde för Prestige-etiketten innan han skrev på för Riverside Records.
     Plattan innehåller fem spår varav Sonny Rollins medverkar på tre av dom. Två av dom är två kanonhäftiga trioinspelningar med Monk, Percy "Modern Jazz Quartett" Heath och Art "Jazzmessenger" Blakey. Framför allt låten "Nutty" kvalar lätt in som en av de bästa trioinspelningar jag hört med Monk.
     Men framför allt är det en riktigt välgjord, välspelad och skön jazzplatta. Den innehåller både inspelningar i kvartettform, som sagt i trioform och en låt i kvintettform med hornisten Julius Walkins. Just den sistnämnda, den tiominuter långa "Friday the thirteenth", är riktigt bra och inte tråkig en minut, trots sin längd!
     Det finns alltså platts för många sinnesstämningar och spelstilar på denna platta och allt flyter samman perfekt till en jazzplatta som har det mesta, inte minst två av jazzvärldens giganter som tillsammans skapar stor musik!


Carole King "Throughbred" (1976)
Detta är ytterligare en platta som jag köpte i vår nya skivaffär "Vinylstallet". Min Carole King-samling växer stadigt och har så gjort under hela året. Jag tror det är tredje Carole King-plattan i år för mig, medan det däremot var den sista plattan som Carole gjorde tillsammans med Lou Adler, som varit med sen miljonsäljaren "Tapestry".
     "Throughbred" följer receptet perfekt, med Carole Kings bländande pianospel, svala röst och en produktion som är lugn och tillbakalutande. För att inte tala om lysande melodier och texter. Lyssna till exempel på låten "So many ways", som bara innehåller Carole och ett piano.
     Men singlarna "High out of time" och "Only love is real" är också fantastiska och totalt sett är detta en i mängden sköna Carole King-plattor som det är svårt att slita sig ifrån! Här tycker jag ändå vi tar "High out of time", med både David Crosby och Graham Nash på sång.

onsdag 11 oktober 2017

Skivresa till Umeå - Del 2 Umeå Skivmässa

I denna del 2 av min reseskildring från min Umeåtripp så kommer jag att koncentrera mig på själva skivmässan i Umeå, som hölls på Universum vid Umeå Universitet. Stället ligger en liten bit utanför centrum och det var något märkligt att kliva på bussen och säga till chauffören:
"En biljett till Universum!"
För att inte tala om att sitta och höra rösten i högtalaren plötsligt säga:
"Nästa hållplats - Universum!"
En riktig utböling i stan som inte fattar måste ju tro att man rökt på eller tagit nåt olämpligt...?

Nå, Umeå Skivmässa är alltså ett nummer större än Sundsvalls mässa. Många av skivsäljarna från södra Sverige stannar till i Sundsvall främst för att tjäna en extra hacka på vägen mot den större i Umeå. Följaktligen fanns till exempel Record Hunter från Stockholm här också.
     Det kändes därför helt rätt att offra Sundsvalls skivmässa ett år för att åka upp och titta på denna mässa, något som bubblat i mig länge.

Universum i sig ser väldigt likt ut Sundsvalls egen Tonhallen om man ser till när man kommer in genom dörren och ser garderoben och trappan upp. Väl uppe var det enormt mycket folk, mer än på Sundsvalls mässa. Om man jämför med ett annat event med rekordmycket besökare, Solna
Skivmässa som jag besökte förra året, så är utställarna där mer utspridda på en större yta. Här var det som små öar av säljare hopbuntade i små ringar på olika ställen i lokalen, vilket gjorde att det var väldigt svårt att tränga sig fram till en back utan man fick antingen slå sig fram eller väntar snällt på sin tur.
     Men första köpet gjordes hos en säljare med två backar med blandade godsaker och där hittade jag ett fint dubbelalbum med Lester Young med olika liveupptagningar från jazzklubbar som Royal Roost och Birdland. Musikersättningen här är delvis samma som på plattan "Master takes" som jag skrev om för länge sen, alltså dom unga och mindre kända musikerna som han spelade med i decennietskiftet mellan 40- och 50-tal, som trumpetaren Jesse Drakes och trombonisten Jerry Elliot. Dom inspelningarna, med låtar som "Crazy for J-Z", tillhör bland Lester Youngs bästa enligt mig och det ska bli mycket intressant att lyssna på denna platta!
     Bland andra jazzfynd fanns en fin platta med trumpetaren Hot Lips Page, min första platta med honom, med inspelningar både från hans mindre band samt hans storband!
     Ett annat bortglömt storband var det Ella Fitzgerald ledde efter att hennes mentor Chick Webb avlidit 1939. Ella tog över orkestern och döpte snart om den till Ella Fitzgerald & Her Orchestra. Men det bandet blev väldigt kortlivat och snart var Ella tillbaka som frilansande mellan olika orkesterledare. Men innan dess han hon då spela in en livekonsert från The Roseland Ballroom i New York 1940 och den konserten gavs ut på skiva av Musidisc, som brukar ge ut intressanta konserter även om inspelningskvaliteten ibland kan svikta. Men här är kvaliteten lysande och konserten är i sin helhet med låtannonseringar och allt!

Mässan är uppdelad i två ställen, dels det stora utrymmet direkt när man kommer upp för trapporna och dels en ännu större lokal bredvid där ett fik också finns. Och tycker man att det är svårt att bläddra i backarna vid entrédelen, så blir det inte lättare här. Nu har jag exakt noll koll på vilka säljare som var från var så därför ska jag bespara er diverse försökt till beskrivningar av vart jag köpte respektive platta utan ta de viktigaste fynden lagom fort. Det blev väldigt mycket dock och mycket som jag letat länge efter så resan var klart värt besväret! Dessutom var det kul att få handla från lokala säljare från Umeåtrakten och göra nya bekantskaper där uppifrån!

Nå, mässan präglades för min del av mycket David Bowie, mycket soul och en del jazz och jag får väl betrakta ett exemplar av David Bowies liveplatta "Stage" från 1978 för 60 kronor som det största fyndet. Numera efter Bowies död brukar det albumet minst gå för det dubbla i pris!
     Men efter mycket sökande hittade jag också äntligen hans platta "Scary monsters" från 1980, plattan som i huvudsak är känd för "Ashes to ashes" och "Fashion". Men det är en Bowie som är i stark tidig new wave och synthpop-stämning och det är otroligt spännande producerat!
     Som grädden på moset blev det också hans platta innan dess "Lodger" från 1979. Omslaget var kanske inte i allra bästa skick, men funkade ändå!

Min samling av Chicagos numrerade album fortsätter att öka och nu var det dags för nummer sex från 1973! Och som jag har letat efter Squeeze första platta från 1978 och nu till sist kunde jag köpa den.
De plattor jag har hört hittills av Squeeze har varit grava besvikelser och jag har nästan gett upp hoppet om det bandet. Men debuten innehåller en lysande synthpopaktig låt som heter "Take me i'm yours" som jag letat länge efter och äntligen hittat!
     Det är inte ofta jag köpet Elvis Presley, men från samma säljare som jag köpte Squeeze från så hittade jag också soundtracket från Elvis bejublade comebackshow från 1968, alltså den med Elvis och ett litet band på en scen och med publiken sittandes runt omkring. Precis som med "From Elvis in Memphis", som jag skrev om för inte allt för länge sen så är låtarna från denna konsert också förknippade med barndomen och radioprogrammet om Elvis jag lyssnade på då. Jag gillar det lilla och intima som detta band och Elvis får till här. Fjärran från hans glada rockklischéer och mer laid back och lätt bluesigt och nya arrangemang av hans gamla klassiker och även covers. Detta är faktiskt riktigt lysande!

En annan favoritsäljare var en man som sålde soulplattor för halva priset och då nappar man direkt. Här blev det ett par riktigt spännande liveplattor, dels The O'Jays "Live in London" från 1974, utgiven på Philadelphia, och dels The Spinners dubbelalbum "Spinners live!", också från 1974! Och på tal om soul från 70-talet, en väldigt tidig Stevie Wonder, "Where i'm coming" from från 1971!
     Sen blev det också både Quincy Jones, Smokey Robinson, Syreeta, Rufus & Chaka Khan samt Billy Pauls spännande platta ""War of the gods". Den sist nämnda är något av en konceptplatta med fokus på en önskan om fred. Billy Paul och Marvin Gaye var väldigt tighta ihop, fast ena var på Philadelphia och andra på Motown, men medan Marvin Gaye hade "What's going on" så skapade Billy Paul denna platta som stundtals är lite psykedelisk, men otroligt välgjord och vacker!
   
Efter det blev det att fira sina fantastiska inköp med lite fika från kafeterian bredvid innan jag åkte hem till Sundsvall. En riktigt häftig mässa och det roliga var att det var inte heller jättedyrt utan många av säljarna sålde sina skivor för mellan 40-100 kronor och ibland billigare. Jag är mycket nöjd att ha fått besöka denna mässa och besökarantalet kan man inte klaga på! Som sagt, det var smockfullt. Däremot så hörde jag flera av säljarna snacka om att det var färre säljare än vanligt, men då intresset för vinyl är på topp och besökarantalet därvid enormt stort så borde det ändå borga för att det kan ändra sig kanske redan till vårens mässa. Men trots att jag gillade denna mässa så kommer jag troligast att då vara tillbaka på Sundsvalls skivmässa igen! Dock var detta en upplevelse utöver det vanliga som jag kommer leva på länge!

Tre låtar tar jag här. Eftersom jag köpte hela tre David Bowie-plattor så är det självklart att han ska vara med och jag väljer "Fashion" från "Scary monsters". Dessutom det nästan tio minuter långa titelspåret från Billy Pauls "War of the gods", vilket också var en av Pauls egna favoriter av sina låtar. Dessutom Elvis Presley från comebackspecialen från 1968 och "Lawdy Miss Cloudy"!





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...