expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

onsdag 17 januari 2018

Krönika: Vinylskivor i matbutiken - rätt tänkt, men tveksamt utfört

Jag blev mäkta paff när jag på min facebooksida fick meddelande från en vän att det plötsligt fanns vinylskivor på Coop Forum. Inte heller vilka skitskivor som helst, nypressade och oöppnade skivor!
Jag tittade vidare och såg en bild från södra Sverige där samma fanns och enligt en skivsamlarkompis fanns det likadant i en ICA-affär han varit på. En matvarubutik är kanske DET SISTA stället jag hade väntat mig att vinylskivor skulle säljas på. Vilket leder mig till det positiva. Detta är då ett stort bevis på vinylens framfart! Numera säljs det mer vinylskivor än mp3-filer i USA och England (märkväl SÄLJS, den olagliga nedladdningen är en annan sak). I England säljs vinylskivor lite här och var numera och i Sverige får man gå MÅNGA år tillbaka för att minnas när man sålde LP i matvarubutikerna. Det gör en skivsamlare förstås riktigt glad! Här skulle man kunna skapa en stor efterfrågan och affär kring detta om man sköter det hela rätt! Frågan är bara, och här kommer jag till det lite mer tveksamma, gör man det?

När jag till sist kom dit och tittade på utbudet och priserna så var det kanske inte lika positivt. Här fanns en hel del av de skivor jag normalt sätt hittar på vilken second hand-butik som helst för en tia eller kanske bara lite mer i vissa. Det var Michael Jacksons "Thriller", Madonnas "Like a virgin", Dire Straits "Brothers in arms", Bruce Springsteens "Born in the USA", Dire Straits "Love over gold" och diverse samlingar. Sen fanns det skivor som kanske har en något högre prislapp på sig om de kommer in i second hand-butikerna, men ändå överkomligt, som Depeche Modes båda mästerverk
"Black celebration" och "Violator". Höjdare de flesta av dom, men näppeligen värda de mellan 150-200 kronor som man ville ha här. Förvisso är de nyutgåvor från de senaste åren, men de samlare som är mer vana och intresserade av dessa artister har med största sannolikhet dessa plattor redan, kanske till och med även denna nyutgåva. Några ett fåtal som kan vara värda 200 kronor fanns det, som hårdrocksskivorna på bilden eller Ramones. Men frågan är om gemene man som just hakat på vinyltrenden är beredd att betala dyrt för skivor de lika gärna kan betala mellan 10-50 kronor för i ett bra skick begagnat? Jag skeptar i den frågan. Det kanske bara är jag, men om jag får välja mellan en "Like a virgin" i kanonskick för max 35 kronor på en second hand eller en nypressad för 200 kronor så hade jag nog valt den billigare, förutsatt att det inte ingår nytt bonusmaterial i den nyare utgåvan.
     Jag hade tur här dock. Jag hittade EN skiva som verkade riktigt intressant och som med största sannolikhet även begagnad hade kostat någonstans i närheten av de 169 kronor man ville ha, Deep Purples "Deep Purple in rock" (som jag skrev om i decembers "Månadens bästa fynd"). Jag fick pengar i julklapp att köpa den för, vilket jag gjorde. Där kändes det relativt spännande att kunna få en oöppnad nypressad utgåva för nästan samma summa som en begagnad. Men i övrigt är det alltså klassiker som spelats om och om igen och som finns lite här och var i loppisbackarna och som knappast är värd detta pris ens i nyutgåva. För många uttjatade klassiker på ett och samma ställe och många kunder tappar intresset och går sin väg.

Och detta leder mig till nästa problem: Det gäller att man fortsätter nu i samma spår och tar in andra skivor också. Fastnar man vid detta bara så är risken att intresset för detta falnar snabbt. Att det som känns både spännande och nyskapande snabbt förvandlas till en vinylvariant av bensinmacksskivor, där det finns samma samlingsplattor och klassiker och ingen bryr sig utan bläddrar förstrött och flinandes innan man ställer sig i kassakön. Och oddsen ser inte så lovande ut. Jag frågade en kassör, som i sin tur ringde sin chef, och fick svaret att "det berodde på hur mycket som såldes". Jag kanske låter pessimistisk nu, och det kanske är min svenska natur, men det kommer därmed att bli en brant backe uppför. Det släpps otroligt mycket musik på vinyl av nyare sort, respektive mer sällsynta och speciella utgåvor, som man kanske borde ha satsat på i första hand eller i alla fall blandat upp allt med för att locka en intresserad publik. Idén är rolig, oväntad och kul, men risken finns att smekmånaden snart är över och allt blir vardagslunk igen om man inte förnyar detta med jämna mellanrum, kryddar upp det och håller spänningen igång. Jag hoppas man vet det och fortsätter ta in skivor, men är alltså lite tveksam att så kommer att ske...

lördag 13 januari 2018

Oscar Peterson - Live at the Northsea Festival, The Hague, Holland, 1980

I juli varje år i Holland sen 1976 så anordnas en jazzfestival som kallas "Northsea Jazz Festival", de första 30 åren i Haag innan den flyttades till Rotterdam. Många är de jazzlegender som har spelat på denna en av världens största jazzfestivaler och den är också känd för att alla former av jazz får plats här, vilket inte är så vanligt i dagens jazzvärld.
     1980 så spelade Norman Grantz, jazznestorn som grundade både Verve och Pablo, in flera konserter från Northsea Jazz Festival och gav ut dessa på sitt bolag Pablo. En av de bästa i min mening är denna med Oscar Peterson som jag köpte helt nyligen på Sundsvalls nya skivaffär
"Vinylstallet". Här har han sällskap av gitarristen Joe Pass, som gör en lysande insats, och danske basisten Neils Henning Orsted Pedersen samt även Toots Thielemans på munspel. Denne belgare kastade mellan genrerna verkligen. Samma år, 1980, spelade han in den mer soulfunkiga "Velaz" tillsammans med Quincy Jones på plattan "The dude" (starkt rekommenderbar) och här spelar han jazzstandards med en av världens bästa pianister.
   
Jag har i två tidigare artiklar om Oscar Peterson, dels om den fenomenala soloplattan "Tracks" och dels 78-varvsskivan "Little white lies"/"Lover", hyllat honom för hans förmåga att med ett underbart pianospel kunna vandra mellan jazzens olika stilar och få det att låta så smekande skönt varje gång och denna är inget undantag. Detta dubbelalbum är ett av Pablos bättre skivsläpp där Peterson och
Thielemans samarbetar lysande ihop, inte minst på "Straight, no chaser" för att inte tala om deras respektlösa och samtidigt fräscha och underbara version av Duke Ellingtons "Caravan"! Jag brukar vara rätt konservativ när det gäller jazz och är si sådär förtjust i jazzorkestrar som saknar trumkomp och att till det blanda in munspel borde kännas märkligt, men här känns allt helt rätt och musiken blir plötsligt luftigare och mer avkopplande! Min beundran för Toots musicerande har ökat enormt de senaste åren och detta tycker jag befäster honom som en av jazzens mest speciella och fräscha musiker! Och jag kan inte beundra Joe Pass sköna gitarrspel nog här!

Om jag ska ha någon kritik så är det i så fall något som musikerna inte rår för. Dels är det lite märklig indelning på plattan där delar av albumet är tonade mellan låtarna och delar är i sin helhet. Dels så låter det lite konstigt där Oscar Peterson först i skiva två presenterar Toots Thielemans som sin gästmusiker efter att han varit fenomenal hela plattan igenom innan dess. Jag fick titta två gånger för att försäkra mig om att jag inte lagt på skivorna i fel ordning. Men, detaljer, detaljer, kan man säga också, för musikaliskt är detta en udda, fräck och samtidigt väldigt skönt avkopplande livekonsert där alla musiker ger allt och livekänslan är enorm!



torsdag 11 januari 2018

Månadens bästa fynd - December 2017 (Deep Purple/David Bowie/Papa Dee)

Vi är tio dagar in på det nya året och jag har fortfarande inte skrivit om decembermånads skivfynd. Skäms på mig! Men sent om sido så kommer här tre plattor jag köpte under årets sista månad. December var inte en jättemånad för köp av skivor, eftersom det även ska köpas julklappar och så, men en del godbitar blev det eller vad sägs om två ljudböcker på CD om Oasis och bröderna Gallaghers uppväxt? Men i övrigt så är följande att rekommendera:

Deep Purple - Deep Purple in rock (1970/2016):
Vi var nog många som höjde ögonen ordentligt när vi plötsligt kunde hitta nyutgivna LP-skivor på matmarknader som Coop Forum och Ica Maxi. Jag hade tänkt att skriva en speciell krönika om detta fenomen senare så jag ska inte orda så mycket mer om det. Det fanns dock en platta därifrån som stod högt på min önskelista i julas, Deep Purples "Deep Purple in rock" i en nypressad utgåva. Och jag fick även pengar i julklapp till att köpa den så allt är gott och väl så långt.
     Nu ska jag dock inte måla upp detta album som ett mästerverk, sorry alla Deep Purple-fans. Det finns starkare Purple-plattor i mina ögon, men det är ett OK album där jag tycker B-sidan är bättre än A-sidan, som tenderar till att dra ut och sega på med allt för långa och malande solon och skrikanden.  Men B-sidans "Living wreck" och "Into the fire" är riktigt sköna och bra låtar och Jon Lords orgel är som vanligt minst sagt lysande! Så likväl är detta ett lyssningsvärt album, men där det finns en del tveksamheter om man som jag inte råpluggar hårdrocksgenren!


David Bowie - Station to station (1976):

Mitt letande efter David Bowies 70-tal fortsätter och har nu landat vid en av de verkliga klassikerna. Det finns en Bowielåt från 70-talet som varit min favorit redan som ung, "Golden years", ända sen jag såg Stephen Kings kassa TV-serie med samma namn i 90-talets början där låten var signatur. Givetvis är jag lycklig över att till sist ha den låten i min samling, men hela plattan är riktigt riktigt bra! Den står med ett ben i en sorts modern lite mörkare rock, en sorts lättare funkmusik och en ren 70-talsrock. "Word on a wing" är riktigt bra och även den lätt bisarra "TVC 15" (skapad efter att en hög Iggy Pop trott sig se TVn äta upp hans dåvarande flickvän) är klart lyssningsvärd! En till riktigt bra och stark Bowie-platta och mitt letande går vidare!
Jag valde ett liveframträdande av "Golden years", men inte vilket framträdande som helst. Här är han, intressant nog, i soulgenrens viktigaste program i TV då, "Soul Train"!


Papa Dee "Lettin' off steam" (1990):
Jag ska inte utge mig för att vara Papa Dees allra största fan. Däremot gillar jag det tidiga 90-talets svenska dansmusikvåg där Papa Dee var ett vanligt förekommande namn, antingen solo eller som gästtoastare. Här finns flera av de allra bästa namnen som producenter och kompositörer som Bomkrash, Rob 'n Raz och Christian Falk. Det är en riktigt skönt gungande och smittande glad skiva och singlarna "Ain't no stoppin' us now" och "Lettin' off steam" tillhör några av Papa Dees bästa låtar! Det är tidigt 90-tal över hela plattan så det är en fördel om man fortfarande går igång på det, men det är likväl en grym och häftigt gjord dansplatta! Kanske det bästa Papa Dee någonsin har gjort!

torsdag 4 januari 2018

Dom bästa fynden 2017

                             
Något försenad kommer här en sammanfattning av 2017 års skivsamlande i form av den traditionella listan över dom tio bästa fynden under året. 2017 har varit ett mycket spännande år där jag rest mer än någonsin och på så sätt besökt fler skivaffärer i andra städer. Dessutom har jag köpt fler skivor av dyrare karaktär än tidigare och inte bara förlitat mig på loppisskivorna på second hand-affärerna. Man kan säga att jag i år satsat lite mer på kvalitet än kvantitet än 2016 då det mer eller mindre regnade skivfynd. Men ändå har jag köpt enormt mycket skivor och det var jättesvårt att få ihop ett topp tio eftersom det fanns så otroligt många plattor jag ville ha här och som jag nu fick lämna utanför på en kollektiv elfteplats. Men det har till sist efter mycket stötande och blötande gott och här är mina tio bästa skivköp under 2017 (och flertalet av dessa har jag redan berört i olika artiklar under året):

10) David Bowie - Stage: Detta var kronjuvelen på Umeås skivmässa i oktober. Utgiven 1978 och inspelad i samband med Bowies världsturné Isolar II. Främst innehåller konserten låtar från plattorna "Station to station", "Low" och "Heroes", men några låtar från "Ziggy Stardust" finns också här. Med andra ord innehåller denna platta ett flertal av Bowies allra största 70-talssuccéer live på scen! Och med tanke på att priset på David Bowies skivor stigit i höjden sen hans bortgång så kändes det som en gudagåva att hitta detta dubbelalbum i riktigt bra skick för bara 60 kronor!




9) Soul Train Gang - Sound Train Gang:
Soultrain var ett av USAs populäraste TV-program för soulmusik under dess existens från 70-talet och till 2006 och majoriteten av de programmen presenterades av djupröstade Don Cornelius. Programmen gick ut på att man spelade soullåtar och ett stort gäng dansare partajade på golvet, varpå man också hade gästartister i form av de största namnen i soulbranschen. Dansarna hade under flera år namnet "The Soul Train Gang", var på Cornelius bildade skivbolaget Soul Train Records (senare Solar Records) och med det skapade ett soulband betitlad The Soul Train Gang. Populariteten för TV-programmet lyckades dock inte smitta av sig på bandets två plattor, vilket är märkligt eftersom musiken är enligt mallen och det är så otroligt lysande! Detta andra album innehåller både smekande soulballader, enorm funkigt beat och väldigt bra och snyggt gjorda melodier. Faktum är att jag törs sticka ut hakan och säga att bland den enorma hög av soulplattor från 70-talet jag har köpt i år så är detta den allra bästa och snyggaste! Nu står första plattan högt på önskelistan!

8) Miles Davis - Porgy & Bess: Porgy & Bess av George Gershwin har gjorts i otaligt massa versioner, men det är framför allt en som jag letat länge efter. Jag hade turen och även hitta en version med Bernt Rosengren i år, men den jag framför allt velat ha är Miles Davis och Gil Evans version. Hade nån sagt till mig för drygt 15 år sen hade jag skakat på huvudet. Jag tyckte den verkade urtråkig och helt befriad från jazzens klassiska mönster. Men man blir äldre och visare och jag har sen ett bra tag tillbaka insett hur vacker detta mästerverk till musik är! Gil Evans orkestrala arrangemang är helt fantastiskt och både nytt, spännande och smeksamt avkopplande och Miles Davis lyckas på ett fenomenalt sätt finna sig till rätta där och lyfta upp detta till oanade höjder. Förvisso fick jag betala en hundring för denna nyutgåva men det var det värt!


7) Lee Morgan - The sidewinder:
Att få ett VCLT (Vinyl Community Love Train) på Vinyl Community är en heder. En Community-medlem skickar skivor till en annan av ren gåva och oftast är det något som är helt oväntat och en riktigt glad överraskning som färdats från ena sidan av jorden till den andra. I juli fick jag ett paket från Paul i Texas, vars användarnamn är BarakaPDub. I den låg Carole Kings "Tapestry", en skiva med ett helt okänt amerikanskt synthband, Beacon, samt Lee Morgans klassiska "The sidewinder". Jag kunde ha tagit med alla tre skivorna här, men jag valde till sist efter viss huvudbry att placera denna jazzikon på listan. Jag är inget jättefan av hardbopjazz, men när Paul hade visat den här plattan på sin kanal ett flertal gånger så blev jag riktigt nyfiken. Detta verkar ju vara riktigt bra, man kanske skulle skaffa den! Sen kommer den skivan nerdimpandes i brevlådan. För förutom att skivan i sig var i en sån lysande kvalitet som fick mig att bokstavligen gapa, så var musiken överraskande fantastisk. Det är både fräckt, ösigt, skönt och samtidigt spännande! Man vet inte vart musiken ska vägen innan låten ska ta slut, man bara vet att det svänger och det lysande!

6) Tio svenska (nästan) jazz-CDs på en gång: I maj såg jag att det fanns en second hand-butik i Sundsvall jag inte ens hört talas om. Nytillkommen eller gammal, det hade jag ingen aning om utan jag bestämde mig för att ta mig dit. Väl där var det första jag stötte på två stora CD-hyllor med skivor och längst ner i en av dom fanns en stor mängd jazzplattor. Jag kunde inte tro det jag såg, jag bara vrakade och hittade sju CD-skivor med Lars Gullin, en med trumpetaren Rolf Billberg, en samlingsskiva med musik från Nalen samt den enda icke-svenska skivan, en skiva med danske saxofonisten Max Brüel. Då är det kul att vara skivsamlare! 50- och 60-talsjazz av finaste märke och i toppkvalitet för en väldigt billig penning. Kan det bli bättre?

5) Carole King - The real... Carole King: Det har blivit rekordmånga beställningar till Ginza i år, vilket är en av anledningarna till att det är väldigt mycket CD-skivor här på listan. En av dom som jag kände absolut att jag bara måste ha var den här trippel-CD-samlingen! Det har totalt varit ett fenomenalt år för köp av Carole King-plattor, men trots "Tapestry" och "Thoroughbread", som är fantastiska album, så är denna samling ändå kronjuvelen, givetvis främst på grund av innehållet, drygt 50 låtar med Carole King, bara från 70-talets plattor fördelade på tre skivor! Sony Music är det som gett ut denna box i år, vilket är en riktigt välgärning av dom. Den här boxen har mer eller mindre allt man behöver med henne om man vill upptäcka 70-talets kanske skönaste och bästa singer-song-writer!

4) Peter LeMarc - Den tunna tråden: Att jag skulle köpa Peter LeMarcs platta förr eller senare stod solklart när den kom förra året när den kom. Däremot var det lite överraskande att plattan redan såldes ut för 50-lapp på Ginza så det var bara att beställa den och åter ha en komplett samling! Detta är, enligt LeMarc själv, hans sista platta, eftersom han själv säger sig vara en albummänniska och inte vill släppa låtar bara på Spotify och dylikt. Tragiskt, men han går i så fall i mål med flaggan i topp, för detta är en väldigt snygg och tänkvärd platta. En platta som på ett djupt plan tar upp både livet och döden och hur vi lever livet. Melodierna är enormt snyggt gjorda och produktionen smälter lysande in i dom! Den blev inte årets bästa fynd, som föregångaren "En svag doft av skymning", men den är ändå en helt lysande platta som in i det sista visar Peter LeMarcs storhet!


3) Depeche Mode - Spirit:
Tvåa bland "Årets bästa fynd" året efter, 2014, blev Depeche Modes platta "Delta machine", som var bandets då kanske tyngsta album hittills. När Depeche Mode nu släppte albumet "Spirit" så var det en mjukare ljudbild, en ljudbild som ibland nästan glider ut från synthmusiken och mot en traditionell popbild, men håller sig ändå på rätt sida. Däremot så är "Spirit" Depeche Modes kanske allvarligaste platta någonsin. Numera sjunger de mer än 50-åriga synthikonerna om den värld vi lever i och försöker måla upp vad vi kunde göra. Detta är kanske den mest politiska platta som bandet någonsin gjort, vilket kanske främst märks på första singeln "Where's the revolution", kanske den starkaste singeln som Depeche har gjort på länge. Men bandet känns ändå igen, Martin Gores lysande melodier, en skön träffsäker och vacker ljudbild och Dave Gahans evigt unga och kraftiga stämma! Allt finns där och samtidigt lyckas man göra oväntade saker, precis som det ska vara!


2) Jimmy Smith - Kind of Smith:
Om det har varit ett riktigt bra Carole King-år så har det varit ett ännu starkare Jimmy Smith-år. Jag sa i en video på min Youtube-kanal i januari att jag trodde att jag skulle hitta mycket Jimmy Smith i år och jag kunde inte ana själv hur rätt jag skulle få. Hela sju plattor med hammondlegenden har jag hittat i år, detta efter att inte hittat en enda skiva 2016. Men starkast av alla plattorna var absolut den här boxen jag hittade på Ginza som hade exakt alla förutsättningar. Detta är en box med hela tio CD-skivor utgivet på ett skivbolag som heter "House of jazz". Men skivorna innehåller bara inspelningar från Smiths första egna år på 50-talet. Hela tio skivor med 50-talsjazz på orgel med världens kanske bästa organist, Jimmy Smith! Detta är en helt otroligt häftig samling som har exakt allt!


1) Chicago - Chicago Transit Authourity:
Jag har redan skrivit om den blir årets skivfynd 2017 så det finns kanske risk för en del upprepning, men hur än jag vred och vände på listan så kom jag bara fram till en sak, trots allt skulle Chicago Transit Authourity vinna! Jag hade längtat efter den här skivan så otroligt länge, men alltid sett hur dyr den alltid har varit. På tok för dyr! Men när jag i maj var i Stockholm så dök jag in på Skivhögen nära vandrarhemmet vid Mosebacke och direkt gick jag fram till bokstaven C och Chicago hyllan. Och där, längst bak i högen fanns den, kostandes 100 kronor, vilket var en av de billigare priserna jag sett den för. Jag skulle slå till, pris eller inte, och en dröm gick i uppfyllelse. Och den levde upp till exakt alla förväntningar, med ett undantag! Den är inte perfekt utan den 7-minuter långa gitarrorgien "Free form guitar" kunde jag vara utan. Men den drar inte ner helhetsbetyget mer än att jag tycker att detta är årets bästa fynd. Resten av plattan är funkig, rockig, vacker och otroligt snygg! Deras version av "I'm a man" är ett gigantiskt mästerverk och "The whole world's watching" är starkt rekommenderbar, både för dess vackra skapelse och dess budskap! Årets bästa och skönaste köp bara måste bli Chicagos "Chicago Transit Authourity", nästa år 50 år gammal!

Som smakprov nedanför har jag valt givetvis något från årets platta. Jag vill minnas att jag länkade till en liveversion av "I'm a man" i texten om plattan i våras så därför så tycker jag att vi avnjuter originalet på plattan denna gång. Dessutom Peter LeMarcs "Något närmare än nära", som faktiskt har musikvideo, samt Miles Davis "It ain't necessarily so" från "Porgy & Bess".

Så, när jag nu har summerat 2017 är det bara att vandra vidare mot 2018... nästan, jag har ännu inte skrivit om "Månadens bästa fynd" för december, men den kommer, om än kraftigt försenad. Men likväl så ber jag att lite försenad få önska alla läsare en förhoppning om ett bra 2018 och... 
                    GOTT NYTT ÅR!




fredag 22 december 2017

Tips på julsinglar 3

Det var julen 2012 och julen 2014 som jag skrev två julspecialsartiklar om tips på olika julsinglar. Mitt lager av dessa har sen dess inte direkt fyllts på i stor takt och jag är ytterst osäker på hur länge till jag kommer att kunna tipsa om detta. Men en vända till kan jag faktiskt göra för jag har grävt i singelsamlingens djupaste valv för att hitta fyra stycken idag mindre vanliga och allt för sällan spelade jullåtar. Sen kanske någon undrar om riktiga julklassiker som Anders F Rönnbloms "Det är inte snön som faller" eller Just Ds "Jul igen", men jag har faktiskt inte dom låtarna på singel ännu. Men om jag skulle hitta dom och några till så kanske det ändå kan bli mer tips på julsinglar i framtiden.

Nanne "Kul i jul" (1997) - Nanne Grönvall har faktiskt spelat in "vanliga" jullåtar också, men den klart roligaste är hennes drift med julens alla vedermödor och problem i låten "Kul i jul", som gavs ut på den andra versionen av hennes solodebut "Cirkus Homo Sapiens" (den som innehåller "Avundsjuk" bland annat). Titeln låter som en rätt naiv och trevlig liten jullåt, men här handlar det om en sorts schlagerindränkt julhiphop med Nanne som gör sitt bästa att försöka rappa i allt för snabb hastighet var på en manskör skallar:
"Jul, jul jul, fy fan vad det är kul
Med jul, jul, jul och tomten han är ful!"
På papperet en rätt tramsig idé, men låten är rolig, texten träffsäker och Nanne är alltid lika charmig och kul. Också sätter refrängen sig som ett tuggummi också...


Look Twice "Slammin' christmas" (1993) - När vi ändå är inne på jullåtar i hiphoptappning. 1993 var i praktiken Just Ds "Jul igen" den enda i sitt slag i Sverige och själva idén med rap på julmusiken sågs väl mest som ett kul experiment än något som nån trodde på, förutom Malmöbandet Look Twice. För majoriteten är Look Twice kända som ett eurodiscoband, ett bra sådant också som bland annat hade samma team bakom sig som Basic Element. Men innan dess så var man ett rent rapband som lät väldigt amerikanska i sin stil. Och den här låten ,"Slammin' christmas", är en låt som vuxit med åren. 1993 såg jag den som en axelryckning, men med tiden så har refrängen fastnat och låten är riktigt skön och mysig på nåt sätt. Udda som jullåt och ändå ingivande samma sköna stämning.


Irma "Decembersnö" (1991) - De sista två är inga rena jullåtar om man tittar till text och budskap, men det är knappast en tillfällighet att låtarna ändå släpptes på marknaden i december. Jag vet att det är gränsfall för den här låten med Irma Schultz, men den känns ändå rätt på något sätt att ha med den här. En vacker och avkopplande låt som i original kom ut 1990, men som spelades in på nytt två år senare när Irma fått sitt egentliga genombrott. Jag gillar texten på den här låten som verkligen är träffsäker och vackert målande och jag gillar båda versionerna, både originalet och den nyare versionen. Men det är originalet jag har på singel och det är den nyare versionen som finns på Youtube så jag ber om ursäkt om det är fel låt till fel singel, men texten är ändå den samma.


Elton John - Cold as christmas (In the middle of the year) - Detta är väl inte heller menat som en jullåt, men passar ändå bra med tanke på att högtiden ändå finns med i titeln. Man kan väl lugnt säga att detta är en av Elton Johns mindre kända låtar! Den är första spåret på 1983 års album "Too low for zero" (albumet med "I'm still standing") och är en sentimental, mysig och lite vemodig låt som är riktigt bra gjord och snygg framförd. Här fanns det ingen singel version av låten, utan åter fick jag ta en annan version, denna gång från hans livekonsert från Sydney 1986, då han har Melbourne Symphony Orchestra i bakgrunden (ett livealbum jag förövrigt just införskaffat nyligen).


Med detta vill jag passa på att önska alla bloggens läsare och övriga människor
                  EN RIKTIGT GOD JUL!

torsdag 14 december 2017

Pat DeNizio (The Smithereens) - en indieikon är borta!

Rockvärlden har förlorat ännu ett bra namn, även om namnet i sig kanske inte säger så mycket för många. För om jag säger Pat DeNizio så funderar en del; vem är det?!?! Men om jag säger The Smithereens så kanske fler nickar igenkännande. Pat DeNizio, sångare, låtskrivare och kompositör för The Smithereens, avled 12 december i en ålder av 62 år efter flera års sviktande hälsa.
     New Jersey-bandet The Smithereens har förekommit en gång tidigare här och jag har nämnt bandet ett flertal gånger i flera artiklar. Ett lysande amerikanskt indierockband med ett rätt engelskt sound som aldrig fick något gigantiskt genombrott, men som jag i detta decenniums början insåg hur lysande de var och som sen dess varit ett av mina favoritband i indiegenren! Mycket tack vare Pat DeNizios låtar och speciella röst. Hans väldigt nära och träffande texter har jag alltid gillat sen jag hörde ovan omskrivna platta "Especially for you" från 1986 . Fast egentligen var rösten inte så udda, men den lät väldigt mogen på något sätt och kanske inte en röst som man kanske skulle förknippa med ett amerikanskt rockband med diverse tunga gitarrer.

Jag hade inte tänkt att gå in på några faktadetaljer om DeNizios karriär och så, men han var, med undantag från några soloalbum, The Smithereens trogen nästan in i det sista. Elva album med The Smithereens och fyra egna plattor hann det bli.
     Och om plattan jag skrev om förut, "Especially for you", är en platta där indierock möter så väl folkmusik som jazz så är deras album efter det, "Green thoughts" från 1988, en ren rockrökare. Den skivan köpte jag på Record Hunter i Stockholm 2014, vilket var då en stor lycka för mig, eftersom jag velat ha tag på den ett tag.
     För för mig är huvudsingeln på plattan, "Only a memory", ett av indierockbranschens stora mästerverk från 80-talet! En låt som både har skönt rockljud och samtidigt en melodi och text som sitter där! Jag hittade just singeln för ett tag sen och den innehåller även en version av Iggy Pops "Lust for life" som B-sida.
     Plattan "Green thoughts" är fylld med lysande musik som fortfarande låter mer brittiskt än amerikanskt, men där det både ryms tyngre låtar och ballader som den lysande låten "Spellbound".
Lyssna även på låtar som "Elaine" och titelspåret "Green thoughts"!

Jag vill också åter pusha på en av de allra bästa låtarna från "Especially for you"-plattan, som för
övrigt var plattan Kurt Cobain lyssnade flitigt på när han skapade Nirvanas "Nevermind" (och där slutar tack och lov liknelserna mellan plattorna), "Behind the walls of sleep", som också är en helt fantastisk skapelse i sin genre! Texten är riktigt träffande och jag gillar de lite mörka men drivande gitarrerna väldigt mycket i den låten. Självklart så blev jag då jublande lycklig i somras på Bengans i Göteborg då jag hittade singeln till den låten, som också innehåller en annan riktigt bra låt från plattan som B-sida, "Blood and roses".

Det är alltid imponerande med band som aldrig når den där riktiga jättestjärnstatusen, men som ändå kämpar på år efter år för en trogen publik. Och Pat DeNizio var egentligen navet i The Smithereens med sin röst och sin musik och sina texter, samtidigt som de andra medlemmarnas musikaliska kunnande också bidrog till att göra bandet ett av dom band under 80-talet som absolut borde ha fått ett gigantiskt genombrott världen över. Tack för ditt bidrag till musiken med ditt lysande band och din musik, Pat DeNizio!

Jag valde tre låtar här, dels titelspåret från plattan, "Green thoughts". Sen tog jag mig friheten att välja ett par liveupptagningar. Dels "Only a memory" gjord här i Court Tavern i New Jersey 2008. Ser man på senare klipp så är DeNizio lite av skuggan av sitt forna jag, eftersom hans sjukdom gjorde att han inte kunde spela gitarr utan bara stå och sjunga, men här är det en fullt frisk sångare i sitt esse.
     Dessutom, eftersom jag bjöd på "Behind these walls of sleep" i artikeln om "Especially for you" ovan, så valde jag låten nu i en liveupptagning från engelska programmet "The tube" från 1987.





fredag 8 december 2017

Elvis Presley - 1968 NBC-TV Special (1983)

Det har inte ens gått ett halvår sen jag skrev om Elvis i en hel artikel senast ("From Elvis in Memphis") och jag sa då att denna tid, när han gjorde comeback 1968-69, är min favoritperiod med Elvis, just för att han gjorde helt nya saker och experimenterade med olika stilar och det märks inte minst här. 1962-1968 var år då Elvis satte fingret i luften och insåg att hans stjärna inte stod högst i kurs och slutade turnera utan gjorde lumpen, spelade in film och annat.

Detta är då comebacken i hans musikkarriär som var planerat att vara ett julspecial där han dock inte skulle sitta och bara sjunga julsånger. Nu blev detta helt annorlunda och det blev denna ikoniska NBC-TV Special. Som jag har sagt förut så är jag inget stort Elvis-fan, men den här comeback-specialen har alltid haft en speciell plats i hjärtat. Jag hörde delar av den i det radioprogram jag skrev om i texten om "From Elvis in Memphis", "Elvis i svenska öron", och tyckte att det lät enormt häftigt och det är en av få saker som bestått från mitt tillfälliga 60-talsintresse från tonåren 1987-88. Därför blev jag förstås riktigt lycklig när jag hittade denna återutgåva av TV-specialen från 1983 på skivmässan i Umeå i oktober.

Den här showen har två delar. Dels en speciell intim del med Elvis akustiskt med en liten grupp musiker på en liten upphöjd estrad och folk runt omkring nedanför. Dels en mer effektfull del med
Elvis och en stor orkester med blåsare, stråkar och en mindre kör. Och jag sticker inte under stolen med att båda dessa delar är helt otroligt bra. Den lilla orkestern skapar en speciell stämning med Elvis på gitarr och den lilla gruppen med ytterligare två gitarrister och en trummis med väldigt litet trumset. Det låter en hel del blues om musiken, men det är en väldigt skön och mysig känsla som musiken ger och Elvis som skämtar med den skrikande fanskaran och verkar trivas som fisken i vattnet. Jag tycker hans version av "Lawdy miss Claudy" är lysande och skönt gungande och han lyckas ta "Blue christmas" till en ny nivå!
     Den stora orkesterdelen ger en helt ny bild av Elvis musik. Inledande medleyt av "Trouble" och "Guitar man" är helt fantastiskt! Lyssna framför allt på blåsarret här när "Trouble" övergår i "Guitar man" som jag tycker bland det bästa jag har hört under 60-talet! Personligen tycker jag att hans gamla slagdängor är oerhört sönderspelade och tråkiga (tyvärr, alla Elvis fans, men det är min åsikt, men undantag finns dock förstås), men här gör blåsarrangemangen att "Jailhouse rock", "Hound dog" och "All shook up" känns så otroligt fräscha och nyskapande och stråkarna i "Love me tender" tar fram en helt ny sida av låten!
     Lyssna också på den otroliga ljudbilden på balladen "Memories", som tillsammans med "Nothingville" lite skapar grund för det som komma skulle på "From Elvis in Memphis"-plattan.

Detta är för mig helt lysande och visar fram en Elvis som vågar göra helt nya saker och även experimentera fram nåt nytt med sina gamla hits, som runt den här tiden ändå stämplats som rätt passé av en del. Comebacken blev nu också en stor framgång och skulle föra Elvis Presley in i en ny fas i karriären.

Jag har valt här en låt från var del av konserten, den akustiska och den med blås. Eftersom vi närmar oss jul så passar det riktigt bra med "Blue christmas". Sen naturligtvis mixen av "Trouble" och "Guitar man".



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...