expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

söndag 20 maj 2018

A-ha - Cast in steel

Ett namn från 80-talet som säkert får en del att förvånat utbrista:
"Finns dom fortfarande?"
Fast det har ju inte alltid sett ut så när det gäller norska A-ha. Bandet är inne på sin tredje återförening och är dessutom ute på en "MTV Unplugged tour", vilket kanske kan ses som ett 20-talet år för sent.
Det är inte ofta som jag skriver om plattor från 2010-talet, men detta är ändå några favoriter från det förflutna med ett relativt nytt album så varför inte!
     "Cast in steel" från 2015 är bandets senaste studioalbum och bandet har avslöjat att dom aldrig var alla tre i studion samtidigt under inspelningen av plattan. Morten Harket tittade in i Pål Waaktaar-Savoys studio då och då och sjöng in de låtar han tyckte var bra tills man hade tolv låtar. Verkar vara ett rätt vanligt sorgligt öde för gamla band som hängt med ett tag. Men så har A-ha genom åren haft sina slitningar och gräl och 2009 sa man att det helt var slut med bandet och vid lanseringen av detta album så gav man bandet ändå två år till och är ute på turné ännu så vem vet hur länge det håller nu.

"Cast in steel" följer ljudmässigt samma linje som man gjort sen 2002 års "Lifelines" och den överraskande stora succén med hiten "Forever not yours", alltså mjuk pop med vackra harmonier, lätta synthmattor här och var och lättlyssnat. Någon discorökare som "The sun always shines on T.V" eller en klockren landsplåga som "Take on me" har inte hörts på evigheter och är egentligen inte
heller behövligt. A-ha i detta svala format funkar och är helt OK, även om det kanske har fastnat lite på två senaste plattorna. Första singeln på 2005 års platta "Analogue", "Celice", var väl en helt OK låt, men knappast det starkaste A-ha gjort i låtväg. Singlarna från efterföljande "Foot in the mountain" minns jag knappt.
     Däremot så blev jag lycklig när jag hörde första singeln från den här plattan, den dramatiska "Under the makeup", som rent melodimässigt är nästan det bästa bandet gjort sen "Forever not yours", liksom med några av de andra singlarna, titelspåret "Cast in steel" och "Objects in the mirror"! Man kan göra vissa kopplingar vad gäller ljudbilden på "Under the makeup" till deras Bondlåt från 1987, "The living daylights", för nog skulle även den här kunna passa på ett James Bond-soundtrack.
     Man imponeras över Morten Harket som verkligen har lyckats bevara sin mjuka falsettliknande röst så att man verkligen känner igen A-ha, trots att han vid det här laget fyllt 58 år. Men han, Pål Waaktaar-Savoy och Magne Furuholmen har även kvar förmågan att skriva lätta poppärlor som är enormt snyggt spelade och gjorda! Trots att det inte finns någon "Take on me" här så känner man igen A-ha mycket väl och även om det inte hänt så mycket produktionsmässigt på drygt 15 år så är detta ändå en starkare A-ha-platta vad gäller melodierna. Låten "Giving up the ghost" och avslutande "Goodbye Thompson"  tillhör andra favoriter från plattan! Jag gillar "Cast in steel" jättemycket och gillade man "Lifelines"-plattan så kommer man garanterat att gilla denna också. Tillhör man de som helst vill ha sin A-ha från 80-talet så tror jag man ändå kommer att tycka att detta är riktigt bra!

Som smakprov väljer jag "Under the makeup" samt "Giving up the ghost", vars video inte är den officiella då det inte är en singel utan det är en trolig fanvideo (snygg sådan dock).


onsdag 16 maj 2018

Britt Ekland - Do it to me (once more with feeling)

Britt Ekland, ett intressant fenomen. Nästan alla vet vem hon är, men försök nämna en annan film hon har varit med i förutom James Bond-rullen "Mannen med den gyllene pistolen", och då har hon ändå medverkat i nästan 40 filmer utomlands. Ja, sen har hon haft ett otal havererade förhållanden/äktenskap med allsköns rockstjärnor och skådespelare från Peter Sellers och Rod Stewart till Slim Jim Phantom. Bondfilmen är bra, jag erkänner det, men hon är knappast min favorit bland Bondbrudarna, så mitt förhållande till Britt Ekland i övrigt är egentligen lika med noll.

Denna singel lyckades jag hitta på Sundsvalls skivmässa för några veckor sen och någonstans förstod jag direkt att kultsamlaren Stafrin hittat något härligt uselt på vinyl.
     "Do it to me (once more with feeling)", som låten heter, kom 1979 och gavs ut på Jet Records, som bland annat gav ut ELOs plattor på 70-talet. Givetvis spär man på så gott det går med hennes sexsymbolstämpel och singelomslaget går att vika ut där en stor bild på en naken Britt liggandes på en fäll pryder.

Låten går i på den tiden trendig discostil och delar av melodin känns väldigt krystad och påklistrad för att försöka hitta något som skivköparna kommer att komma ihåg efter låten spelats. Texten är riktigt usel där bara titeln i sig är skrattretande. "Do it to me (once more with a feeling)", alltså typ "ha sex med mig, fast nu med känsla eftersom den första gången vi gjorde det var rätt misslyckat!". Wow, det kallar jag offentlig sågning! Men hon tycks inte lida för det:
"Wild as a tiger, that you keep me purring!" 

Britt Ekland gör sitt allra bästa här att låta så förförisk och sexuellt upphetsad som det går men hon
kan inte sjunga! Det låter snarare som om hon tagit något mindre lämpligt innan inspelningen för hon låter mer påtänd än tänd. Och då hjälper det inte att hon både stönar upphetsat och viskar och flämtar på franska mitt i låten. Detta är banne mig inte bra, det är skrattretande hemskt!

B-sidan heter "Private party" och är mindre anskrämlig. Fortfarande sjunger hon fruktansvärt, men man har satt in en damkör som gör jobbet i refrängen och låten är i sig seriösare och något bättre. Men en sak är säker: Vi får hoppas att idag 76-åriga Britt inte får några tankar att gå in i en skivstudio igen för trots allt så funkade hon bra mycket bättre som bikiniklädd Bondbrud vid sidan av Roger Moore och Christopher Lee.



söndag 13 maj 2018

Howard Jones - Human's lib

Det känns som en evighet sen jag skrev om en riktigt 80-talsklassiker. I början av bloggens existens så skrev jag ofta om 80-talets engelska synthpop och det har tyvärr blivit lite sämre med det nu ett tag. Jag lovar, jag älskar 80-talsmusik och engelsk new wave, men med den strida ström av skivor som har ramlat in de senaste åren så har det funnits så många kandidater att skriva om att det inte har blivit tid. Men jag hade tänkt och ta upp en skiva som har funnits med mig för evigt känns det som, Howard Jones ikoniska debutplatta "Human's lib". Märkligt nog har Howard bara förekommit en gång tidigare på bloggen, alldeles i början när jag 2009 skrev om hans lika ikoniska uppföljare, "Dream into action".

Jag tror att jag köpte den här plattan på Fyndlagret här i stan runt 1994 och redan från första gången jag hörde den så föll jag direkt. "Human's lib" och dess första singlar kom i rätt tid, 1983 när synthbanden såldes som mest i England. Men det som Howard Jones hade var både en musikalisk variation, timing och en förmåga att skriva enkla och glada melodier som kändes engagerande, där band som Ultravox och Depeche Mode gjorde mer mörk och stor synthmusik och Talk Talk och China Crises var mer laid back och avkopplande.

"Human's lib" vågar dock också vara experimenterande, vilket märks direkt i inledande "Conditioning". Men tillsammans med galanta hits som "What is love", "Pearl in the shell" och "New song" eller den sköna balladen "Hide and seek" så känns plattan otroligt pigg och fräsch med en klar utstakad väg som dock vågar ta olika spännande sidospår och utforska för den tiden och genren nya saker. Plattan sålde 100 000 exemplar redan första veckan och spenderade mer än ett år på engelska albumlistan och Howard Jones hade blivit upptäckt som synthpopgenrens nya guldgosse! En lite kul sidosak är att Pet Shop Boys sångare Neil Tennant på den tiden skrev recensioner för tidningen "Smash hits" och fick "Human's lib" på sitt bord och han skrev:
"A neat talent for writing melodic pop songs with clever hooks and real 1970s singer-songwriter lyrics. A must for all Supertramp fans!"
Nu är jag väldigt långt från ett Supertramp-fan, men för mig är detta ändå en platta som är en av de bästa 80-talsplattorna i samlingen. Både den och "Dream into action" står i en klass för sig som plattorna som på ett eget sätt definierade 80-talets new wave-våg! Jo, jag måste bli bättre på att skriva om det engelska 80-talet!


söndag 6 maj 2018

Christina Lindberg - Allt blir så tyst/Du är min enda kärlek

Ibland får man se en skiva som man bara känner direkt vad detta kan vara. Samlar man som jag obskyra och milt uttryckt mindre bra singlar så ser man ibland på omslaget att detta kan vara ett guldkorn. Ett sånt tillfälle var detta när jag fick tag på denna singel med skådespelerskan och utvikningsmodellen Christina Lindberg. Nej, det var inte hon som sjöng "De sista ljuva åren" med Lasse Stefanz! Den här Christina Lindberg medverkade i 23 filmer över världen och var väl mer eller mindre avklädd i majoriteten av dom. Jag såg henne en gång i min ungdom i Janne Halldorffs film "Rötmånad", som kan vara en av dom sämsta filmer jag har sett, Carl-Gustaf Lindstedt till trots.

Hon vek också ut sig i de mest kända svenska herrtidningarna och var minst sagt en stor del i att sprida ryktet om den svenska synden i världen på 70-talet. Bland annat var FIB Aktuellt en av tidningarna hon förekom ofta i. Därför tyckte porrtidningen 1970 att man hade en gyllene PR-chans.
Lindberg hade just synts "Rötmånad" och var populär nakenmodell i deras tidning, låt oss se om hon inte kan sjunga också! Så FIB Aktuellt tog in henne i en studio och spelade in en singel med två låtar på just etiketten FIB Aktuellt. Självklart skulle hon posera naken på skivomslaget, fram och bak, med nakna bröst och allt! Inga moraliska hinder här inte.

Nå, lever hon upp till mina höga... eller snarare inte så höga, förväntningar? Jodå, detta är förfärligt hemskt, både "Du är min enda kärlek" och "Allt blir så tyst"! Om vi börjar med musiken så är det frågan om sockersöt svensktoppsschlager av den stil typ Agnetha Fältskog sjöng innan ABBA. Les Reed står det som kompositör, som är något av Englands egen James Last, så troligen är det covers av något slag. Snyggt producerat dock om jag ska säga något positivt.
     Men texterna är skrattretande horribla där kärleksklyschor dragits upp ur en hatt, en efter en, och lagts upp i en salig oordning och man får inget grepp alls om storyn, i alla fall i "Du är min enda kärlek". Är dom ihop? Är hon bara längtande? Är hon en besatt stalker? Känner dom ens varandra?

Men framför allt är det rösten! Vem på FIB Aktuellt tyckte att det var en bra idé att släppa detta på vinyl och hur länge jobbade vederbörande kvar där? Christina Lindberg har kanske en av de hemskaste och falskaste sångröster jag har hört på länge. Här vet man inte om man ska skratta eller gråta för det är så falskt att glas splittras när jag hör på det. Totalt sätt är detta en skrattfest, väl värdig sin plats i "Kultstämplat", där både sång och text skär sig på ett märkligt, men roligt, sätt! Självklart får ni båda låtarna.



lördag 5 maj 2018

Månadens bästa fynd - April 2018 (Jan Johansson/Steve Winwood/Jimmy Smith/10CC)

Jösses, vilken månad april var, till och med utan skivmässan, som jag just nyligen skrivit om och därför förstås inte kommer att ta upp här. Samma med Record Store Day, som jag också tagit upp och nämnt mina fynd där. Däremot har jag hittat enormt mycket CD-skivor denna gång, inklusive en hel del eurodisco från 90-talet. Dessa har jag dock inte hunnit lyssna på än så jag väntar lite med dessa.
Men då det kommit så mycket så blir det fyra skivor denna gång.

Jan Johansson - Musik genom fyra sekler (1969/1988)
I det sena 60-talet så var pianisten Jan Johansson mitt i sitt tolkande av folkmusik av olika slag, något som varade ända till hans tragiska död i en bilolycka 1968. Detta är alltså utgivet postumt, ett år efter hans död. Då gavs det ut på tre LP-skivor, men har sen dess återutgivits ett par gånger på CD i olika form. Denna dubbel-CD är utgiven 1988 på Megafon och innehåller Jan Johanssons jazzarrangemang på 42 olika visor.
     Detta är både vackert, udda och experimenterande. Det är oförutsägbart och man vet aldrig hur nästa låt kommer att låta, men folkmusiken vilar ändå över dessa jazzarrangemang och mycket här finns för dom som gillade Jan Johanssons legendariska "Jazz på svenska". Hans vackra instrumentala pianoversioner av låtar som "Vem kan segla förutan vind" och "Vi ska ställa till en roliger dans" är lysande. Liksom låtarna med ett mindre band, som här i det rätt okända skillingtrycket "Herdedansen", som arrangerats med både congas och flöjt.


Steve Winwood - Keep on running (1991)
60-talets rockvärld har ju aldrig riktigt lockat mig, även om undantag alltid finns. Band som jag lite nyfiket nosat på då och då och till sist bestämt mig för att kolla upp på allvar är Spencer Davies Group och Traffic. Steve Winwood har jag gillat sen barnsben, liksom Spencer Davies versioner av "Gimme some loving" och "I'm a man" och med dessa förutsättningar så införskaffade jag mig denna samling med Steve Winwoods olika inspelningar från 60- och 70-talet. Här finns då både Traffic och Spencer Davies liksom en låt med Blind Faith och några låtar från Winwoods första soloförsök på 70-talet.
     Det är en väldigt spännande och riktigt bra samling med ett band som lät väldigt annorlunda från mycket 60-talsrock som fanns då. Som ett gigantisk fan av Chicago så är jag då främst ett fan av deras version av "I´m a man", som finns på deras debut "Chicago Transit Athourity". Jag vet, Spencer Davies är originalet, men jag antar man är bunden till den version som man lockades till först. Men originalet är också riktigt bra och totalt kan man faktiskt ana det som några år senare skulle bli Chicago i Spencer Davies musik!
     Traffic är lite mjukare, men samtidigt också väldigt välgjort med lysande melodier och produktion! Det kommer absolut komma in mer med dessa två band i samlingen framöver! Jag vill också lyfta fram Steve Winwoods soloalster sist på samlingen och kanske främst hans samarbete med dom afrikanska musikerna Remi Kabaka och Abdul Lasisi Amao i låten "Happy vibes". Men här vill jag ändå bjuda på  något så ovanligt som en musikvideo från 60-talet, i form av "Gimme some lovin'"!


Jimmy Smith - Hobo flats (1963)
Ytterligare en Jimmy Smith-utgåva från Verve där organisten samarbetar med orkesterledaren Oliver Nelson. Bland tidigare succér med dessa två märks bland annat "Hoochie coochie man", ett annorlunda och lysande Smith-album. Titelspåret på detta album, "Hobo flats" klättrade faktiskt på den amerikanska singellistan 1963 och nådde 18:e plats, en rätt ovanlig bedrift av en jazzmusiker. Tyvärr tycker jag då att just låten "Hobo flats" är den enda låten som sänker albumet lite. På något sätt tillför låten inte mig någonting på samma sätt som de andra låtarna gör. För här finns flera galanta totalt annorlunda versioner av kända låtar som Ray Charles "I can't stop loving you" och "Blueberry hill". Lyssna på de lysande bossa nova-inramningarna av den gamla Fats Domino-låten och Ray Charles-hiten, där orkestern i stort sätt bara ger Smith en fläktande bris i bakgrunden, men ändå en viktig sådan för låtens arrangemang! Jimmy Smith och Oliver Nelson tar här kända låtar och ger dom en helt ny dräkt som få hört förut, och det är riktigt bra! Ännu en varmt rekommenderbar Jimmy Smith-platta!


10CC - Windows in the jungle (1983)
Jag berättade när jag skrev om Record Store Day att en av plattorna jag köpte var 10CCs "Ten out of 10" från 1980. I samma fack fanns en annan 10CC-platta som jag dock avvaktade, främst av ekonomiska skäl. Men som vanligt när man avstår en platta med ett band man samlar på så kommer ångern förr eller senare och snart gick jag tillbaka till "Vinylstallet" och köpte denna också! Förnuftet segrade till slut!
     Det finns blandade åsikter om när 10CC var som bäst. Många anser att bandet hade sin storhetsperiod i början, när herrar Codley & Cream fortfarande var med, medan vi är ett antal som gillar bandet oavsett. "Windows in the jungle" var tänkt att bli bandets sista någonsin och egentligen är detta Eric Stewarts show där Graham Gouldman, även om han varit med och skriva låtarna, hörs sångmässigt på endast en låt. Det är inte lika experimentellt som tidigare, men jag tycker att detta är riktigt bra ändå! Trots allt är Gouldman och Stewart riktigt bra kompositörer och här finns klassiska 10CC-titlar "Americana panorama" och "Feel the love - oomachasaooma". Någonstans kan man höra att titeln tillhör en 10CC-låt. Låtarna är luftiga och skönt gjorda och även om det inte överraskar så mycket så är det en vacker och väldigt snygg platta! 10CC har inte gjort någon egentlig 80-talsinramning på sin musik utan bandet känns ändå igen. Tyvärr blev plattan ingen succé och Gouldman gick efter detta till att bilda Wax med Andrew Gold medan Eric Stewart producerade ett flertal stora artister, bland annat Agnetha Fältskog ("The eyes of a woman"). 1992 kom nästa 10CC-platta och det är också de båda 90-talsplattorna som saknas nu till en komplett 10CC-samling!
En favoritlåt från plattan tycker jag är "Yes i am!" som jag tar mig friheten att bjuda på här.

onsdag 25 april 2018

Bra och inte allt för dyr Skivmässa!

Dags för skivmässa i Sundsvall av modell april 2018, som vanligt hållen på klubb Pipeline mitt i stan. Jag hade tänkt att ändra på utseendet på dessa recensioner från skivmässan. Istället för att rabbla vilka affärer jag inte kan namnet på som var där så har den nu samma utseende som mina "Månadens bästa fynd" med fokus på några av de bästa fynden som jag gjorde. Men om jag ändå ska beskriva mässan denna gång så kan jag säga att den faktiskt inte alls var dyr, för det var en hel del säljare som sålde riktigt bra vinylskivor för mellan 10-50 kronor.
     Av det jag har hört så fick man tacka nej till flera säljare av platsbrist, vilket tyder på att det finns ett sug från försäljare landet över att komma till denna skivmässa! Välbesökt var den också i sedvanlig ordning. Av de säljare jag kände igen som var bland annat kända namn där som Record Hunter, mannen från Gävle, Roger Elfströms "Förlorade Favoriter" och Sundsvalls egen nya affär, Vinylstallet!
     För min del så bestod skörden denna gång av en klar övervikt av jazz och 70-talssoul! Det är onekligen svårt att hitta 80-tal som jag inte har redan numera, både på fullängdsvinyl och singlar, även om det nu också blev en handfull singlar där några var från 80-talet. Som vanligt vill jag lyfta på hatten till Tomas Lundmark på Pipeline som åter lyckades genomföra en lyckad och härligt skivmässa och som lägger ner sin skäl på detta för oss skiventusiaster så viktiga evenemang!

The Singing Nun - Dominique (1963)
Denna låt kommer för alltid att vara sedd som en knall sensation. 1963, när Rolling Stones, Beatles och Beach Boys var som störst i USA, så klättrade en belgisk religiös låt bestående av bara ljus stämsång på franska och gitarrknäppningar upp till USA-listans första plats. Självklart var The Singing Nun, eller som hon kallade sig på franska "Soeur sourire", en "One-hit-wonder", men den är både kitschig, kult och samtidigt småskön på något vis! Det kändes som en självklarhet att införskaffa den till samlingen!
     Men livet för den sjungande nunnan, som egentligen hette Jeanne Paule Deckers, var definitivt inte lätt och ständigt följande Guds väg. Denna belgiska sångerska lämnade klostret redan 1966, men fortsatte att spela in religiösa skivor och musik för barn. Vad man däremot kanske inte kan tro av en kvinna som kallas "Den sjungande nunnan" är att hon faktiskt inledde ett lesbiskt förhållande med en mycket yngre kvinna och 1985 gick en tragisk död till mötes när hon och flickvännen Annie Pécher, efter svåra ekonomiska problem, begick självmord med tabletter och alkohol.


Lester Young - Prez's hat vol. 1/Prez's hat vol. 4 (1990)
"Prez's hat" heter en samling jazzplattor utgivna på italienska märket Philogy, ett bolag som specialiserat sig på att släppa historiska och udda inspelningar med olika artister. Kvaliteten är lite varierande, men just det historiska i dessa liveinspelningar med Lester Young kan ingen ta ifrån. Just dessa två delar, de enda jag har hittat ännu, har två inspelningsadresser. Den röda delen, första volymen, innehåller till största delen olika inspelningar från turnéer i Paris. Här finns ett par liveframträdanden med Jazz At The Philarmonic, en inspelning från en TV-show från 1956 där Lester spelar med ett gäng franska musiker samt med en kvintett (med bland annat Kenny Clarke på trummor) från mars 1959. Det sista är faktiskt det sista som finns inspelad med Lester Young eftersom han den fyra dagar efter inspelningarna i mars avled efter en långvarig tid med mer alkohol än mat som föda.
     Sen är det med Count Basie i New York resten. Dels en riktigt bra septettinspelning av "Lester leaps in" med Basie, Buck Clayton, Freddie Green, Jo Jones med flera.
     Andra sidan är en hel konsert med Basies storband från Hotel Lincoln i New York 1944. Dessa gamla hotellinspelningar för radio med olika storband är inte svåra alls att hitta på diverse sidor på internet för gamla amerikanska radio program och då brukar inspelningskvaliteten vara lite halvtaskig. Men här har man lyckats hyggligt med att tvätta ren inspelningarna så dom blir fullt lyssningsbara!
   
Den gula skivan, som då är den fjärde volymen, har två inspelningstillfällen, båda från New York.
     Dels en konsert från Birdland 1956, där det står att Lesters medmusikanter är okända, men "probably Jesse Drakes on trumpet", vilket leder mig att tro att det är inspelningar med dom yngre musikerna jag skrev om i en tidigare artikel för många år sen, där Jesse Drakes ingick med namn som trumbonisten Jerry Elliot och trummisen Roy Haynes. Men det bandet var helt enkelt lysande och denna livekonsert, komplett med avor och påor dessutom, är en fröjd för jazzörat!
     B-sidan innehas av ännu en konsert med Count Basies orkester från Hotel Lincoln, gjord bara lite mer än två veckor efter den konserten som är på den reda volymen. Dock är det bara en låt som finns på båda och även den är komplett med avor och påor och är väldigt rekommenderbar!
     Totalt sett två magnifika och lysande skivor, som jag faktiskt höll på att missa. Jag såg dessa skivor redan på Sundsvalls skivmässa för ett år sen och tittade på dom (och filmade dom också), men köpte dom inte eftersom jag var osäker på huruvida jag hade dom eller inte. Sen dess har jag ångrat en del att jag inte köpte dom, men samma säljare hade kvar skivorna även nu, ett år senare! Det kan man väl kalla tur!
     Jag har inte lyckats hitta något riktigt klipp från konserterna på dessa två plattor, men jag väljer ändå Lester Young med en låt från plattan, "I cover the waterfront", inspelad i Paris 1959. Men däremot är den här inspelningen från januari och inte fyra dar innan Lesters död som den på plattan. Sättningen i kvintetten är med två undantag den samma. Här är det Rene Utreger istället för Harold Kauffman på piano och Jean Marie Ingrand istället för Pierre Michelot på bas.


Earth, Wind & Fire - Last days and time (1972)
Lite kul var att jag faktiskt åter träffade den säljare från Umeåmässan i höstas som hade 50 % på soul. Det hade han nu också och jag lyckades hitta den tidigaste Earth, Wind & Fire-plattan jag har hittills. "Last days and time" är bandets tredje platta från 1972 och är förvisso inte lika hitmässig och lättköpt som deras mer kända plattor, de ikoniska och perfekta "All 'n all" och "I am". Här finns ingen "September", "In the stone" eller "Fantasy", men den här plattan är nåt så enormt snyggt gjort och spelad. Lyssna till exempel på den lysande versionen av Pete Seegers "Where have all the flowers gone" eller den jazzfunkiga "Make it with you". Här finns också riktigt sköna och häftiga instrumentala låtar som "Power"!
     Så även om man hellre föredrar de mer kända lalliga hitsen så är detta en varmt rekommenderbar platta, för stämningen och känslan hos Earth, Wind & Fire finns där och ett lysande musikaliskt
arbete!


David Bowie - Heroes (1977)
Min tur vad gäller David Bowie-plattor fortsätter. Bowie är en av de artister vars skivor lyckats bli ännu dyrare efter sin död och stanna på den nivån. Att därför hitta hans klassiska "Heroes" för 40 kronor gjorde mig förstås riktigt glad! "Heroes" kan sägas ha samma uppdelning som föregångaren "Low", som faktiskt kom samma år. A-sidan är mer lättlyssnad medan B-sidan är helt annorlunda. Inledningslåten "Beauty and the beast" är förvisso kanske inte den bästa Bowielåten, men A-sidan är ändå riktigt snygg och skön med rockig produktion mitt bland Bowies och Brian Enos små new wave-experiment, som i "Joe the lion" eller den klassiska singeln "Heroes".
     Men där "Low" hade en B-sida med mycket elektronisk musik så är den här mer av soft och relaxande ambient musik. Det är riktigt vackert och perfekt gjort och givetvis till 98 % instrumental, så när på avslutande "The secret live of Arabia". En riktigt bra Bowieplatta som absolut är värd sin legendstatus!


Duke Ellington and Ray Brown - This one's for Blanton (1972)
Någon trogen följare kanske minns att jag för drygt tre år sen skrev om Duke Ellingtons platta "Solos, duets and trios", en platta där Duke Ellington temporärt lämnade sitt stora band och spelade själv, med på sin höjd bara en bassist och trumslagare. En annorlunda och stillsam Ellington som hörs allt för sällan och som jag tycker är gravt underskattad. Duo-delen av dessa inspelningar gjordes med bassisten Jimmy Blanton, en av Ellingtons män under några år som avled i TBC 1942, då han var mitt i sin karriär hos Duke. "Take the A-train" och C-Jam blues" i all ära, men dessa inspelningar kan vara bland det bästa Ellington gjort!
     Många år senare framåt 70-talet försökte jazzgurun Norman Granz övertala Duke Ellington att försöka återskapa dessa inspelningar, fast nu mer Ray Brown på bas. Ellington tvekade länge och menade att känslan när inte det var Blanton stämde inte. Men 1972 så tackade till slut Duke ja och en ny samling pianoduo-inspelningar gjordes på Granz eget märke Pablo. Följaktligen fick också plattan heta "This one's for Blanton!"
     Dessa duoinspelningar är absolut inga upprepningar eller nyinspelningar av Ellington och Blantons inspelningar utan på A-sidan har man valt några av Ellingtons mest klassiska låtar, som "Do nothin' till you hear from me", "Things ain't what they used to be" och "Sophisticated lady" avskalad och naken på ett sätt man aldrig hört dom låtarna förut.
     B-sidan är en svit som Brown och Ellington gjort tillsammans som heter "Fragmented suite for piano and bass" som uppdelad i fyra olika satser. Här hör man verkligen vilket underbart samarbete som Ellington och Brown har för tillsammans spelar de otroligt bra och tight ihop! Åter igen överraskar Ellington med något helt nytt och speciellt och gör det helt perfekt för den här sviten, som man kan tro är någon sorts jazzig klassisk pianosonat, är ett mästerverk inom pianojazzen, förklädd i klassisk dräkt! Denna platta är varmt rekommenderbar och perfekt om man vill höra en annan sida av Duke Ellington, där pianisten Duke får komma fram och visa sig! Och, jo, jag hade tänkt att bjuda på hela "Fragmented suite for piano and bass"!


Och de sedvanliga samlingsbilderna över samtliga mina fynd denna dag! Och, ja, Britt Ekland-singeln ska jag återkomma till längre fram!

lördag 21 april 2018

Record Store Day i Sundsvall - en dyr och kul happening!

Record Store Day är en företeelse som funnits sen 2007 och är skapad för att hylla kulturen att handla i oberoende skivaffärer. Skivbolagen har hakat på detta och numera finns inför varje Record Store Day (som alltid sker i april) en lista över vilka speciella utgåvor som kommer att säljas den dagen. Här snackar vi normalt svindyra special utgåvor, tidigare outgivna liveplattor, återutgivningar av plattor med speciella bonusspår och så vidare. Record Store Day har vuxit sig gigantiskt stor i samlarkretsar! Samlare världen över köar i timtal innan affärerna öppnar för att komma åt den där speciella utgåvan som tagits fram för denna dag. Dessutom är det inte ovanligt att affären också bjuder på musikframträdanden i affären och även ett flertal kända artister brukar kunna göra framträdanden i affären för att stödja skivförsäljningen på skivaffärernas dag.

Här i Sundsvall, där jag bor, har vi dock aldrig haft en Record Store Day, vad jag vet i alla fall. 2013 stängdes Harvest Records här och den affären anordnade aldrig någon sån dag. Jag tror inte denna dag var så stor i Sverige då. Däremellan har vi knappt haft någon skivaffär förrän Vinylstallet öppnade i oktober. Däremot har jag sett ett flertal filmer på Youtube och Vinyl Community där samlare världen över visar upp sina fynd från denna dag. När detta skrivs så har jag alltså varit på min första Record Store Day, på Vinylstallet. Jag ska erkänna att jag redan från början hade sagt att jag med största sannolikhet inte skulle köpa några kanondyra speciella skivor. Skulle jag köpa nåt så skulle det i så fall bli ur affärens normala utbud. Men det skulle ändå vara otroligt häftigt att få ha varit på en Record Store Day!

Men det var ändå kul att se dessa speciella utgåvor som man aldrig hade sett förut, inklusive två riktigt fina David Bowie-utgåvor, livealbum, för mellan 250-370 kronor! Eller vad sägs om lite Marvin Gaye som jag aldrig sett förr? En Elvis-box betitlad "The king in the ring" såg riktigt mäktig ut, även för en sån som mig som inte samlar på Elvis-plattor! Fullt med folk var det också i den lilla skivbutiken och man fick kämpa för att försöka komma fram. Ett trubadurpar spelade låtar till gitarrkomp och stämningen var trevlig!

Jag kom dock inte tomhänt från Record Store Day, även om jag höll mitt ord och köpte ur affärens ordinarie utbud. Visst var Bowie och Marvin Gaye lockande, men en aning för dyr för min plånbok, speciellt eftersom jag en vecka tidigare också varit på Sundsvalls skivmässa.
     Jag hittade två skivor som stod på min önskelista! Carole Kings "Rhymes & Reasons" från 1972 och 10CCs "Ten out of 10" från 1981! Så Record Store Day är en kul happening, även om man inte går dit för de speciellt utgivna skivorna. Men man kan begrunda och beundra dom och samtidigt köpa något annat i skivväg där, om inte annat för att stödja grundidén med dagen som ändå är riktigt bra!
Här tänkte jag bjuda på ett knippe bilder från Record Store Day i Sundsvall på Vinylstallet, inklusive mina två fynd! Och för er som undrar så kommer det en traditionsenlig artikel om skivmässan för en vecka sen inom kort också!





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...