tisdag 18 juli 2017

Francesco Salvi - Esatto!

Om Bröderna Djup hade gjort internationell discokarriär med sin "Vi bor på landet" så kanske detta hade varit resultatet. Men farbröderna med liarna hade i alla fall lite självdistans (nåja) och gjorde sina djurimitationer själva. När den italienske komikern Francesco Salvi ställde upp i San Remo Festivalen 1989 så lät det något mer annorlunda.

Jag låg på klipporna i Saltholmen i Göteborg för några dagar sen och lyssnade på ett Rakt Över Disc från just 1989 när jag får höra en låt där jag undrar "Vad är detta?". För tittar man på omslaget till Francesco Salvis låt "Esatto!" (som betyder ungefär "Precis" eller "Korrekt") så får man en tydlig hint om vad detta handlar om. Omslaget ser så tillgjort B-aktig ut att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Hela farmen har släpats in i en studio där komikern sitter på en liten ponny med en hundvalp i famnen och på bordet en tupp och en gris. Kanske hade man räddat omslaget om Salvi hade fått sitta på en riktigt fullstor häst istället för en ponny som han uppenbarligen vuxit ifrån. Så omslaget är bara det en märklig kultvarning på.

Men låten! Till pumpande italodisco, vilket får ses som det enda positiva, så ömsom pratar, sjunger, skriker Francesco Salvi på italienska, allt så falskt som möjligt, medan insamplade ljudeffekter av ovan nämnda djur hörs hela tiden. Det grymtas, gnäggas, skälles och tuppen gal för full hals till discotakt och för att göra detta ännu mer häftigt leker man med ljudeffekterna och det skratchas. Nu är min italienska väldigt ringrostig, för att inte säga obefintlig, så jag ska inte försöka låtsas som om jag vet vad låten handlar om. Men resultatet blir en väldig skrattretande discosoppa av töntiga djureffekter och falsksång helt i oordning som ändå på något märkligt sätt gnager sig in i hjärnbarken. Sen tog det mig inte lång tid att leta reda på maxisingeln av denna märkliga italohybrid och den blir ännu mer konstig av att ett av spåren på 12-tummaren innehåller en acapella-version av låten. Precis vad jag satt och längtade efter! I flera sekunder hör jag man bara en gris som grymtar helt utan anledning. Hemma i Italien var detta dock en rätt stor hit, men det var ju Bröderna Djup också på sin tid...

Till detta kan jag bjuda på detta TV-framträdande där dansarna dragit på sig gigantiska djurmasker på huvudet, vilket gör detta bara ännu mer obegripligt.

fredag 14 juli 2017

Jennifer Holliday - No frills love

Beklagar att jag varit borta, men jag har försökt byta dator och samtidigt är jag just nu är i Göteborg. Jag ligger därför hopplöst efter med "Månadens bästa skivfynd", men jag kommer att bunta ihop juni och juli som "Sommarens bästa skivfynd" i slutet av denna månad. Men låt mig nu sticka emellan med ett fynd jag gjorde idag, på "Mynt & Musik" på Stigbergsliden. Jag kommer förövrigt att senare göra en egen artikel om skivaffärerna i Göteborg och fynden därifrån.
     Jag har nämnt ett flertal gånger om hur "Kulan i luften" var mitt favoritprogram i radio som tonåring, möjligen efter "Tracks". Många artister, låtar, plattor och musikgenrer har jag det programmet att tacka för och en låt som spelades nästan konstant var den storväxta soulmadammen Jennifer Holiday och hennes "No frills love" från 1985.

Jennifer Holiday blev aldrig någon stor stjärna här i Sverige, men i USA hade hon en stor publik. Av vad jag har hört från intervjuer så verkar hon vara en rätt jordnära och trevlig artist också.
     "No frills love" är en danskaskad. Det är svårt att sitta still när de soulfunkiga discorytmerna drar igång och det sen gungar och svänger hela låten igenom så det är enormt! Detta är kanske en av de häftigaste soullåtar jag vet från 80-talet där groovet och produktionen (signerad Arthur Baker) är helt underbar! Och då denna låt i stort sätt varit med mig mer än halva mitt liv så blev jag jublande lycklig av att hitta den på singel, vilket jag inte ens var säker på fanns. Förövrigt rekommenderas hela hennes platta "Say you love me" som låten är med på, 80-talssoul med discotouch ut i fingerspetsarna!

B-sidan är en dub version av låten, så därför koncentrerar jag mig på den sköna A-sidan och denna liveversion från ett TV-framträdande!

lördag 1 juli 2017

Various Artists - The Nothing Record Album

Detta måste vara den märkligaste och galnaste skivan i min samling så här långt, men kanske också den roligaste! Att den är gjord med en stor nypa humor är det inget snack om, men jag undrar ändå om de som eventuellt inte förstår vad detta är för något säger när de köpt skivan i ren nyfikenhet, sätter på den och hittar... ingenting.

För det är det som är humorn med "The Nothing Record Album". Den marknadsförs på omslag och innerfodral som om det är den mest fantastiska och nyskapande plattan någonsin, sprängfylld med kanonhits, allt kryddat med stor ironi, och den är uppdelad i spår som en vanlig vinylskiva. Det medföljer textblad och poster till skivan, men dessa är förstås bara blanka blad. För när man sätter på den så hörs inte ett dyft utan spåren är tysta. Skivan är alltså tom och tyst. Därav titeln "The Nothing Record Album". Jag tycker detta är jättekul och bisarr humor och någonstans förstod jag direkt när jag hittade plattan att det var något lurt med den och att jag måste bara ha den.

Jag vet inte något om bakgrunden till denna skiva eller varför man ansåg att det var värt att lägga distributionspengar på denna komiska utgåva när inget finns på den. Det känns som om man var beredd att ta vissa ekonomiska smällar för detta eller att man kanske förstod att den är så fullkomligt bisarr att folk kommer att förstå det och köpa det.
     Skivbolaget heter tydligen Solid Gold Records och utgivningsåret är 1980. Men för att förstå skivan och det roliga med den så bör man se hela fodralet. Därför bifogar jag en hel del bilder från innerfodralet, fodralet och själva skivan som ni kan förstora och läsa.






















































Vill ni ha smakprov från själva skivan? Varsågoda... ;)










...

fredag 23 juni 2017

Midsommar med Carl Anton på 45-varv!

Jag brukar ju göra en midsommaraktig text runt denna tid och tänker inte från gå traditionen nu heller. Det har blivit visor de senaste åren och jag tänkte hålla fast vid det denna gång också, fast i ett litet annorlunda format för sin genre. OK, visst kan man hitta visor på singel/EP, men det är inte jätteofta, förutom möjligen Sven-Bertil Taube. Dessutom är Carl Anton en sångare som inte växer på träd bland loppisarnas singellådor. Men jag gillar Carl Anton, efternamn Axelsson, väldigt mycket. Jag gillar hans röst, som är enormt passande för genren och väldigt egen. Dessutom måste man ju ge respekt för en som lyckas få in den något udda frasen "kylskåpskall fil" i den svenska vis- och schlagerskatten! Tyvärr så var mitt intresse för den svenska visan rätt outvecklad när hans program "Carl Anton i Vita Bergen" gick i TV. När jag tänker tillbaka på programmet idag så var det nog en av de mest avkopplande och lättsammaste programmen i sin genre och det vore kul om något program letade sig upp på Youtube någon gång. Antingen får jag bättre smak med åren eller så blir jag bara gammal...

Men till dess hade jag tänkt att underhålla midsommarfesten med att presentera två singlar från denne visgigant, båda från hans tidiga del av karriären. Carl-Antons debut platta kom 1965 och hette just "Carl Anton-65". Från den släpptes en EP där tre av låtarna är från plattan. Den fjärde, inledande "Vovven", är
nyskriven. Idag kan man tycka det vara märkligt att huvudlåten på en EP som ska promota en skiva inte ens är med på den medan de andra efterföljande är det. "Vovven" är inte heller i min enkla mening den bästa låten utan en rätt märklig bagatell om förhållandet djur och människa. Men vad gäller de övriga låtarna så hade Carl-Anton redan här lyckats med sin förmåga att blanda den traditionella svenska visan med vardagsnära, aktuella och naturliga texter. De andra tre låtarna heter "Det var ganska annorlunda förr vill jag minnas", "Tänk att vi har fått en tomt" och "Blommorna blommar blott tillfälligtvis", varav den sista är min favorit. Kanske för att den doftar mest sommar av alla låtarna, men totalt sett är detta en väldigt kul och fin vis-EP som inte är så lätt att hitta i second hand-backarna! Tummen upp också för Hans Wahlgrens orkester som ackompanjerar.

Än mer känd är då den andra singeln som spenderade 24 veckor på Svensktoppen 1965. Jag minns förvisso än hur vi plågades på musiktimmarna på högstadiet med att behöva sjunga "Om maskros och tjärdoft" vecka
efter vecka till komp av en musiklärare som inte riktigt tycktes engagera sig i huruvida vi sjöng eller inte. Men, som sagt, jag hade inte börjat lyssna på genren riktigt än.
     Men redan från start så lyckades Carl Anton skapa känsla för den svenska sommaren med låtar som bara låter sommaren forsa rakt mot dig. "Om maskros och tjärdoft" är en vals som verkligen andas sommar låten igenom!
     Baksidan upptas av en annan sak som skulle bli Carl Antons kännemärke, hans kärlek till att sjunga om Stockholm. För mig som då är ett fan av vår huvudstad så har jag blivit allt mer fäst vid hans beskrivningar av Stockholms vackraste miljöer i sina texter. Nu är den här låten, "Kåk med kakelugn på Vita Berget", inte någon av hans allra största Stockholmsbeskrivningar, men ändå en kul och finurlig text och låt. Orkestern här leds av ingen mindre än jazzlegenden Jan Johansson.

Jag hittade dessa två singlar på Erikshjälpen i stan för något år sen och jag blev väldigt glad över dom, eftersom de är så pass speciella. De är de första stegen på platta med en av våra bästa och kanske mest bortglömda vissångare idag som lyckades beskriva det vackra på sitt eget naturliga och nära sätt! Carl Anton Axelsson lever faktiskt än, 84 år gammal, och är idag mer målare än vissångare.

Med detta vill jag önska alla en riktigt glad och trevlig midsommarhelg!

torsdag 15 juni 2017

Månadens bästa fynd - Maj 2017 (Afraid Of Mice/Bomb The Bass/Joey De Fransesco/Morrissey)

Efter en veckas internetproblem och sjukdom så kommer här en väldigt försenad "Månaden bästa fynd" och förhoppningsvis så ska allt flyta på som vanligt nu. Majmånad var en OK månad där CD-skivorna dominerade, eftersom biblioteket här i Sundsvall hade en utförsäljning av en del av sitt CD-utbud och där ur kom en hel del godbitar av jazz- och indiepopkaraktär! Eftersom det då var så pass mycket i CD-väg så bjuder jag på en extra skiva denna gång.

Afraid Of Mice - Afraid Of Mice (1981)

Engelska Afraid Of Mice var ett band som var väldigt kortlivat, endast 6-7 år och släppte bara några singlar samt en platta. Lite synd faktiskt, för bandet var väldigt begåvat, om man ska tro denna skiva i alla fall.
Jag hörde talas om bandet första gången när jag bläddrade i "Virgins Encyclopedia Of Indie And New Wave" och tog lite anteckningar om band och artister jag ville kolla upp. Plattan är indierock från 80-talet, ibland med lite mörkare toner i kanterna, ibland med punkrock med lite synth i och en snygg och pigg ljudbild! Det kanske inte är låtar som är gjorda för att hamna överst på en hitlista, men väldigt begåvat!
Här hör vi "Intercontinental"!


Bomb The Bass - Unknown territory (1991)
Bomb The Bass, aliaset för Tim Simenon, får räknas som en av den engelska housemusikens tidigaste företrädare. Ändå är detta andra album ett steg åt ett annat håll i jämförelse med hits som "Beat dis" och "Megablast" och plattan innan, "Into the dragon". Housespår finns och singelhiten "Winter in July" är en klassiker i genren, men i övrigt är plattan väldigt experimentell med samplingar och stundtals hårdare och tuffare i ljudbilden. Inte sällan får jag tankar till en förhistorisk variant av Fatboy Slim och det sena 90-talets Big Beat-musik! Men jag gillar detta, eftersom jag då gillar Chemical Brothers, Fatboy Slim, Apollo 440 med mera. Detta är oförutsägbart, snyggt, skönt och häftigt och jag ser fram emot att hitta mer med Bomb The Bass musik! Jag har valt en av de mer experimentella tidiga big beatliknande låtarna, "Switching channels".


Joey DeFrancesco - Incredible! (2000)
Detta är en liveplatta jag har hört förut och äntligen har ett eget originalexemplar av! Joey De Francesco har försökt gå i Jimmy Smiths fortspår och även om han givetvis inte når upp till dennes kapacitet så är han, i alla fall på denna liveplatta, jag har inte sett något annat med honom tyvärr, en fantastisk hammondspelare med en unik spelstil. På den här plattan, inspelad vid en jazzfestival i San Fransisco, så gör han orgeljazz helt i Jimmy Smiths anda, där även en av Smiths mer klassiska låtar, "The champ", förekommer. Det roliga dock är att Jimmy Smith själv dyker upp som gäst vid plattans två sista låtar, som är ett par medleys av hans mest kända och bästa låtar. Samarbetet mellan DeFrancesco och Smith är lysande och man kan höra att för DeFrancesco är detta en dröm som gått i uppfyllelse. En helt lysande och skön livekonsert med grym hammondjazzkänsla!
Jag har tyvärr inte hittat DeFrancesco och Jimmy Smith ihop på Youtube, men "When you're smilin'", med suveränt orgelspel av DeFrancesco går precis lika bra!


Morrissey - Live at Earls Court (2005)
Vi går på en konsert till när vi ändå är i farten, eftersom denna också är från biblioteksförsäljningen. Den här konserten finns både som DVD och CD och är en av de mer klassiska med Morrissey. Den innehåller musik från Morrisseys alla delar av hans karriär. Det finns låtar från hans The Smiths period ("How soon is now", "Big mouth strikes again"), hans lite mer undanskymda solotid på 90-talet ("November spawned a monster", "The more you ignore me, the closer i get") och hans renässans och hitlisteperiod runt tiden när skivan är utgiven, 00-talet ("I have forgiven Jesus", "Irish blood, english heart"). I samtliga fall låter detta lysande och är en samling klassisk live indiepop av bästa märke!
Vi tar en Morrisseyklassiker, "The more you ignore me, the closer i get"!

onsdag 7 juni 2017

Meddelande angående bloggen!

En ny text kommer att ta ett tag. Dels har jag haft en större förkylning, men just nu har jag stora problem med mitt internet när min internetleverantör håller på med reparationsarbeten i max någon vecka. Men när detta är avklarat kommer jag tillbaka med ett kraftigt försenat "Månadens bästa fynd" för majmånad!

fredag 26 maj 2017

Drum Theatre - Everyman

Sagan om ett lovande bands uppgång och plötsliga fall kan vara en riktigt sorglig historia ibland. 1985 dök sex engelsmän upp i trendriktiga frisyrer upp och sjöng popfunkaktiga låtar med worldmusikliknande trummor upp på listan. Kläderna var lite lätt psykedeliska och lagom explosion i en Beckers-affär. Tänk Trance Dance ungefär, eller snarare rätt bra precis faktiskt...
     Bandet hette Drum Theatre och fick en stor hit i flera länder i Europa, inte minst i Italien, med en låt som hette "Eldorado". Det skrevs rätt bra om bandet och deras lite annorlunda klädstil. I svenska tidningen OKEJ beskrevs bandet som "omdiskuterat", detta trots att Sverige var en av de länder där "Eldorado" passerade tämligen obemärkt. Jag förstår varför, inte för att just den låten är dålig, den är riktigt bra, men för att här är det uppföljaren som bandet är främst känd för och den är långt mer trallvänlig. Uppföljaren hette "Living in the past" och jag minns att jag föll direkt för låten när jag hörde den för första gången. När jag lyssnade på Tracks i P3 på 80-talet så var jag väldigt kräsen. Låtarna på listan var A och O, där fanns spänningsmomentet i programmet, om det sen dök upp en ny låt med något band jag gillade sen förut så kunde jag tänka mig att spela in den. Men att spela in en låt med en artist jag aldrig hört och chansa lite? Aldrig!
     Men när "Living in the past" drog igång i ett av programmen på våren 1986 så framträdde en av dessa ögonblick i livet då en låt slår ner som en blixt från en klar himmel och man tänker:
"Himmel, vilken HÄFTIG låt!"
Jag bara älskade trummorna, syntarna, rytmerna och melodin! Inspelningsknapparna åkte ner direkt, fast jag aldrig hört talas om bandet, och jag kände inom mig att detta måste ju bli en hit! Jag kunde inte tänka mig annat och så blev det eftersom den kom in på trackslistan veckan efter. I Sverige är därmed "Living in the past" låten som man förknippar Drum Theatre med, inte främst "Eldorado".
   
Men i utlandet hade intresset redan börjat dala och "Living in the past" blev ingen massiv succé. Hemma i England var intresset sisådär redan från början. "Eldorado" landade på plats 44 på Englandslistan och det
blev inte direkt högre därefter. Fast jag anser dock att man borde ha fått en långt större hit med tredje singeln, "Home (is where the heart is)", som floppade i Sverige, för den är en riktigt sorgligt bortglömd höjdare. Ingen trumexplosion som "Living in the past", men en skön poplåt med funkig och skön stämning!
     Som de flesta vet så handlar dock en karriär väldigt mycket om timing och bandet hamnade i interna bråk en längre tid och delades på hälften. Endast tre man är medlemmar på bandets debutalbum "Everyman", som ut först 1987, alltså nästan två år efter "Eldorado". Intresset för bandet hade vid det laget totaldött Europa över och plattan floppade, var på bandet upplöstes efter bara en enda platta. Tragiskt eftersom bandets enda platta faktiskt är en riktigt skön pärla och Drum Theatre vid släppet av "Eldorado" till och med av vissa målades upp som Duran Durans efterträdare.

Mitt exemplar av "Everyman" köptes på Thylins skivaffär 1990 då den reades ut rätt kraftigt, men det hindrade aldrig mig eftersom jag minns mina favoritlåtar från 1986 och köpte plattan lyckligt bums! För "Everyman" är otroligt välgjord och snygg med sångaren Gary Tans röst längst fram. Jag gillar Tans röst för den är säregen och cool på nåt vis. Produktionen är fylld med både percussionrytmer och tillbakalutande snygga synthmattor, som "Moving targets", en riktigt snygg och vackert gjord låt! Lyssna också på rytmkaskaden i "Rhythm of your heart".
     Jag förstår varför "Everyman" floppade, att vänta så länge som två år med att släppa en platta, då bandet dessutom i praktiken redan har splittrats, och inte smida medan järnet är varmt är förödande, inte minst för en debut! Men rent musikaliskt borde den ha haft förmågan egentligen att konkurrera med vilket annat popalbum från England som helst vid den tidpunkten. De kanske inte hade kunnat bli den nya Duran Duran, men man var värda en långt bättre karriär än det blev. Nå, helt lottlösa gick man inte från äventyret. Gary Tan blev efteråt en hyggligt framgångsrik filmskapare med flera filmpriser i Europa som merit.

Eftersom den här plattan innehåller så väldigt mycket bra musik och jag inte kan välja så har jag valt hela tre låtar. Dels ett liveframträdande från tyska programmet Formel 1 av låten "Home (is where the heart is)", dels förstås "Living in the past" och dels den lugnare och mer atmosfäriska "Moving targets".




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...