måndag 13 februari 2017

Sting - Nothing like the sun...

Det tillhör verkligen inte vanligheterna att jag skriver om kassetter, men här har jag inget val eftersom jag inte har den här plattan i något annat format än som köpkassett och jag tycker det är en bra idé att skriva om min favoritplatta med en av årets Polarprisvinnare. Inte Wayne Shorter dock, för även om mitt jazzjag gratulerar att en jazzmusiker får det, så tillhör Wayne Shorter mer den formen av mer modern jazz som jag inte är så intresserad av. Jag jublade mer när Sonny Rollins fick priset 2006!
     Viss kritik har hörts om valet av Sting som pristagare i år och jag tycker det är rent trams. Jag läste en krönika av den alltid lika löjligt perfektionistiska popnörden Andres Lokko i Expressen och håller med om en del av de namn han nämnde som pristagare, Madonna, Carole King, Kate Bush och så vidare. Men att medierna alltid ska försöka göra allt inom musiken till sin ägodel och arena och inte lämna något till över för sånt som nödvändigtvis inte får fyra eller fem stjärnor i betyg är enormt fånigt och tröttsamt. Så jag tillåter mig då att gå ut och säga att Sting förtjänar priset, till och mer än förra årets Max Martin! Sting är en artist som på ett genialt sätt genom karriären (solokarriären alltså, The Police har jag inte fastnat lika mycket för) blandat musik från olika kulturer och gjort det med en fenomenal förmåga att skriva starka och vackra melodier. Sen kan jag tycka att det lilla jag hört från hans senaste platta, "57th & 9th", inte direkt tillhör hans bästa och starkaste, men OK. Jag gillar Sting och tycker han har gjort mycket för musikbranschen, kanske inte nyskapare, men en lysande musiker och kompositör.

Jag kunde alltså skriva om både singlar med Sting eller vilken platta jag ville, men den som jag genom åren lyssnat mest på är "Nothing like the sun...", som jag då köpte på kassett runt 1988, då den ännu var hyggligt ny (ett år gammal). Jag tror den köptes på Thylins Skivaffär på Storgatan, som på den tiden var den stora skivaffären i Sundsvall.
     Varför jag inte har bytt upp mig är nog enkelt för att jag inte hittat den på vinyl, i alla fall inte i ett tillräckligt bra skick. Men jag minns väl när jag lyssnade på bandet och blev hänförd över hur otroligt snyggt gjord den var och det tycker jag ännu! "Nothing like the sun..." är en speciell platta som både överraskar och griper tag. Det kommer udda saker titt som tätt i låtarna och man lyssnar noga på både produktion och
melodier.
     Jag minns att jag blev helt förtrollad av låten "Fragile", som är ett magiskt och vackert mästerverk!
     Singeln "Englishman in New York" är också ett annat mästerverk där Sting coolt vandrar fram på New Yorks gator till de svala tonerna av Bradford Marsalis sopransaxofon, för att mitt i låten plötsligt vandra över i ett klockrent jazzsolo av Marsalis i ett par minuter, för att med ett kraftigt rocktrumsolo slutligen vandra tillbaka till den lunkande mysstämningen den började med. Det är lysande skapad musik som överraskar på ett positivt sätt!
     En annan singel jag också minns jag gillade skarpt, inte minst den lite små festliga videon, var "We'll be together", som är mer funkig och dansant än de två tidigare låtarna.
     Lyssna också på inledande "The Lazarus heart" eller "History will teach us nothing" eller varför inte den riktigt snygga "They dance alone".

Jag har dock tyvärr lite sämre koll på Stings musik efter hans monstertråkiga ballad med Rod Stewart och Sting, "All for love", som jag minns jag avskydde genom hela 1993 och 1994, och den har inte blivit mer spännande mer åren direkt.
     Men Sting är en lysande artist som i mina ögon är det intressantaste man haft som Polarvinnare på många år. "Nothing like the sun..." för mig är ett lysande bevis på det!

Det känns skönt att för en gångs skull få hylla en artist för hans gärning på ett positivt sätt, inte bara för att denne nyss har avlidit, som det blev mycket av förra året, så jag bjuder på tre spår från plattan, givetvis "Fragile" samt "The Lazarus heart" och "Englishman in New York".





onsdag 8 februari 2017

Månadens bästa fynd - Januari 2017 (New Order/Jimmy Smith/Sarah Vaughan/Fra Lippo Lippi)

Nytt år och nya skivfynd! Annars är januari och februari de svåraste månaderna då det generellt sett kommer in minst antal saker till second hand-affärerna. Men januari har varit en helt OK månad utan att ha köpt för mycket. Då jag just nu är mitt uppe i min sortering och rensning i samlingen så är det helt OK med en lugnare period. Dessutom har jag hittat mycket spännande av högsta kvalitet denna månad. Kvalitet före kvantitet kan man säga, för jag har hittat både Jackson 5, Fleetwood Mac, Paul Simon och galanta jazzplattor av bästa skick! Men flera av dessa har jag inte hunnit höra igenom än och därför tar jag mig friheten att återkomma till dessa senare om de skulle vara lika bra som jag hoppas att de är. Men för att hylla denna månads kanonfynd så känner jag för att skriva om fyra skivor denna månad.

New Order - Blue monday (1983)
Maxisinglar är verkligen inte något jag normalt sett samlar på. Oftast innehåller de normallåten, om man har tur i en normal version, samt låten i tre till fyra i olika dansmixar som jag inte alls klarar av att lyssna på. Hur jag kan gillar euro- och trancemusik är en gåta verkligen...
     Men en maxisingel som det känns fel att inte ha om man som jag samlar 80-talsmusik är tidernas mest sålda 12-tummare, New Orders klassiska "Blue monday". Detta är också den riktiga versionen med ett skivomslag föreställandes in klassisk floppy-diskett.
     "Blue monday" var bandets svar på fansens besvikelse att bandet inte gjorde några extra-nummer till sina konserter. Med den här låten kunde man i praktiken trycka på "play" på en synth och sen gå av scenen igen. Men snart blev detta ett helt projekt och låten en succé och numera är "Blue monday" ett stående extranummer.
     Egentligen är "Blue monday" en rätt märklig hit. Dels så tar låten en för hitlåtar väldigt lång tid på sig innan sången börjar. Introt varar i mer än en minut, vilket skulle ha varit otänkbart bara några år senare.
     Dessutom har låten egentligen noll refräng, utan det som bär den är de energiskt matande syntharna och Bernard Sumner som sjunger till detta. Men energin i låten och den lysande ljudbilden är det som gör att detta är en riktig synthklassiker! Däremot har New Order aldrig varit några fantomer på att göra musikvideor och den här är inget undantag. Men den visas inte så ofta och visst finns det sekvenser som väcker nostalgiska minnen så här är originalvideon från 1983.


Jimmy Smith - The boss (1968)
Jag brukar försöka hitta minst en Jimmy Smith-skiva per år och har lyckats varje år, utom förra året. 2016 var första året på mer än tio år då jag inte köpte ett enda Jimmy Smith-album. Ibland har man otur, det är inte mycket mer att orda om det. Men 2017 har börjat helt fantastiskt vad gäller denna hammondfantom och jag känner att jag med råge har tagit igen förlusten 2016 nu. Dels hittade jag han och Kenny Burrells klassiska platta "Blue bash" från 1963, en lysande platta där duon har ett helt enormt samspel.

     Men dessutom fick jag presenter i brevlådan från en av mina
prenumeranter och vänner på Youtubes Vinyl Community, en tjej från Arizona som heter Jenny (kallar sig
Bea Sides på tuben). Hon har följt min fascination av Jimmy Smith i filmerna och hade nu hittat två skivor jag inte hade och skickade dessa till mig i present från USA! Gratis är gott, speciellt om det är såna här godsaker!
     Dels en Blue Note-platta från 1963 som heter "Prayer meetin'", där han spelar med saxofonisten Stanley Turrentine, en helt OK platta totalt sett, dock med ett par låtar som är lite segare. Dels en helt fantastisk liveplatta där han spelar med ingen mindre än George Benson. Jag är ett stort fan av både Jimmy Smith och George Benson och att då få en liveskiva med båda dessa i brevlådan kändes helt fantastiskt!
     Smith och Benson spelar mycket bra ihop och med här finns även trummisen Donald Bailey. Titelspåret "The boss", en låt signerad Jimmy Smith själv, är kanonbra, liksom versionen av Burt Bacharachs "This guy's in love with you". Konserten är gjord i Atlanta och en fröjd för örat!


Sarah Vaughan - Live in Japan (1973)
Jag är inget jättefan av Sarah Vaughan. Om jag jämför henne med andra sångerskor som Ella Fitzgerald eller varför inte min favorit Monica Zetterlund så tycker jag att Sarah Vaughan har en del som inte riktigt är lika intressant. Men när jag hittade den här liveplattan på en loppis för några veckor sen så kunde jag inte motstå. Det var live och det var en riktigt fin dubbel-LP med en sångerska och en pianotrio. Hade det varit för 20-25 år sen så hade jag förmodligen inte ens tagit i plattan med tång ens så lite har väl min jazzsmak breddat sig med åren.
     Detta är en komplett konsert, med snack och applåder, men framför allt så är det skönt, avkopplande och avskalat. En jazzröst och en riktigt bra pianotrio inför en andäktig publik en sen kväll. Trion består av Vaughans huvudackompanjatör runt denna tid, pianisten Carl Shroeder, med basisten John Gianelli och trummisen Jimmy Cobb. Kanske ändras min åsikt om Sarah Vaughan efter att ha hört denna platta, för inledande "A foggy day" är riktigt skön och likaså hennes version av "Round midnight", och pratet är också riktigt underhållande! Så om man gillar jazz i det lilla och intima formatet i konsertform så är detta varmt rekommenderat!


Fra Lippo Lippi - Light and shade (1987)
Under 80-talet så var Norge på stark frammarsch vad gällde musikbranschen, mycket förstås tack vare framgångarna för A-ha. Men det fanns andra band som också var att lägga på minnet, bland annat Fra Lippo Lippi. Bandets namn kanske känns igen och det är inte alls omöjligt att det dyker upp i Singeltipset så småningom, för deras största internationella hit, den svala new wave-klassikern "Shouldn't have to be like that" är ett riktigt 80-talistiskt mästerverk!
     Men sen den hiten hade bandet inför lanseringen av denna ändrat bland medlemmarna och kvar var nu endast grundaren Rune Kristoffersen samt Per Oystein Sorensen. Men bandet hade nu en riktig utlandslansering på gång och Steely Dans legendariske medlem Walter Becker anlitades som producent.
Jimmy Haslip från fusiongruppen Yellowjackets och Totos Jeff Procaro finns också med här.
Om ovan nämnda hit ändå är rätt tidstypisk i sin 80-talistiska ljudbild så är detta inte så mycket 1987 i sin stil och de första låtarna kan te sig lite tråkiga emellan åt. Men från fjärde låten "Beauty and madness" så lyfter skivan enormt och blir en avkopplande och sval popplatta med en egen stil och med vackra melodier! "Some people" är också en lysande låt och Beckers produktion är riktigt bra.
     Trots den stjärnbeströdda musikersektionen så uteblev de amerikanska framgångarna och norrmännen bröt upprörda med Virgin Records efter detta, men fortsatte att nå utländsk framgång och blev riktigt stora i Asien i flera år.

onsdag 1 februari 2017

Dream Academy - Life in a nothern town

Det känns som en hel evighet sen jag skrev om en singel ur samlingen så det borde vara dags nu. Det finns vissa låtar som är så enormt intelligent gjord och man bara känner:
"VARFÖR blev inte detta en ännu större hit?!"
London-baserade trion i Dream Academy har gjort musik som tillhör den kategorin. Sångaren i bandet heter Nick Laird-Clowes och har Pink Floyds David Gilmour som en av sina vänner och när han på 70-talet träffade Gilbert Gabriel hade de som mål att skapa musik med instrument som inte används så ofta i popbranschen. Och visst låter deras största hit, "Life in a nothern town", som något tämligen annorlunda för sin tid, 1985. De för den tiden nästan obligatoriska syntharna var långt borta och istället var låten lugn, avslappnande, nästan akustisk och hypnotisk. Den har en stämning som bara andas England, givetvis genom låtens text där 60-talet i en engelsk småstad målas upp. Allt åtföljt av en kör samt den tredje medlemmen, Kate St John som likt en afrikansk gospelgrupp maniskt sjunger:
"Ah heya ma ma ma..."

Detta är så otroligt vackert och skönt att man nästan tuppar. Låten är så otroligt snyggt och intelligent gjord och producerad, och produktionen är gjord av ingen mindre än David Gilmour samt Alan Tarney, som förekom på många album under 80-talet, bland annat A-has hits! 80-talet kommer dock här farande med en stark touch av 60-talets psychadelia och folkmusik!

Jag ska inte förneka att låten blev en hit, inte minst i England, men här i Sverige fick den nöja sig med en 11:e plats på Trackslistan och hade nog förblivit rätt bortglömd om inte tranceartisten Dario G tagit upp den igen i sin hit "Sunchyme" 1998. Jag känner att låten borde ha blivit en av 1985 års största hits, men nu funkar ju inte allt i praktiken som det borde i teorin. Därför så är det mig en ära att väcka denna gamla snygga klassiker till liv igen. Kolla även in bandets självbetitlade debutplatta från samma år, en skön och snygg poppärla!

B-sidan heter "Test tape no 3" och är en riktigt sval och relaxande new wave-liknande låt, som kanske behöver lite mer melodi och refräng, men som ändå är mjuk att lyssna på!

onsdag 25 januari 2017

Lulle Ellboj 1944-1946 - Time for jump

Svensk jazz har vuxit till en riktigt stor grej för mig, just för att den både är svängig och snyggt amerikaniserad, men har ändå en fot i den svenska musikaliska myllan. Dom mest kända namnen är ju då Lars Gullin, Thore Ehrling, Harry Arnold, Arne Domnérus och Rolf Ericson, men det finns många musiker och orkesterledare som passerad revy under de glada åren på 40- och 50-talet. En av dom är Rune "Lulle" Ellboj, född 1911, som var en stor del i Stockholms jazzliv under krigsåren. Han hade ett populärt storband mellan 1943 till 1947 som var engagerad på Vinterpalatset på Norra Bantorget i Stockholm. Så jag var riktigt glad när jag på Sundsvalls skivmässa för ett par år sen hittade denna fina CD med Lulle för endast 5 kronor. Skivan är dessutom utgiven av Lars Westins lysande bolag Dragon Records.

I bandet finns kända namn som Gösta Theselius (som också arrangerat låtarna), Arne Domnerus, Rolf Ericson och Zilas Görling. Alltså gräddan av svenskt jazzliv. Musiken på denna skiva är influerad rätt mycket av den nya jazzen som kom från USA, som spelades av band som Stan Kenton eller Boyd Raeburn. Och i alla fall det sistnämnda fallet är det inte den sämsta influensen. Den är klassisk och svängig för att sen bli oförutsägbar och spännande i flera låtar, med udda solo går sina egna vägar och spännande melodier.
Dessutom är den till största delen inspelad live från olika spelningar på Vinterpalatset mellan 1944 och 1946.
Bäst tycker jag att tredje låtens "Hot gravy" är med ett riktigt bra tenorsolo av Gösta Theselius. Den är klassisk storbandsjazz som flyter och svänger enormt. Samma med låten "Liza" där Rolf Ericson och Nisse Skoog gör riktigt bra trumpetsolon.
Plattan har några sänkare, som dom rätt sega "Number 19" och "Song of the Volga boatmen". Samspelet mellan pianisten Rolf Larsson och gitarristen Nils-Erik Sandell i "It´s only a papermoon" ligger långt ifrån den Nat King Cole Trio som man försöker efterlikna.
     Men totalt sett, trots några få skavanker, är detta ändå en riktigt bra svensk storbandsplatta som både överraskar och känns traditionell på en och samma gång. Den innehåller några av svensk jazz största namn och dom gör några av sina bästa insatser här.

Detta band upplöstes 1947 och Ellboj ledde mindre orkestrar i folkparkerna. Men snart föll namnet Lulle Ellboj i total glömska och han dog 1960, endast 49 år gammal. Tragiskt för en storbandsledare som gjorde mycket för svensk jazz och som gjorde lysande inspelningar med dom bästa musikerna.

Jag har inte lyckats hitta någonting på Youtube, eller någon annanstans med för den delen, från denna platta. Men så att ni ska få en liten hum om hur Lulle Ellbojs orkester kunde låta så ska jag ändå bjuda er på de två låtar som fanns med denne orkesterledare, "It's love love love", som sjungs av brittiska sångerskan Diana Miller, samt "Consuela (The echo of a serenade)", som sjungs av Carl Holmberg.




onsdag 18 januari 2017

Susanna Hoffs - When you're a boy


Idag fick jag frågan på jobbet vilken min favoritskiva var och mitt svar var lika självklart som alltid. För det har sen jag hörde den första gången varit så självklart. Och ni som läst min text i menyraden om världens bästa skivor vet redan vilken jag talar om, men jag har inte skrivit någon riktig text om den. Så jag kände att det är dags nu, att blotta Susanna Hoffs fantastiska "When you're a boy" från 1991. Och jag ska försöka att koncentrera mig på det viktiga i det här fallet, musiken, för jag står för att hon är en av de vackraste och sötaste kvinnor jag någonsin har sett!

Susanna Hoffs är förstås sångerskan i The Bangles, som splittrades 1990 och därefter så gjorde Susanna en soloplatta året efter, med samma producent som The Bangles senaste plattor, David Kahne. Idag är det ungefär ingen som minns den plattan, för den blev verkligen ingen succé och det gör "When you're a boy" inte bara till världens bästa platta utan också världens mest underskattade platta någonsin. Visst, man kan ju säga att den inte skiljer sig något nämnvärt ljudmässigt det som The Bangles gjorde. Tittar man dessutom på 1991, hur det året såg ut, med mycket powerrockballader, den allt tyngre hårdrocken som knackade på, en ny dansmusik som spelades allt mer och en evigt trånande Bryan Adams högst upp hela hösten så kanske det kan vara en förklaring. Men jösses, lyssna på detta och försök att inte charmas av detta stycke mästerliga poppärla. För det är just vad man kan beskriva detta som. "When you're a boy" innehåller Susanna Hoffs väna och sköna röst till en lätt 60-talsdoftande ljudbild och underbara små poppärlor med fyndiga texter. Men där The Bangles 60-talsproduktion just var en ren tripp i 80-talsklädsel till tjejpopen 20 år tillbaka, och det var ju lysande på sitt sätt inte ett tu tal om det, så är den här skivan ändå mer personlig i sin stil. Den är gjord mer för en solotjej och texterna känns mer personliga än med The Bangles.

När jag 1991 hörde första singeln "My side of the bed" första gången så föll jag som en fura direkt och sprang som en skållad råtta till Skivbutiken, Sundsvall stora skivaffär då för nya skivor, och köpte singeln.

För hur lysande och kärleksfull är inte inledande textraden:
"I want to show you the picture I drew
When I was on the phone talking to you
I made a heart and I colored it red
'Cause I want you here on my side of the bed"


När plattan kom så bar det ner igen och av någon anledning köpte jag kassettversionen, som jag dock har kvar än, fast jag sen ett bra tag tillbaka uppdaterat mig med vinylversionen. Och jag lyssnade på kassetten om och om och om igen och lät mig charmas varje gång. För detta är ren och vacker pop. Man känner ensamheten i den lite stundtals vemodiga "It's lonely out here" eller förförs av den mjuka balladen "Unconditional love". För att inte tala om den riktigt lysande versionen av David Bowies "Boys keep swinging". Lyssna också på den häftiga popbängan "Only love", en av plattans riktiga höjdpunkter! Jag har ännu inte hittat någon annan platta som varit mysigare och bättre än så här under mina 30 år som samlare, men jag förstår också att vi är en rätt exklusiv skara som har den som favoritplatta.
     Det tog hela fem år innan Susanna Hoffs släppte en ny platta, den självbetitlade plattan från 1996 med den lysande Lightning Seeds-covern "All i want", också en mycket bra och rekommenderbar platta, även om den förstås inte kommer upp i samma nivå som den här.
     Det tog också ytterligare sju år innan The Bangles återförenades med plattan "Doll revolution", en platta jag ännu inte har än, men singlarna skvallrade om något riktigt lovande!

Så, då har jag förklarat min kärlek till världens bästa platta en gång för alla. Susanna har en av världens mysigaste och bästa sångröster och kan charma vilken ljudbild som helst med den. Den här plattan "When you're a boy" är ett stort bevis på det, for som sagt, jag tror inte det blir bättre än så här...





torsdag 12 januari 2017

George Michael - ännu en förlorad röst


2016 slutade lika tragiskt som det började. Vi förlorade en av musikvärldens stora genier, vilket egentligen har varit problemet hela året. Många har talat om någon sorts förbannelse över året, men om man tänker efter så är ju många av de som har dött i år artister med ett tämligen hårt leverne bakom sig och när de nu kommer i övre ålder så börjar detta att ge avtryck i kroppen.

George Michael var en artist med en rätt stor drogbakgrund, men framför allt var han en artist med en fantastisk musikalisk känsla! Hans röst var en av kanske popvärldens bästa, skör och känslig, men ändå stor. Hans förmåga att skapa galanta pophits var enorm, liksom hans förmåga att ställa upp för viktiga saker. Liksom många andra artister som har gått bort detta år, som Prince och David Bowie, så vågade han också gå sin egen väg, vilket nästan hela 90-talet är ett bevis på. När detta decennium startade, 1990, så valde han, efter sina tämligen sexfixerade år på 80-talet att gå in i mörkret och meddelade att han nu inte skulle visa sig mer i någon video eller på omslag eller dylikt utan bara låta musiken tala. Det var förstås något som väldigt få vågade göra i rockvideons och ytlighetens tidevarv. Att till "Praying for time" i stort sätt bara ha en svart bakgrund med texten som vevades var en väldigt udda sak på sin tid!

Jag gillar George Michaels musik, även om det förstås finns låtar som jag heller lyssnar på än andra, om man säger så. Jag var som ung ingen jättefan av Wham, de gjorde en del bra låtar, men många av dessa upptäckte jag år efter deras splittrande. Men jag har skrivit en gång förut om
Wham, "Freedom" från 1984, som var den allra första singeln jag hade i min ägo. "Wake me up before you go-go" bara orkar jag inte nämna, för då som nu så tyckte jag att den var oerhört sönderspelad. Men låtar som "Everything she wants", "I'm your man", "Where did your heart go" och framför allt sommarstänkaren "The edge of heaven" är lysande 80-talspärlor!
     Jag gillade aldrig "I want your sex", "One more try" och "Faith", kanske för att dessa var rätt ointressanta som hits i mina ögon att betrakta. Jag har med åren lärt mig att acceptera dom mer, men det finns enligt mig långt bättre George Michael-hits.

Däremot när den svala, mystiska och spännande "Father figure" kom, eller jazzpärlan "Kissing a fool" eller den enormt skönt dansanta "Monkey", så föll jag direkt. Dessa är idag grymt bortglömda hitlåtar är för mig några av 80-talets skönaste hits! "Praying for time" och "Freedom ´90" var märkliga låtar som sagt, men
otroligt snyggt gjorda. Produktionen i "Praying for time", den sugande och svala ljudbilden i låten, är helt enorm!
     Min absoluta favorit är dock danskaskaden "Too funky" där pianoriffet i början verkligen är ett enormt snyggt sätt att formligen kasta lyssnaren in i en dansorgie och en riktigt snygg produktion!
     1996 års platta "Older", när George Michael lite mer började visa sig utåt igen, är en riktigt vacker och snygg platta och kanske min favorit av George Michaels plattor. För vem kan motstå den mystiska singeln "Jesus to a child", som nästan kan ses som en sorts fortsättning, musikmässigt, till klassikern "Careless whisper"? Eller den funkiga uppföljaren "Fast love"?

Sen tappade jag lite koll på George Michaels musik under 90-talets slut och låtar som "Flawless" och "Outside" engagerade mig inte alls på samma sätt. Det kändes som att George Michael fastnat i sin klubbliknande musik och snart valde han själv, i protest mot musikbranschen och sitt skivbolag, att sluta att ge ut skivor. Men inte förrän han åter hade gett ut ett par lysande låtar helt rätt i sin tid. För vem kunde undgå George Bush-protesten i "Shoot the dog" eller danskaskaden "Freeek", som jag vevat många gånger hemma?

Men framför allt var det hans röst, som kunde sjunga allt från klubbdisco till smäktande ballader till gospelliknande låtar till ren jazz! George Michael, hans röst och förmåga att göra snygga pophits kommer att vara mycket saknad i popvärlden!
     Precis som med Prince så har jag valt att på min Youtube-kanal att göra en topp 10 av hans allra bästa låtar, en uppgift som var väldigt svår eftersom jag där var tvungen att ta hänsyn till två karriärer, dels Wham-tiden och dels hans soloperiod, och eftersom det finns så otroligt mycket bra att hämta från! Andelen låtar som ligger precis utanför listan är gigantisk och dessa är på intet sätt dåliga på något vis, men någonstans måste man ju dra en gräns. Ni som vill se listan kan gå in på Youtube-kanalen (menyraden) och titta på filmen!

Jag har valt att hylla George Michael med några av mina favoritlåtar, alla från var sitt decennium och era av hans karriär, "Too funky", "Father figure" och "Freeek"! Tack för din röst och din musik, George Michael!





fredag 6 januari 2017

Månadens bästa fynd - December 2016 (Paul Simon/Annabel Lamb/John Berry)

Jag ska inte lägga 2016 till handlingarna riktigt än. Jag har kvar att rekommendera december månads bästa fynd, en månad som inte riktigt var lika stark som tidigare månader under hösten, men det behövdes ändå en stunds andhämtning då man fick reflektera på och lyssna igenom det man har köpt. Men en del spännande saker blev det ändå och här kommer tre exempel:

Paul Simon - Paul Simon (1972)
Paul Simon känns som en naturlig del att köpa när det gäller att utöka sin andel av 70-talsmusik! En man med många sidor och på den här klassiska plattan är tonen väldigt lågmäld med väldigt få instrument på flera av låtarna, som "Everything put together falls apart" där Paul Simons gitarr bara ackompanjeras av Larry Knechtels elpiano.
     De mer kända låtarna på plattan är då "Mother and child reunion" och "Me and Julio down by the schoolyard", varav den sistnämnda borde stämplas som sönderspelad, men ändå känns väldigt spännande och fräsch fortfarande.
     Musiken är avkopplande, vacker och texterna är riktigt bra! Här finns både plats för sydamerikanska influenser och vacker gitarrpop av ädlaste märke eller vad sägs om den riktigt stiliga låten "Duncan"?
     Detta ger mig klart mersmak att hitta mer med Paul Simons äventyr i 70-talet, även om många av dom numera har ett dyrare värde på marknaden.


Annabel Lamb - The flame (1984)

Månadens viftande med vit flagg erkännandes hur fel jag har haft är denna platta med engelska Annabel Lamb. I Sverige hade hon inga rejäla hitar under 80-talet och hon blev mer ett stjärnhopp som många hyllade, men som efter ett par album endast blev en brittisk angelägenhet.
     I de radioprogram från förr som jag samlar har jag hört om henne, Kjell Alinge i "Eldorado" har spelat henne och höjt henne och "Metropol" har spelat och höjt henne och jag har försökt att ta det till mig, men misslyckats att fastna på allvar för "Raiders of the storm" och andra låtar från hennes hyllade första album "Once bitten". När jag då sprang på denna andra platta, "The flame" från 1984, så föll bitarna på plats till slut och jag får erkänna att detta inte alls är dåligt utan riktigt bra musik som överraskar, smeker och samtidigt rymmer många sidor, som ändå passar riktigt bra ihop. Grunden i musiken är väl ändå 80-talets engelska new wave-våg, vilket hörs i bland annat i inledande "Sacraments of love". Men plattan vandrar också iväg åt mer ackustiskt håll, blås och mer vanligt popmusik ibland. Annabel Lamb har ingen jättevacker sångröst, det kan jag inte anklaga henne för, men den funkar ändå i detta sammanhang och jag är väldigt positivt överraskad av denna platta! Nu ska jag bara hitta "Once bitten" också och till sist sluta fred med hennes mer kända låtar! "Sacraments of love" har jag inte hittat på Youtube, men plattan innehåller flera riktigt bra spår. Som denna, där element av new wave-synth blandas med ett lättare och sin tid passande rocksound, "Weapon of love".


The John Berry Seven & Orchestra - From Russia with love (1963)

Om man hittar James Bond-musik på vinylsingel så är det allt som oftast dessa Bond-låtar som blivit massiva listhits i modernare dagar, Duran Durans "A view to a kill", A-has "The living daylights", Gladys Knights "License to kill", Carly Simons "Nobody does it better" eller dylikt. De tidigaste låtarna gjorda av John Berry och hans orkester, som de instrumentala delarna av filmmusiken, finns oftast på fullängdarna, som inte är allt för lätt att hitta. Jag samlar James Bond-soundtracks och den äldsta jag äger för tillfället är "Goldfinger", som jag efter det aldrig sett igen i en skivback nära mig.
     Därför blev jag riktigt glad när jag på Erikshjälpen här i Sundsvall hittade ett exemplar av denna singel från den andra filmen, "From Russia with love", eller som man så vitsvilligt döpte den till här i Sverige, "Agent 007 ser rött". Matt Monroe sjunger låten egentligen, men på denna singel så har man valt att ge ut låten med Bond-musikens mästare John Berry själv och i instrumental version. Berry gav ut ett flertal inspelningar av denna låt på sitt eget bolag, Ember, i samband med filmen. Det sägs att han var lite missnöjd med att kompositören av låten, Lionel Bart, endast använde filmens titel, men att låtens text inte hade mycket gemensamt med filmens story. Till "Goldfinger"-filmen så hade Berry all kontroll över musiken.
     Baksidan är en av dessa spännande legendariska instrumentala låtar som hörs i filmen, "007", en riktig höjdare att ha i fysisk singel-format för ett Bondfan! Bara därför så vill jag bjuda på både A- och B-sida för en gångs skull!


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...