onsdag 17 augusti 2016

China Crises - King in a catholic style

Varför inte lite bortglömd sommarpop från 80-talets mitt? Jag plöjde igenom en lågbudgetsamling nyligen med China Crises som heter "Diary - a collection", en av få samlingar tror jag som innehåller mer albumspår än singelhits. Men en favorit saknades på samlingen och därför tar jag igen det genom att skriva om den här. China Crises har jag skrivit om en gång tidigare, en av new wave-erans mest sköna och avkopplande band.

Jag har skrivit förut om Rakt Över Disc-programmet från sommaren 1985 som mer eller mindre startade mitt popnörderi (läs om det om inte annat här). I samma program spelades en fjäderlätt popdänga som jag föll för direkt, med just China Crises. Låten hette "King in a catholic style" och är från plattan efter tidigare skrivna "Working with fire and steel", "Flaunt the imperfection" (minst lika bra som föregångaren) och är följaktligen en av de första utländska poplåtarna jag lärde mig älska.

Jag vet inte till hur många kassettband jag kopierade låten under den hösten innan jag flera år senare köpte singeln på Fyndlagret och det är ännu en minst sagt lysande produktion. Jag erkänner, refrängen är inte den starkaste och mest hitvänliga, men det är svårt att inte falla för den glada, söta och nästan lite naiva ljudbilden och synthslingan som går genom låten och det mysiga gitarrsolot mitt i låten. För mig är detta en riktigt skön sommarhit, en perfekt lekfull låt för hängmattan att må bra av. B-sidan på singeln är avslutningslåten på just "Flaunt the imperfection" och heter "Blue sea". Den är en rätt speciell låt av herrar Daly och Lundon som är innehåller många och långa instrumentala partier till enormt sköna och avslappnande synthmattor.  Men som B-sida till en låt som "King in a catholic style" passar den perfekt och är en riktigt intressant skapelse.

Låten blev aldrig någon stor hit för bandet och kom, till exempel, aldrig in på Tracks, om man jämför med föregångarsingeln, "Black man ray", och har alltså blivit en riktigt sorgligt bortglömd sommarhit. Men jag glömmer aldrig den sommarkvällen 1985, när jag satt och lyssnade för första gången på "Rakt Över Disc" och en av de trallvänligaste intron jag hade hört, China Crises "King in a catholic style", gick ut i etern.

Jag tycker att båda låtarna är så pass bra att jag gladeligen bjuder på både A- och B-sida!



måndag 8 augusti 2016

Dire Straits - Brothers in arms

Jag lovade precis innan sommaren, när jag skrev om deras samlingsplatta, att skriva om Dire Straits "Brothers in arms" och jag tänker hålla det löftet. Mitt intresse för bandet har, som jag skrev då, ökat en hel del, men den här legendariska skivan har jag ändå hört ett flertal gånger som ung. Jag tror jag köpte den på Fyndlagret här i Sundsvall för nästan 25 år sen så det är en platta som hängt med i samlingen väldigt länge!
I nuvarande läget är plattan den sjätte mest sålda genom tiderna, med 30 miljoner sålda exemplar världen över, och på intet sätt sönderspelad i mina ögon! Man kan tycka att vissa plattor tillhör inventarierna inom musiken och är allt för vanliga och kanske är det så, men trots allt så finns det ju en anledning till det. Jag försöker ofta botanisera i det som är underskattat och inte alls lika stort som ett bands mest kommersiella period. Men så finns det musik som inte går att komma runt, hur man än försöker så känner man till slut att detta måste ut på pränt!

"Brothers in arms" är ett vackert album som rymmer flera stämningar, men ändå smälter samman i en helhet som gör att de passar bra ihop. Ja, en låt erkänner jag gladeligen att jag varken tycker passar eller är bra, "Walk of life". En tröttsam och rätt fånig 60-talspastisch med dansbandskänsla som passerar mig väldigt
obemärkt förbi. Medproducenten Neil Dorfsman var inte heller så förtjust i låten och den höll inte på att komma med, men bandet röstade ner producenten och resten är historia.
     Men plattan i övrigt rymmer både en relaxande och skön stämning och ursinnig samhällskritik, rockgitarrer och spännande ballader och framför allt en mästerlig produktion!

Singlarna är idag legendariska och jag kan fortfarande lyssna ofta på det mäktiga introt och gitarriffet i "Money for nothing" eller den avkopplande och mysiga stämningen i "So far away", som blivit sorgligt bortglömd som hit idag!
     Men framför allt så är det fredslängtande titelspåret bland det bästa bandet har gjort och jag anser att Mark Knopflers gitarrsolo i mitten är bland de bästa och skönaste i musikhistorien och jag kan lyssna på låten nästan hur många gånger som helst!

Men lämna ett öra också till Michael Breckers saxofon i "Your latest trick" eller den mystiska och underbara stämningen i "Why worry".
     "Brothers in arms" är i mina ögon ett mästerverk av stora mått som både engagerar och slappnar av och som är skapat av några av världens bästa musiker! Plattan är kanske en av de vanligaste som finns, men också en av de vackraste!

Jag väljer här tre avkopplande låtar, "So far away", "Your latest trick" och förstås "Brothers in arms".





onsdag 3 augusti 2016

Månadens bästa fynd - Juli 2016 (Sommarspecial med 10 recenserade skivor!)

Jösses, vilken sommar! Jag tror jag har satt nytt rekord när det gäller antalet köpta skivor under julimånad (som enligt mig är en av de bästa månaderna för skivköp). Det började med en tripp till en bordsloppis i vår grannkommun Timrå och en kille som sålde många backar med skivor, alla skivor 1 krona styck! Och jag kom hem med 21 skivor med allt från 70-tal, 80-talssoul och 80-talspop till engelska house, synthpop, italodisco och filmmusik. Sen rullade det på med en bra hög CD-singlar på en loppis och mycket guld på mina normala loppisar i Sundsvall. Så eftersom det nu blivit så mycket så går det självklart inte att välja ut tre skivor att skriva om. Jag kommer att skriva kortare recensioner/texter om hela 10 SKIVOR i denna sommarspecial av min månadsuppdatering! Och genrerna är verkligen skilda! Två av dessa skivor har jag inte hunnit höra än, men jag har kanske mest förhoppningar kring dessa och vill ändå nämna dom. Så då börjar vi denna långa resa:

Sniff 'n' the Tears - Hungry eyes (1982/1991)
Detta är en nyrelease på CD-singel från 1991 av en låt som kom ut 1982 och finns på plattan "Ride blue divide" (en mycket rekommenderbar platta). Vid det laget (1991) hade bandet legat i dvala sen 1982 och var i stort sätt sångaren Paul Roberts. Men jag har alltid gillar Paul Roberts lite småhesa röst som ändå lycket bra att smälta in i bandets ändå mer tillbakalutande stil. "Hungry eyes" är en mysig låt som kanske inte är en jättehit, men en låt att slappna av och mysa till.


Nasa - Point of view (1985)
Numera så blir man alltid riktigt glatt överraskad när man hittar en gammal hit från 80-talet, just för att det känns så ovanligt att man inte har den redan. Synthbandet Nasa, som fick sitt genombrott i filmen "G", hade några bra år i mitten av 80-talet med en näve lysande låtar som parkerade i trackslistans ne
dre regioner. Men dessa är sorgligt bortglömda, som "Point of view" som har en skön och udda ljudbild och en smart och bra melodi! En tracksklassiker utan tvekan!


R.E.M - Up (1998)
Detta är kanske inte R.E.Ms mest lättlyssnade platta. Några låtar med klar hitpotential som "Loosing my religion" eller "Shiny happy people" finns inte här, utan melodierna är lugna och avslappnande med inte de direkt starkaste refrängerna. Men ändå är "Up" en otroligt snygg och vacker platta. Den är otroligt snyggt producerad och arrangerad och man kan inte låta bli att lyssna väldigt noga på ljudskapelserna och Michael Stipes röst! Framför allt "You're in the air" rekommenderas varmt!


Frankie Trambauer 1932-1936 (2002)
Jazzmärket The Chronological Classics är verkligen varmt rekommenderbar om man letar efter bra och billig jazz på CD som inte bara innehåller det allra mest vanliga. Här har man släppt en samling med saxofonisten Frankie Trambauer, som var en av dom ledande inom jazzen på 20- och det tidiga 30-talet. Han var med och gjorde Bix Biederbecke stor under första delen av sin karriär och efter att Bix avlidit så hade han ett eget band. Här snackar vi tidig storband för dansgolven av lättsam stil och en blandning mellan den nya swingen och lite flirt med 20-talets mer dixielandstil och jag har alltid gillat denna tidigaste form av storband så denna samling med Trambauer innehåller det mesta av det bästa som svänger!


The Natural Four - Nightchaser (1976)
The Natural Four blev aldrig några nya Temptations eller någon av 70-talsgenrens stora, trots att man hade stora bolag bakom sig ända sen starten 1967. Ändå är denna skiva, deras sista i karriären, väldigt förhoppningsfull. Inte minst eftersom den är utgiven på Curtom, alltså Curtis Mayfields bolag, som den senaste tiden blivit mitt nya favoritbolag. Plattan floppade grovt och ledde till att bandet splittrades, men det stoppar aldrig mig. Detta, som jag inte hunnit höra än, lovar mycket gott!


The Hues Corporation - Freedom for the stallion (1973)
The Hues Corporation blev inte mer långlivad som band än The Natural Four, trots att man då, till skillnad mot den naturliga kvartetten, hade en rejäl hit. Men vill man vara elak kan man säga att The Hues Corporation med sin "Rock the boat" är en one-hit-wonder. Men trots det är deras "Freedom for the stallion" en riktig mysklassiker. Den är lättlyssnad, okomplicerad och snyggt gjord och verkligen avkopplande! Vill man ha tyngre soulfunk kanske inte detta är rätt, men det är snygg och lätt popsoul som är riktigt lysande! Som omväxling väljer jag balladen "Off my cloud"


Blood, Sweat & Tears - New city (1975)
Hade någon sagt till mig för ca 15 år sen att jag skulle samla Blood, Sweat & Tears-plattor så hade jag idiotförklarat personen. Men David Clayton-Thomas och hans mannar har gjort många riktigt bra plattor! Därför blev jag förstås själaglad av att hitta ännu en för en väldigt billig peng. Här är det också Clayton-Thomas som sjunger igen efter åren med Jerry Fisher, vilket man noga annonserar på fodralet. Jag har inte hunnit lyssna på denna ännu, men det ska bli av inom en snar framtid. Och detta smakprov, "Yesterdays music", bådar riktigt gott!

Oscar Peterson - Skol (1982)
Det har släppts en hel del intressant med Oscar Peterson på skivbolaget Pablo inspelat på 70-talet. Här har man spelat in en konsert från Köpenhamn 1979 med Peterson tillsammans med Franska Hot Kvintettens violinist Stephane Grappelli. Konserten i sig är riktigt bra och skön! Fiol i jazz brukar kunna bli antingen bra eller rätt tradigt, men här funkar det riktigt bra och all heder åt Grappellis insats. Men det är Peterson som stjäl showen och spelar gudomligt och i en helt egen liga i sina solon! Lyssna till exempel här i "How about you"!


Double Trouble - As one (1989)
Double Trouble är egentligen bara kända för en sak, deras insats i househiten med rapparen Rebel MC, "Street tuff". Men den låten är kanon och med den låten i minnet så köpte jag denna skiva med de engelska houseproducenterna, lite på vinst och förlust. Men så ingick den i 1 kronorsfynden så ingen skada var ju skedd vid ett eventuellt felköp. Men "As one" är en lektion i hur grym engelsk housemusik av det sena 80-talet ska låta. Med mer rap från Rebel MC samt Silk och sång av Janette Sewell så har man skapat en soft musikmatta med både soul, club och hiphopkänsla, men framför allt ett funkigt groove som sitter!


Blue Mercedes - Rich and famous (1988)
David Tiltow och Duncan Miller säger er inget antar jag. Inte heller gruppnamnet Blue Mercedes...? Ni är förlåtna för några stora succéer blev denna duo aldrig, med undantag från att man lyckades toppa den engelska danslistan ett tag med låten "I want to be your property". Till sin hjälp hade man Phil Harding och Ian Curnow, som jobbade på Stock-Aitken-Watermans bolag. Dessa två hade hjälpt flera mindre kända engelska artister med att skapa ett sound som liknade sina mer kända chefer väldigt mycket, när dessa tre var mer upptagna med sina mer säljande adepter. Ibland lyckades det, ibland lät det ganska trist. Men här funkar det, för Tiltow och Miller är också bra som musiker och sångare och det låter väldigt 80-talsdansant och med den rätta SAW-stilen! Inga jättehits till melodier som dessa tre, men ändå. Detta är helt OK engelsk 80-talsdisco som blivit oförtjänt bortglömt! Kanske kan man få lite tankar till svenska So What nåt halvår senare...

söndag 24 juli 2016

Depeche Mode - synthmusikens överlevare!

Det här är en artikel som borde ha gjorts för länge sen, men av någon anledning har det inte blivit av. Jag har skrivit några hyllningsartiklar till olika artister genom åren, artiklar där jag har gått igenom dess karriär och landat på två av bandets bästa plattor. En del kanske minns Level 42-artikeln från mitt allra första år, eller Hootenanny Singers eller Bunny Berigan. Sen har det förstås förekommit hyllningar när vissa artister har dött. Men jag känner att jag borde ha gjort en Depeche Mode-hyllning för länge sen! För om någon går fram till mig och frågar:
"Men du, som samlar skivor och älskar musik, nämn den bästa artist eller band som finns!"
Utan att tveka skulle jag då säga:
"Självklart, Depeche Mode!"
Depeche Mode är en av de band jag kan säga direkt att dom har aldrig gjort en dålig platta eller dålig låt. En del låtar har kanske varit svagare, som "Dream on" från "Exciter", som är OK och bra, men långt ifrån bandets bästa. Men ingen låt eller platta har varit riktigt dålig! I nuvarande läge har jag faktiskt alla plattor, i alla fall studioplattorna, och en gigantisk hög med singlar. På min Youtube-kanal visade jag för inte allt för länge sen upp alla dessa i två filmer.
   
Och jag har skrivit om Depeche-skivor här, jag har skrivit om både "Shake the disease" och den senaste plattan "Delta machine". Men till sist kommer här min hyllning till det bästa band som finns i mina ögon, Depeche Mode. Musikaliskt är bandet syntharnas konungar, jag vet en sliten klyscha, men nödvändig att nämna en gång i alla fall. Musiken är mystisk, spännande och häftig och texterna andas både förbjudna tankar, mörker och djup kärlek. Martin Gores melodier och texter kombinerat med Dave Gahans enorma energi och unika röst, också Andy Fletcher stum bakom syntharna, vilken kombination!
     Jag har skrivit om det förut, men det tål att upprepas, jag är också så imponerad över hur bandet lyckats överleva så länge och ännu vara så stora. Sen bandet bildades 1979 så har många megastjärnor och artister kommit och gått, fått popularitet och hamnat på dekis ständig kämpandes att få ha kvar minsta lilla fanskara. Depeche Mode har överlevt alla dessa artister, trots knark, sprit, synthmusikens uppgång och fall i trendighet, hårda ord mellan medlemmarna, medlemstapp samt att man dessutom släpper skivor med väldigt långt mellanrum. Men man har troget hållit sin svarta stil med synthar och har sin fanskara som troget alltid är där och som ser till att platta efter platta är högt uppe på försäljningslistorna oavsett. Det tycker jag är imponerande och beundransvärt!

Hur jag upptäckte Depeche nämnde jag i "Shake the disease"-artikeln, i och med att den var den första låt jag hörde. Som jag har nämnt så har radion varit min bästa vän genom åren när det gäller att upptäcka ny musik och den var också den som fick mig att på allvar få en koll på Depeche Modes musik. I radioprogrammet "Himalaya" 1986 så intervjuade man Martin Gore, då Depeche skulle ha spelningar i Sverige, och spelade också äldre Depeche-låtar, som jag aldrig hade hört och föll pladask. Detta var ju vackert och magiskt! "See you", "Get the balance right", "Leave in silence", "Master & servant", vilka låtar!!! På den vägen har det sen varit album efter album efter album!

De två album jag tänkte koncentrera mig på nu är från två olika eror av bandets karriär. "Violator" är min absoluta favoritplatta, men den hade jag tänkt att så småningom ge en egen artikel. Därför väljer jag till att börja med en av de plattor jag trånade mest under 80-talet, "Black celebration" från 1986. Här möter vi ett band som står på toppen av sin karriär och som nu cementerar det tyngre och mörkare synthljuden som sitt kännemärke på allvar. Det är en mycket mystisk och mörk stämning som omger melodierna. Eller vad sägs om den inledande textraden i "Fly on the windscreen".
"Death is everywhere. There are flies on the windscreen".
Samtidigt är melodierna så starka att det någonstans finns ett litet glatt ljus i melodierna.
     Singlarna är förstås de starkaste, "Stripped", "A question of lust" och inte minst "A question of time", som jag än minns hur jag fullkomligt älskade när jag hörde den på Tracks den hösten! Vilken låt det var!
Men albumspåren lyckas verkligen bygga upp en helhet på plattan och skapa en stark platta utanför singlarna. Titelspåret "Black celebration" tycker jag ännu kunde ha blivit en singelhit och "Here is the house" är en vacker uppvisning i stämsång och en eftertänksam melodi. Detta är en av 80-talets allra bästa och starkaste plattor, som både bygger stämning och naglar fast dig vid musiken!

Den andra plattan är snäppet ännu mörkare, kanske som ett bevis på att bandet var ännu längre ner i drogträsket än tidigare. Dave Gahan med skägg, solbrillor och pagefrisyr likt en modern Jesusgestalt och videor som är mer flummiga än de någonsin varit. Jag talar om "Songs of faith and devotion" från 1993.
     1993 så tyckte jag mycket av den musik som fanns var skräp. Det var mycket musik jag skulle senare lära mig älska, men som jag här var deprimerad över, eurodisco, britpop och grunge. Därför blev den här plattan lite av min räddning detta år, för när "I feel you" och "Walking in my shoes" kom den våren så blev jag så lycklig som jag aldrig blivit förr. Äntligen en Depeche Mode-skiva att tryggt kunna hålla i handen och bara luta sig tillbaka till.
     "Songs of faith and devotion" är än tyngre än tidigare, vilket märks på den trummatande "I feel you" och låtar som "Mercy in you" på plattan. Synthrock kan man kanske kalla det om man vill. Men som vanligt när det gäller Depeche Mode så lyckas man så genialt att kombinera sin stil med annan musik och samtidigt hålla sin normala synthstil på flera låtar och kombinera dessa två på ett skickligt sätt så de hör ihop på plattan. "Walking in my shoes" är ju då en mer traditionell Depeche-låt, liksom låtar som "In your room" och "Higher love", som jag vevade om och om och om igen hemma det året, när jag snart skaffat plattan. "Higher love" är en nästan sex minuter lång låt som hela tiden känns fräsch och spännande och som bygger upp till något stort!
     Sen ska jag, i ärlighetens namn, säga att "Condemnation" kanske inte är bandets allra bästa singel. Den är en bra låt, varken mer eller mindre, men kanske den svagaste låten som bandet gjort utan att ändå vara direkt dålig.
     Men jag har vevat den här plattan sen jag köpte den en otaligt massa gånger och fascinerats av den hela tiden. Tyvärr så blev fortsättningen inte fullt lika rolig, där Alan Wilder slutade bandet, Martin Gore festade och fick alkoholproblem och Dave Gahan höll på att ta livet av sig med knark. Men de lyckades ta sig ur alla problem och vandra på som om inget hänt med den lika lysande plattan "Ultra" tre år senare och ändå förbli en av världens största band med musikbranschens kanske lojalaste fanskara.  Jag glömmer aldrig ett Youtube-klipp som jag såg från en av deras konserter för bara några år sen. Man spelade "Somebody", som då finns på "Some great reward" från 1984, och Alan Wilder spelar piano på originalet. För denna konsert så hade man lyckats plocka dit Alan på piano, som en sorts miniåterförening med bandet. Och publiken var i extas över detta och man kunde se många fans stå i publikhavet och gråta över detta ögonblick. Som sagt, den magiska kopplingen mellan fans och ett band är bland det allra bästa med att se livekonserter!

Självklart så var det ett riktigt svårt jobb att välja låtar och klipp till detta. Våndan var stor! Men jag väljer ändå två låtar från "Black Celebration" och en från "Songs and faith and devotion". Titelspåret "Black celebration" och "Here is the house", samt "Higher love" i en liveversion.





måndag 18 juli 2016

Lövens Kemiska Fabrik - Heart sounds

I vår serie kultstämplade skivor som lämnar en i ett helt moln av frågetecken har vi idag kommit till den kanske märkligaste skivan jag någonsin har köpt. Tittar man på framsidan kan man förledas att tro att det är någon sorts EP med romantiska låtar från 50- eller 60-talet. Två rätt uselt tecknade ungdomar sitter och flörtar på en bänk och titeln på skivan är kort och gott "Heart sounds", med bokstaven O ersatt med ett kärlekshjärta.

Nu är detta inte alls så romantiskt som man kan tro för om man vänder på omslaget så säger den att det handlar om en skiva med olika sorters hjärtljud, utgiven av Lövens Kemiska Fabrik. Detta är reklam för deras hjärtmedicin "Nitroduran" och för att sälja den så har man valt att ge ut en singel med diverse ljud på hur hjärtat låter, dels vid normal puls och en stor mängd vid olika sorters problem. Jag antar att antingen ska man köpa ett stetoskop och lyssna på skivan och sen lyssna på sig själv för att upptäcka sitt eventuella fel. Eller så är det till för läkare som inte riktigt är säker på sin diagnos. Jag kan själv säga att om jag kommer till en läkare och frågar:
"Du, är du SÄKER på att jag har det där du sa?"
Om jag får svaret:
"Ja, min skiva sa Aortainsufficiens så då går jag på det", så lovar jag att byta sjukhus.

Alternativ tre är att det är till för läkarundervisning, vilket kanske är den troligaste förklaringen, fast behöver dom verkligen få reklam för en viss sorts hjärtmedicin för sin lektion, eftersom det på baksidan ingår instruktioner för dosering av medicinen?
Och kanske fanns det också någon som en lördagskväll kände sig lite festsugen och fick frågan av partypolarna:
"Har du någon häftig festmusik?"
Varpå denne svarar:
"Ja, jag har den här "Heart sounds" med olika hjärtljud som Lövens Kemiska har givit ut..."

En annan sak som känns lite kul och märklig finns om man granskar framsidan på omslaget igen. Detta är alltså en skiva för att, antar jag, på något sätt förebygga hjärtproblem och hjälpa läkarkåren. Varför väljer man då att publicera en bild där killen håller en cigarett i handen?! Känns inte det lite konstigt?
"Rökning skadar förvisso hjärtat, men om du känner suget så köp singeln för att ta reda på om du är i riskzonen."

En annan sak som jag har lite svårt att förstå är varför texten på omslaget står på svenska, men skivan i sig är på engelska. Känns det som att om man har ett problem med hjärtat så vill man sitta med svensk-engelskt medicinlexikon för att försöka översätta vad sjukdomen heter på läkarsvenska?

Jag kan inte bjuda på smakprov, för av naturliga skäl är denna skiva rätt sällsynt och inte upplagd på någon Youtubesida, men jag känner ändå att jag har fått ett vist lystmäte för mitt intresse för konstiga skivor. På denna discogs-sida kan ni i alla fall läsa lite mer om skivan:
https://www.discogs.com/No-Artist-Heart-Sounds/release/8177748

tisdag 12 juli 2016

Humpe Humpe - Yama-ha/Memories

Nu är det dags för reklam! Inte i ordets rätta bemärkelse dock, för fullt så desperat har jag inte blivit. Men det har funnits ett flertal låtar som balanserat på gränsen genom åren, inte minst på 80-talet då snacket om reklamfinansierade medier gick som mest varm. I Tyskland så kunde man dock 1985 höra en väldigt massa japanska märken nämnas på en hit gjord av dom tyska systrarna Inge och Annette Humpe. Systrarna hade varit med i flera inflytelserika synthband innan dess. Båda hade varit med i DÖF (Deutche-Österreisches Feingefühl) och Annette dessutom i Ideal och var dessutom nära med Stefan Remmlers band Trio.

Nu nämner Humpe Humpe, som systrarna skulle komma att kalla sig som eget band, bara namnen och inte pushar på något av märkena så någon diskussion om reklam kom aldrig när den här låten letade sig upp på Trackslistans nedre regioner i september det året. Men för er som undrar så är det dessa namn i väldigt snabbt tempo som nämns: Yamaha, Mutsibishi. Toyota, Suzuki, Sony, Minolta, Kawasaki, Sanyo, Casio och Toshiba.

Men jag gillade låten skarpt direkt, just för att den stack ut enormt mycket med sumoskrattet som går igenom låten, marschtempot och den japanska inramningen i melodin och produktion. Den var kul, charmig och smart och inte minst originell. Därför blev jag förstås jublande lycklig när jag hittade denna singel på en second hand som hette KBs i Härnösand när jag bodde där 1995-1996. En av mina roligaste nöjen när jag gick på Härnösands Folkhögskola var att på lördagarna bege mig till KBs och rota igenom deras singellåda med vinylsinglar för 3 kronor styck och hitta många gamla tracksgodingar från ca 10 år tillbaka.

Nu är "Yama-ha" den kända hiten på denna singel, men den lanseras med två A-sidor, även om andra sidans "Memories" helt har drunknat i sin mer spelade låtsyster. "Memories" är en mer mystisk och spännande låt som lite för tankarna tillbaka till syntheran 3-4 år längre bak i tiden, med en av systrarna laid back pratsjungandes till en spännande ljudbild. Men jag tycker verkligen om såna här lite mystiska låtar med spännande produktioner som man inte riktigt vet var de ska ta vägen och totalt sätt är detta en perfekt höjdarsingel.

Humpe Humpe är som band sorgligt bortglömd idag och deras debutplatta, med dessa två låtar på, är riktigt bra! Jag kanske skriver om hela plattan någon gång, för den är en riktigt relaxande new wavepop-skapelse.
Men bandet själva försvann i glömskan efter floppen med andra plattan, också rekommenderbar, "Swimming with sharks", som var producerad av Münchener Freiheits hovproducent Armand Volker.
"Yama-ha" var en smart och rolig hit som inte spelas allt för mycket idag och därför är det mig ett nöje att bjuda på både den och "Memories".



tisdag 5 juli 2016

Månadens bästa fynd - Juni 2016 (The Smiths/Linda Clifford/The Carpenters)

Månaderna går fort nu, men här är en liten summering av juni månads skivfynd. Juni var en helt OK månad fylld med intressanta svenska skivor och en sedvanlig blandning av jazz, 70-tal, indie, 80-tal, CD och vinyl. Ur detta har jag tagit ut tre skivor jag tänker lyfta fram. Sen finns det en skiva som jag köpte denna månad som kommer att få en egen artikel längre fram, en höjdarskiva med fransk synthpop från 70-talet och gruppen Magic Fly!

The Smiths - Best 1 & 2 (1992):
Åter kan jag tacka mitt deltagande på vinyl community för upptäckten av dessa plattor, där en medlem visade upp den och jag föll för dom. Men jag har alltid varit svag för Morrisseys udda, ledsna och lätt mogna röst och The Smiths har jag därför gillat ända sen jag hörde "Panic" för första gången 1986.
     Dessa två skivor släpptes av skivbolaget WEA när de hade köpt upp The Smiths låtkatalog, var på man passade på att skapa samlingar innehållandes både albumspår och singlar. Det finns mängder med Smiths-samlingar och jag hade en sen tidigare, men denna känns som en av de mest kompletta! Hela 28 spår med efter tänksamma, vemodiga och samtidigt mjuka poppärlor från 80-talets England, signerade Morrissey och Johnny Marr. Om man vill upptäcka The Smiths för första gången så är dessa två samlingsskivor ett utmärkt ställe att börja på. Och som smakprov väljer jag en bortglömd klassiker, "Big mouth strikes again".



Linda Clifford - Let me be your woman (1979):
Snacka om en bortglömd soulstjärna från 70-talets discoera, Linda Clifford. Jag ska ärligt säga att innan jag köpte en annan skiva med henne för inte allt för länge sen, "Here's my love", också från 1979, så visste jag exakt inget om henne. Men när jag hittade en skiva till på ljudaffären Hifi-klubben, som hade utförsäljning av gamla LP-skivor, så blev jag själaglad! För en sak lockade mig, förutom att "Here's my love" var riktigt överraskande bra; hon gav ut skivorna på Curtom, som alltså är Curtis Mayfields skivbolag. Här kan vi då tala om kvalitetsbevis, för Linda Clifford borde egentligen  ha en plats där bland alla andra souldamer runt denna tid, Mavis Staples, Syreeta, Jean Carn och Gladys Knight.
     Någonstans kan man ana Curtis Mayfields ande i musiken, även om han enligt omslaget inte är med, mer än möjligen som övervakare av inspelningen. "Let me be your woman" är en otroligt skön och laid back platta, med stråkar och blås på rätta stället. Också är den ett dubbelalbum, bara en sån sak. Man kan ju inte förneka gunget it "Don't give up" eller "I can't let this good thing get away" eller balladkänslan och rösten i "Don't let me have another bad dream".
     Låtarna får ta sin tid och många låtar passerar mellan 7 - 11 minuter och övervägande känns inte alls för långa. Undantag finns dock där en av Linda Cliffords mest kända låtar är en discoversion av Simon & Garfunkels klassiska "Bridge over trouble water" och den är plattans enda riktiga lågvattenmärke, för den känns så otroligt fel i discotempo. Ibland förundras man över musikbranschens olika försök att locka publik...
     Men resten av plattan är en riktig soulkaramell på två skivor som smeker, förför och samtidigt svänger enormt! Som sagt, Linda Clifford förtjänar en plats bland de andra soullegenderna. Därför tänkte jag försöka bevisa det med "I can't let this good thing get away".



The Carpenters - Ticket to ride (1969/1971)
Denna skiva hittade jag också på Hifi-klubben för en billig peng och blev riktigt glad åt den! Nyligen så gjorde jag en Q & A-session på min Youtube-kanal i samband med att jag firade min 200:e prenumerant (för den som vill se de tre videorna det tog att svara på alla frågor, klicka på menyraden ovan). En av frågorna jag fick var att nämna tre 70-talsartister jag skulle vilja bekanta mig mer med och lyssna in mig riktigt på och min svar blev 70-talets David Bowie, där jag är långt mer inlyssnad på 80-talets Bowie än 70-talets, Blood, Sweat & Tears, som jag precis lärt mig gilla OCH The Carpenters, som jag lyssnat väldigt mycket på på webradiokanaler och därmed börjat gilla skarpt. Däremot är Carpenters-skivor inte så lätta att hitta som jag trodde, förutom samlingen "The Singles 1969-1973" som syns väldigt ofta. Därför blev jag då glad att hitta denna första, eller återutgivna första, skiva med syskonen Richard och Karen Carpenter från 1971. Originalet av denna skiva heter egentligen "Offering" och kom ut 1969, vilka låtarna också är från. Karen var då bara 19 år och plattan blev ingen större succé. Däremot blev plattan efter, "Close to you", deras genombrott och då passade man på att släppa debuten igen, fast nu med den nya titeln, "Ticket to ride", efter deras Beatles-cover. Alltså är detta nypressningen från 1971, men det gör ingenting. Detta är en riktigt bra och välgjord platta, även om den har spår av det sena 60-talets flower power-våg i ljudbilden ibland. Karen Carpenters mogna och mörka röst, tystnad alldeles för tidigt när hon dog av anorexia 1983, har jag alltid gillat. Den är verkligen skön och lugnande och passar otroligt bra till duons lugna mogen pop-musik.

Om jag nu bortser från den rätt fåniga inledningen med en gravt överspelande presentatör och den överhurtiga "Your wonderful parade" så är detta en kanonplatta där Karens röst inte riktigt mognat till sig, men ändå är riktigt bra. Det är ändå svårt att tro att hon som sjunger är bara 19 år. Lyssna på balladen "All of my life" som är lysande eller "Turn away" som tar väldigt många riktningar i sin melodi, men som ändå är otroligt spännande! Nu är då jag inget Beatles-fan och därför kanske det jag säger nu är som att svära i kyrkan, men jag tycker faktiskt att Carpenters avkopplande version av "Ticket to ride" är bättre än originalet. Men så är jag kanske inte så opartisk i min bedömning...

Denna debut ger helt klart mersmak att fortsätta leta Carpenters-plattor för deras mjuka och sköna musik och Karens lugnande röst är verkligen något jag har väldigt svårt att motstå! Här väljer jag då "All of my life".


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...