expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

fredag 8 december 2017

Elvis Presley - 1968 NBC-TV Special (1983)

Det har inte ens gått ett halvår sen jag skrev om Elvis i en hel artikel senast ("From Elvis in Memphis") och jag sa då att denna tid, när han gjorde comeback 1968-69, är min favoritperiod med Elvis, just för att han gjorde helt nya saker och experimenterade med olika stilar och det märks inte minst här. 1962-1968 var år då Elvis satte fingret i luften och insåg att hans stjärna inte stod högst i kurs och slutade turnera utan gjorde lumpen, spelade in film och annat.

Detta är då comebacken i hans musikkarriär som var planerat att vara ett julspecial där han dock inte skulle sitta och bara sjunga julsånger. Nu blev detta helt annorlunda och det blev denna ikoniska NBC-TV Special. Som jag har sagt förut så är jag inget stort Elvis-fan, men den här comeback-specialen har alltid haft en speciell plats i hjärtat. Jag hörde delar av den i det radioprogram jag skrev om i texten om "From Elvis in Memphis", "Elvis i svenska öron", och tyckte att det lät enormt häftigt och det är en av få saker som bestått från mitt tillfälliga 60-talsintresse från tonåren 1987-88. Därför blev jag förstås riktigt lycklig när jag hittade denna återutgåva av TV-specialen från 1983 på skivmässan i Umeå i oktober.

Den här showen har två delar. Dels en speciell intim del med Elvis akustiskt med en liten grupp musiker på en liten upphöjd estrad och folk runt omkring nedanför. Dels en mer effektfull del med
Elvis och en stor orkester med blåsare, stråkar och en mindre kör. Och jag sticker inte under stolen med att båda dessa delar är helt otroligt bra. Den lilla orkestern skapar en speciell stämning med Elvis på gitarr och den lilla gruppen med ytterligare två gitarrister och en trummis med väldigt litet trumset. Det låter en hel del blues om musiken, men det är en väldigt skön och mysig känsla som musiken ger och Elvis som skämtar med den skrikande fanskaran och verkar trivas som fisken i vattnet. Jag tycker hans version av "Lawdy miss Claudy" är lysande och skönt gungande och han lyckas ta "Blue christmas" till en ny nivå!
     Den stora orkesterdelen ger en helt ny bild av Elvis musik. Inledande medleyt av "Trouble" och "Guitar man" är helt fantastiskt! Lyssna framför allt på blåsarret här när "Trouble" övergår i "Guitar man" som jag tycker bland det bästa jag har hört under 60-talet! Personligen tycker jag att hans gamla slagdängor är oerhört sönderspelade och tråkiga (tyvärr, alla Elvis fans, men det är min åsikt, men undantag finns dock förstås), men här gör blåsarrangemangen att "Jailhouse rock", "Hound dog" och "All shook up" känns så otroligt fräscha och nyskapande och stråkarna i "Love me tender" tar fram en helt ny sida av låten!
     Lyssna också på den otroliga ljudbilden på balladen "Memories", som tillsammans med "Nothingville" lite skapar grund för det som komma skulle på "From Elvis in Memphis"-plattan.

Detta är för mig helt lysande och visar fram en Elvis som vågar göra helt nya saker och även experimentera fram nåt nytt med sina gamla hits, som runt den här tiden ändå stämplats som rätt passé av en del. Comebacken blev nu också en stor framgång och skulle föra Elvis Presley in i en ny fas i karriären.

Jag har valt här en låt från var del av konserten, den akustiska och den med blås. Eftersom vi närmar oss jul så passar det riktigt bra med "Blue christmas". Sen naturligtvis mixen av "Trouble" och "Guitar man".



tisdag 5 december 2017

Månadens bästa fynd - November 2017 (Carole King/Gene Krupa/Tom Petty/Eddie "Lockjaw" Davis)

November, en kall och grå månad utomhus, men en riktigt bra månad vad gäller skivköp! Den nya skivaffären här i stan, Vinylstallet, hade fått in ett stort gäng fräscha jazzplattor som såldes till paketpris. Räkna med att flera av dessa kommer att dyka upp senare i skivguiden! Dessutom en beställning till Ginza, som hade CD-rea, samt den vanliga raddan av fynd här och där. Men just eftersom det var en sån bra månad så blir det fyra skivor även denna gång!

Carole King - The real... Carole King (2017)
Jag tror detta har överlägset varit det bästa Carole King året där det formligen regnat skivor med henne över mig. Det senaste, och kanske bästa, exemplet är denna CD-box med utgiven av Sony som en del av deras "The real"-serie. Med tanke på att den är en stor box utgiven i år så är priset jag betalade för den, 50 kronor på Ginzas årliga skivrea, rena chockpriset! Denna box innehåller bara hennes 70-talslåtar och har nästan 50 titlar fördelade på tre CD-skivor. Jag har då inte hunnit höra alla ännu utan ligger ännu på första CDn så jag har mycket kvar att njuta av. Men om man behöver en ordentlig introduktion till Carole Kings musik så är denna box utmärkt att börja med. Jag kan bara se en enda nackdel; låten "Tapestry" saknas. Det är lite svårt här att välja en låt från en trippel-CD-samling så jag tog mig friheten att välja "Will you love me tomorrow", egentligen från LPn "Tapestry", här i en liveversion från 1971.


Gene Krupa - The driving Gene Krupa (1954)

Jag ska säga här att originalutgåvan av den här skivan är från 1954, men detta är en återutgivning där årtal saknas. Originalet är utgivet på Clef Records, skapad av Norman Granz, och denna utgåva är utgiven på Verve, också skapad av Norman Granz, fast två år efter att den här skivan var först utgiven.
     Jag skrev för en massa år sen om en 78-varvsskiva med Gene Krupa och skrev då att jag har ett problem med honom och det är att han får spasmer och dunkar på rätt opassande och osynkat med trummorna i tid och otid i låtarna, men på dessa inspelningar så är han väldigt återhållsam ändå. För detta är riktigt fina jazzinspelningar från 50-talet med Krupas sextett och bara det är lite udda, Krupa med en egen swingsextett. Men det är riktigt bra musiker i sättningen också, Charlie Shavers, Bill Harris och Eddie "Lockjaw" Davis (mer om honom senare) i blåssektionen och Teddy Napoleon, Ray Brown och Krupa i kompet. Shavers, Harris och Davis spelar mycket bra ihop och det är väldigt laid back swing, vilket förstärks av det mer än åtta minuter långa sköna ballad-medleyt i början på andra sidan. Detta är en kanonplatta med jazz av finaste och ädlaste märke! Här väljer jag låten "Windy", ett bevis på blåsarnas lysande samspel.


Tom Petty And The Heartbreakers - Into the great wide open (1991)
Nyligen bortgångne Tom Petty gjorde 1989 en platta för första gången utan sitt Heartbreakers, men med ELOs Jeff Lynne vid
produktionsbordet. Plattan "Full moon fever" blev en stor succé och när Petty nu försöker med samma koncept en gång till så finns hela bandet med igen. Jag har aldrig varit ett stort fan av Jeff Lynne som producent efter ELO-tiden. Han har haft en förmåga att plocka upp dom gamla artisterna från förr och ge dom ett väldigt tung, åldrig och tråkig plastrockproduktion, likt Joe Cockers senare plattor eller Beatles tillfälliga comeback 1995. Eller varför inte Traveling Wilburys eller hans egen solokarriär i början av 90-talet.
     Men med Tom Petty lyckades han för en gångs skull göra precis allt rätt. Nu har han Petty med som medkompositör till låtarna vilket hjälper en stor del, men "Into the great wide open" är en lysande och skön rockplatta i lätt poppig inramning. Melodierna är snudd på lysande och jag har alltid varit svag för Pettys speciella sångröst. Dessutom är gitarrerna på plattan fantastiskt bra, både Pettys egen och de väldigt samspelta i bakgrunden. Tom Petty har jag alltid haft en stor respekt för och detta kan också vara bland det bästa som Jeff Lynne åstadkommit i sin studio, i alla fall på egen hand. Här väljer jag en låt som är barn av sin tid, den handlar om kalla krigets slut, "Two gunslingers", en riktigt snygg låt!


Eddie Davis - ... Uptown (1958)

Eddie Davis är alltså Eddie "Lockjaw" Davis som jag nämnde i Gene Krupa-texten ovan, en tenorsaxofonist som både flirtat med rocken ett tag under slutet av 40-talet början av 50-talet samt även spelat med flera av de största jazzlegenderna, Louis Armstrong, Count Basie. Roy Eldridge med flera, men ändå aldrig blivit en av de allra största namnen. Även här är utgivningsåret lite haltande eftersom detta också är en återutgåva av okänt senare datum.
     Men jag har haft ett flertal EP-skivor med "Lockjaw" Davis tidigare där han spelar med den lysande sättningen från 50-talet som innehöll hammondorgel. Som alla som följer denna blogg vet är jag ett stort fan av hammondorgel och därför har jag länge velat ha tag på en hel platta med denna grupp och äntligen hittat den! Organister här är Doc Bagby och Shirley Scott och på sida ett är det en kvartett medan sida två är trioinspelningar med Charlie Rice på trummor. Men detta är riktigt lysande. Man lyckas skapa något nytt med klassiska jazzlåtar som "Night and day" och även skapa spännande saker med rena bopstandards som "If i were a bell" och "All god's chillun got rhythm". Davis och organisterna spelar oerhört bra ihop och gör detta till en väldigt svänging och komplett
swingplatta från 50-talet! Nu finns det ingen låt från just den här plattan på Youtube, däremot finns en senare inspelning av "Night and day", dock med Shirley Scott vid orgeln istället som på plattan, Doc Bagby, så jag tog mig ändå friheten att välja den inspelningen i brist på annat.

torsdag 30 november 2017

Toni Braxton - Toni Braxton

Jag har belyst soul från både 70-talet och 80-talet, främst för att de är mina favoritdecennier vad gäller den genren. 90-talet däremot har jag väldigt blandade känslor för. Det är som två skilda världar. 90-talets första hälft är fylld med bra soul som distanserat sig från 80-talets trummaskiner till förmån för ett ännu mer slickat och jordnära sound. Jag är ju då svag för lite smörig amerikansk slickad skönsoul, dock oavsett decennium.
     Det kom också tjejgrupper med både attityd och känsla och det blev mer hiphopinfluerat, men ändå fortfarande tillräckligt med sång och känsla för att passa i genren.

90-talets senare del är dock mer hiphop än någonsin, vilket jag är helt ointresserad av, med undantag från en del band som försökte haka på pojkbandsvågen med ett mer souligt sound, inte direkt roligare det. Lägg där till R Kellys och Ushers astråkiga popsoulballader med ackustisk gitarr och sömniga melodier. Därför har soulmusiken från 1997, 1998 och 1999 mer eller mindre försvunnit från min radar och jag tänker även här koncentrera mig på den 90-talssoul jag trivs bäst med.

Runt 90-talets första hälft så var tre producentteam av soul dominerande i USA, Jimmy Jam & Terry Lewis, som regerade redan på 80-talet, Teddy Reileys New Jack Swing, som bland annat rattade Michael Jacksons "Dangerous, och L.A Reid & Babyface. Dom sistnämnda blev intresserad av en sångerska i en kämpande syskongrupp som hade problem att få hits, The Braxtons. I USAs soulvärld under 90-talet var Toni Braxton ett vanligt namn på Billboard och 1993 bröt hon sig loss från sina systrar och släppte sin första självbetitlade soloplatta. Helt enligt planerna så rusade plattan upp till USA-listans första plats och singlarna blev topp 10 placerade. Nu skulle det så småningom gå ännu bättre med plattan efter, "Secrets" och låten "Unbreak my heart", en av 90-talets mest klassiska balladsnyftare.

Men jag har ändå valt att fokusera på debuten. Jag gillar plattan "Secrets", inget snack om saken, och "Unbreak my heart" är en av Diane Warrens sista stora ögonblick som kompositör i mina öron, men jag har ändå ett mer speciellt förhållande till debuten "Toni Braxton". För när jag hittade den här skivan runt millenieskiftet på, tror jag, Fyndlagret och satte på den så blev jag helt paralyserad av hur otroligt snygg och bra gjord den var och insåg snabbt att detta kan ha varit den bästa soulplatta från 90-talet jag dittills hade hört!

Toni Braxton har det som så många sångerskor idag tror att dom har, men alltid misslyckas med enligt mig, hon har ett enormt brett röstregister där hon helt obehindrat kan röra sig mellan högsta oktav och mörkare röst, helt i linje med artister som Mariah Carey. Allt för många idag försöker sjunga som Toni Braxton, Mariah Carey eller Whitney Houston fast dom absolut inte har röstresurser för det. Toni Braxton har en fantastiskt bra röst, vilket gör att en låt som plattans mest säljande singel, balladen "Breathe again" låter oerhört trovärdig när hon sjunger.
     Förutom LA Reid & Babyface ljudbild så har plattan en annan sak som lyfter den, fantastiskt bra melodier, delvis av Reid & Babyface, men även av bland annat Midnight Stars Bo Watson samt Braxtons svåger, Vincent Herbert, som skrivit låtar åt mängder av 90-talets souldivor.
Inledande "Another sad love song" är lysande liksom låten "Seven whole days" som har en av 90-talssoulens kanske bästa melodier! Nu är detta inget rent balladalbum utan det finns galanta discorökare också som "Spending my time with you".

Toni Braxtons debut är en uppvisning i klassisk soul som både har genrens tradition i sig, men som även lyckas ta steget mot något nytt och på sin tid spännande också! Och sånt brukar jag gilla, när något står med en fot i det traditionella och den andra samtidigt i något nytt utforskande. Allt förenat med proffsigt utförande och artisteri!
     För Toni Braxton gick det dock utför allt mer och försäljningssiffrorna dalade en hel del. Men så sent som för två månader sen kom hennes nya singel ut, den första från en ny platta under 2018. Låten heter "Deadwood" och är riktigt bra och en spännande utveckling för Toni.

Jag väljer här "Seven whole days" och "Breathe again"!



torsdag 23 november 2017

Tina Turner - Help!

Att göra cover på The Beatles är rätt vanligt, men det är inte alltid det blir bra. Utan att vara Beatles-expert eller jättefan så är skräckexemplet för mig svenska synthgruppen Go/No Go (nej, jag har aldrig hört dom i övrigt heller) och deras märkliga version av "She loves you" från 1985.
 
Sen finns det dom som faktiskt blev kul hits och som var helt OK, engelska CandyFlips houseversion av "Strawberryfields forever" från 1989 eller Bananaramas välgörenhetsversion av "Help!" från samma år. Kanske inga klassiker, men riktigt bra för oss 80-talsnördar! Just nyss nämnda "Help" är det som gäller här, men inte då med Bananarama för för att återknyta till en annan låt ovan, CandyFlips version, så är den väldigt egen och vågar göra något unikt och nytt av Beatles. Ja, det kan man ju onekligen anklaga Go/No Go för att göra också, men det ska gärna fungera också.
   
Men än mer egen och personlig är Tina Turners version av "Help". Mitt förhållande till Tina Turner är blandat. Samtidigt som jag alltid tyckt att hon låtit som en gammelfarmor på sångrösten och ofta sjungit sina rätt stela rockhits så har hon också gjort en del väldigt bra låtar också, kanske främst på 80-talets mitt i samband med plattorna "Privat dancer" och "Break every rule", samt Bondlåten "Golden eye".
     "Help!" finns officiellt på den förstnämnda, "Privat dancer" från 1984, men det bara på den europeiska utgåvan. Därför är detta inte någon av Tinas mest kända och ihågkomna låtinsatser, men kanske en av de känsligaste. Jag har nämnt den kort förut, när jag köpte den på Sundsvalls skivmässa i våras, men den förtjänar att nämnas och beskrivas längre på egen hand också.

För tyvärr alla Beatles-fans, Tina Turners version av "Help!" är i mina ögon bättre än originalet. Medan Beatles version är en klassisk pigg Beatlespoppare från 60-talet, varken mer eller mindre, så är Tina Turners version åt helt andra hållet. Den är gjord i balladform och den är naken, sårbar och låter väldigt personlig, inte minst inledningen där det bara är Tina Turner, hennes lite spräckliga röst och ett piano. Detta är oerhört vackert! Lika egen och vacker är den när kör och komp går igång och låten antar en nästan gospelliknande form. Tina har tagit en klassiker, som likt många andra Beatleslåtar nästan är helgonförklarad av många förståsigpåare, och vågat göra något nytt, eget och känsligt av den, vilket för mig är modigt och väldigt snyggt! Kanske en av de bästa Beatles-coverlåtarna som gjorts, för att inte tala om bland det bästa Tina Turner har gjort!

B-sidan är också en cover, dock inte ens i närheten av lika känd. Tom Snows helt bortglömda 70-talslåt "Rock 'n roll widow", också det i balladversion. Också den låten är helt OK och värd ett öra, men här måste jag tyvärr ändå ge fördel till originalet som trots allt är än bättre och snyggare!

fredag 17 november 2017

Helen Terry - Blue notes

I vår serie artister där ni genast börjar fundera "Vem är det" har vi kommit till Helen Terry, en brittisk sångerska som fick kontakter med toppmusiker både hemma i England och i USA, men som ändå inte riktigt fick något stort genombrott och vars karriär blev kort. Hon upptäcktes av Boy George på en klubb i London och blev sen bakgrundssångerska för Culture Club och förekommer dessutom i flera av bandets musikvideor. Samarbetet har fortsatt även till detta album, där Boy George är medkompositör till ett par låtar.
     I den minst sagt gravt utseendefixerade musikvärlden så kanske det var utseendet som låg henne till last eftersom något överviktiga Helen Terry saknar den fotomodelsliknande look som artister nu som då förväntades ha.
   
När det gäller min personliga åsikt så har jag kanske en helt motsatt åsikt än många andra, men jag tycker inte att Helen Terrys röst är så speciell. Inte värdelös, dock inte riktigt fantastisk heller och på flera partier i låtarna tycker inte jag att den bär henne ända fram. Lite kan jag tycka att hon påminner om en lightversion av Alison Moyet på vissa ställen och hennes röst, Alisons alltså, har jag aldrig varit ett fan av så kanske är det det som smittar.
     Däremot har hon en sak som gör henne väldigt intressant, hon är en riktigt bra låtskrivare vilket märks på denna hennes enda fullängdsplatta.

Jag hörde Helen Terry första och enda gångerna i radions "Kulan I Luften" 1989 då hennes låtar
"Fortunate fool" och "Lessons in loneliness" spelades. Dom singlarna hittade jag för inte allt för länge sen vid second hand-affären Fyndlagret nedstängning här i Sundsvall i juni.
     Inte långt därefter hittade jag denna platta på Erikshjälpen här i stan och tyckte att jag ändå skulle ge henne en chans, även om ovan nämnda låtar inte är med och plattan är från 1986. En medlem på Vinyl Community hade träffat henne när hennes karriär trots allt stod på topp och tydligen så är hon en rätt jordnära artist också.

"Blue notes" har dock en till sak som gör plattan till riktigt bra, nuvarande skivbolaget Blue Notes president Don Was från gruppen Was (Not Was). Han är plattans producent och därvid har den fått en lätt funkig och lite soulstänkande ljudbild som är riktigt bra och välgjord! Men Helen Terrys lysande förmåga att skriva bra låtar märks vid låten "Love, money and sex", en soulglittrande låt med en fräsch 80-talspopig ljudbild och bra refräng, eller låten "Right in front of you". Nu har inte Terry varit med och skriva alla låtar på plattan utan här finns också en lysande låt av "Mr Motown", Lament Dozier, "Act of mercy" och även John Cale har skrivit en låt.
     Plattan kanske inte innehåller några direkta trackslisteettor, men kombinationen av lysande låtmatrial och enormt snygg lät popfunkig produktion av Don Was gör att jag kan överse med Helen Terrys små brister med rösten och se detta som en förvånansvärt bra platta som är både lättsam, funkig och snygg! Synd att det sen inte blev några fler plattor för det hade varit kul att höra vad man kunnat göra med Terrys lite tuffare och lätt rockigare stil som "Fortunate fool" visade upp 1989. För Helen Terry hamnade i konflikt med skivbolaget Parlophone, som släppt hennes två singlar det året, och hon  bröt rätt fort kontraktet. Hon lämnade skivbranschen och sökte sig till TV-istället där hon numera bland annat är producent för TV-sändningarna av dom engelska BRIT Awards.

Tyvärr har jag inte hittat min favoritlåt på plattan, "Love, money and sex", men jag tar en av låtarna hon har skrivit tillsammans med Boy George, "Come on and find me", där jag också tycker trots allt att hennes röst funkar allra bäst! Dessutom låten "Stuttering", som Helen gjorde på singel redan 1984, men som ändå kom med på denna platta.



måndag 13 november 2017

The Masqueraders - Love anonymous

Jag erkänner att jag  är lite i läroprocess ännu när det gäller 70-talssoul, trots att det just nu är en av de genrer jag lyssnar mest på. Självklart har jag många stora favoriter, men det är också många namn jag ännu är osäker på eller inte kan något alls om egentligen. Då får man gå på magkänslan eller titta på skivomslaget efter bekanta namn. Jag hade knappt hört talas om namnet The Masqueraders innan jag hittade den här på Återbruket. Men när det stod att Isaac Hayes hade producerat så var det en självklarhet att den skulle inhandlas. Och det ångrade jag mig verkligen inte!

Men att jag inte hade koll på The Masqueraders är kanske inte så konstigt för bandet är rätt märkligt i det avseendet att bandet har funnits ända sen 1958, men ändå aldrig riktigt fått till det försäljningsmässigt utan förblivit rätt okända. Tittar man på vilka skivbolag bandet haft under karriären så är ett par singlar på Bell Records det mest namnkunniga. Bandet har inte ens fått en Wikipedia-sida, vilket inte ofta händer med band som funnits i fyra decennier.
     1975 hamnade de på Isaac Hayes eget skivbolag HBS och trots en lång karriär så kom deras första fullängdsplatta först då, "Everybody wanna live on". Med tanke på hur lysande den här plattan är så hamnar den förstås också högt på önskelistan. Detta från 1977 är alltså deras andra album, både i karriären och Isaac Hayes bolag.

Musiken är förvisso inte originell utan följer The Temptations, Delegation och andra band i samma genre i spåren. Men likväl är "Love anonymous" väldigt tjusigt och bra! Det hörs på något sätt att
Isaac Hayes är inblandad, för man känner igen hans intima, smäktande och samtidigt funkiga ljudbild från hans egna plattor. Det är otroligt bra producerat och The Masqueraders sjunger riktigt bra ihop! Låtmatrialet är också kanonbra. Inledande "Modern day woman" lyckas på ett fantastiskt sätt blanda en skön melodi och vackra instrumentala partier.
     Balladen "Love between a woman and a man" är en riktig avkopplare att slappa till! Min favorit är andra sidans inledande "The bicentennial" som är en låt med mer discotouch och en lysande och träffsäker melodi, om än kanske lite fånig text! "Love anonymous" är en sorgligt bortglömd soulpärla som är långt mer värd att upptäckas, inte bara för att ett av genrens största namn är bakom rattarna utan för att The Masqueraders och deras melodier håller hela vägen!

Det gick dock inte lika bra sen för The Masqueraders. Isaac Hayes bolag gick i konkurs och bandet stod utan skivkontakt resten av 70-talet, trots att man ändå turnerade och hade spelningar. En skiva till lyckades man få till på ett mindre bolag 1980, vilket blev det sista de gjorde, fram till i år då de överraskande ställde upp i "America's got talent" (som är den amerikanska varianten på TV4s "Talang"). Det är sorgligt att ett band som funnits så länge och ändå gjort bra musik på platta får försöka komma tillbaka, eller kanske snarare börja om, genom att ställa upp i ett dylikt talangprogram bland alla ungtuppar som hoppas få 15 minuters berömmelse genom tre minuter i rutan. Men likväl kan man ju försöka minnas The Masqueraders när de var som bäst, här sjungandes "Modern day woman" och "The bicentennial" från den bortglömda pärlan "Love anonymous".



måndag 6 november 2017

Månadens bästa fynd - Oktober 2017 (The Jazz Messengers/Jimmy Smith/OMD/Peter LeMarc)

Oktober månad dominerades förstås av resan till Umeå och dess skivmässa, men förutom det så har det varit en riktigt bra månad. Ibland kan det kännas som att en månad inte kanske inbringade så mycket, men när man tittar tillbaka så inser man att det ändå gått riktigt bra faktiskt! Jimmy Smith dominerade mycket, där jag förutom CD-boxen nedanför också hittade en funkig och mer soulinspirerad platta, som jag inte hunnit höra än. Dessutom en gigantisk hög med singlar som jag fick för allt från gratis (dock utan riktigt omslag) upp till väldigt billigt. Men eftersom jag hittat så mycket fint denna månad blir det en extra och fjärde skiva i listan av "Månadens bästa fynd"!

The Jazz Messengers - At the Cafe Bohemia, vol. 1 (1955)
Året är 1955 och platsen är nattklubben Café Bohemia i New York. På scenen står fem jazzmusiker som står för den nya jazzen, den allt mer improviserande bebopjazzen. Men det är högtryck i salongen när Art Blakey drar igång med sina Jazz Messengers och Blakey presenterar sina fem medmusiker, pianisten Horace Silver, trumpetaren Kenny Dorham, tenorsaxofonisten Hank Mobley (som Blakey presenterar som en ny stjärna här) samt bassisten Doug Watkins. Blakey själv sitter förstås bakom trummorna.

Jag ska inte låtsas som att jag är ett stort fan av Art Blakey & The Jazz Messengers. Deras hardbopstil där låtarna är nästan en kvart långa och relativt utan någon form av melodi har jag oftast tvekat inför. Men här är det ännu 50-tal och det är ännu en fot i den mer traditionella bebopstilen och en fot i något nytt. Det här Blue Note-albumet, eftersom jag även älskar livealbum med jazz, kände jag att jag bara måste ha. Och det är ett riktigt höjdaralbum med en riktigt skön livekänsla! Alla musikerna är höjdare i sin stil och plattan rymmer många sköna stämningar. Man kan bara groova loss till den långa, men ändå inte för långa, "Soft winds" eller softa till den underbara balladen "Alone together" med en lysande Hank Mobley i spetsen. Eller varför inte "Prince Albert", vars intro är rätt bekant och lik en viss "All the things you are". En lysande 50-talsklassiker som aldrig blir tråkig och som kanske är en av de bättre livejazzalbumen jag köpt på länge!


Jimmy Smith - Kind of Smith (2010)
Jag gjorde en beställning till Ginza denna månad och hittade guld! När jag såg denna 10 CD-box med min favoritorganist Jimmy Smith lyste det bara "Köp den" i mina ögon! Man skulle kunna tro att detta är en lågbudget utgåva som har MCPS stämplad över allt, och visst märket "House of jazz" är inte något Decca eller Verve direkt, men utgåvan är förstklassig! Boxen innehåller som sagt 10 CD-skivor där alla är inspelningar från Jimmy Smiths första år på 50-talet! Jag har mycket Jimmy Smith men 99,9 % av dom är från 60-talet och senare. Hans första år lyser med sin frånvaro så bara därför är detta något som är lysande i min samling!

Låtarna är sen hämtade från diverse album med Smith utgivna på 50-talet, men det är som sagt en proffsig box som innehåller mycket godsaker jag aldrig hört förut och som sällan hittas med honom och där Smith briljerar enormt med ett bländande spel till den här lite mer softa jazz som spelas! Personligen är detta bland det bästa fynd jag gjort med Jimmy Smith och för en hundring är detta ett måste för alla fans av denne hammondlegend! Hur väljer man en låt från en hel box med tio skivor? Jag valde "Joy" från 1956.


Orchestral Manouvers In The Dark - Orchestral Manouvers In The Dark (1980)
Ett par plattor nu som jag inte hunnit höra på än, men som jag kände bara måste tas med. Denna är passande, eftersom Orchestral Manouvers In The Dark (OMD) kommit med ett helt nytt album i år, "The punishment of luxury", som beskrivs som ett album med mindre hitkänsla, men mer tillbakalutande och svävande synth i stil med deras "Architecture & Morality" för ca 35 år sen. Därför så känns det också rätt att gå så långt tillbaka i tiden som det bara går.

Innan "The punishment of luxury" kom ut så var jag i tron att det bara var deras då senaste album, "English electric", som var det enda jag inte hade. Men en på Youtubes Vinyl Community visade plötsligt upp en tidig OMD-platta jag aldrig sett förut, deras allra första från 1980, den som innehåller "Electricity". 1980 är synthmusiken något väldigt tidigt och helt främmande för många. Kraftwerk är bland det enda många känner till. Detta är alltså nytt, banbrytande och speciellt, och mer lättlyssnade för en bredare publik än vad Kraftwerks plattor är. Förväntningarna på denna är därmed satta skyhögt och förhoppningsvis kommer jag med en ny recension av den såsmåningom, beroende på hur bra den är! Vilket fall så är jag nu bara två plattor från en komplett OMD-samling...



Peter LeMarc - Den tunna tråden (2016)
Här snackar vi högt ställda förväntningar. 2013 års bästa fynd var Peter LeMarcs då senaste album "En svag doft av skymning" och därför är det spännande och se om detta senaste alster når upp till den. Vad det verkar nu kan "Den tunna tråden" vara hans sista platta, sorgligt, men sant. Peter LeMarc är alltid bra på att berätta om tillkomsten och tankarna bakom sina plattor och här hade han egentligen inte tänkt att göra en ny platta. Men plötsligt fick han samma känsla som när han skrev den självbetitlade "vita plattan", han struntar i allt runt omkring och och skriver som han känner och vill. Resultatet blev en naken platta med tankar om livet, döden och allt runt omkring. Titelspåret grep tag i mig direkt när jag hörde den. En riktigt tänkvärd låt som beskriver hans tankar när hans hustru fick en cancerdiagnos. Delen där han desperat och argt skriker åt Gud varför han tar henne ifrån honom är bara lysande och hjärtskärande!

Några spår från plattan har jag hört när han framförde dessa live under hans TV-sända lysande konsert med Tomas Andersson-Wij för ett år sen och dessa bådade verkligen gott så det är med spänning som jag ska sätta mig ner och peta in skivan i CD-spelaren avnjuta den! Årets bästa skivfynd kan avgöras här!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...