fredag 23 juni 2017

Midsommar med Carl Anton på 45-varv!

Jag brukar ju göra en midsommaraktig text runt denna tid och tänker inte från gå traditionen nu heller. Det har blivit visor de senaste åren och jag tänkte hålla fast vid det denna gång också, fast i ett litet annorlunda format för sin genre. OK, visst kan man hitta visor på singel/EP, men det är inte jätteofta, förutom möjligen Sven-Bertil Taube. Dessutom är Carl Anton en sångare som inte växer på träd bland loppisarnas singellådor. Men jag gillar Carl Anton, efternamn Axelsson, väldigt mycket. Jag gillar hans röst, som är enormt passande för genren och väldigt egen. Dessutom måste man ju ge respekt för en som lyckas få in den något udda frasen "kylskåpskall fil" i den svenska vis- och schlagerskatten! Tyvärr så var mitt intresse för den svenska visan rätt outvecklad när hans program "Carl Anton i Vita Bergen" gick i TV. När jag tänker tillbaka på programmet idag så var det nog en av de mest avkopplande och lättsammaste programmen i sin genre och det vore kul om något program letade sig upp på Youtube någon gång. Antingen får jag bättre smak med åren eller så blir jag bara gammal...

Men till dess hade jag tänkt att underhålla midsommarfesten med att presentera två singlar från denne visgigant, båda från hans tidiga del av karriären. Carl-Antons debut platta kom 1965 och hette just "Carl Anton-65". Från den släpptes en EP där tre av låtarna är från plattan. Den fjärde, inledande "Vovven", är
nyskriven. Idag kan man tycka det vara märkligt att huvudlåten på en EP som ska promota en skiva inte ens är med på den medan de andra efterföljande är det. "Vovven" är inte heller i min enkla mening den bästa låten utan en rätt märklig bagatell om förhållandet djur och människa. Men vad gäller de övriga låtarna så hade Carl-Anton redan här lyckats med sin förmåga att blanda den traditionella svenska visan med vardagsnära, aktuella och naturliga texter. De andra tre låtarna heter "Det var ganska annorlunda förr vill jag minnas", "Tänk att vi har fått en tomt" och "Blommorna blommar blott tillfälligtvis", varav den sista är min favorit. Kanske för att den doftar mest sommar av alla låtarna, men totalt sett är detta en väldigt kul och fin vis-EP som inte är så lätt att hitta i second hand-backarna! Tummen upp också för Hans Wahlgrens orkester som ackompanjerar.

Än mer känd är då den andra singeln som spenderade 24 veckor på Svensktoppen 1965. Jag minns förvisso än hur vi plågades på musiktimmarna på högstadiet med att behöva sjunga "Om maskros och tjärdoft" vecka
efter vecka till komp av en musiklärare som inte riktigt tycktes engagera sig i huruvida vi sjöng eller inte. Men, som sagt, jag hade inte börjat lyssna på genren riktigt än.
     Men redan från start så lyckades Carl Anton skapa känsla för den svenska sommaren med låtar som bara låter sommaren forsa rakt mot dig. "Om maskros och tjärdoft" är en vals som verkligen andas sommar låten igenom!
     Baksidan upptas av en annan sak som skulle bli Carl Antons kännemärke, hans kärlek till att sjunga om Stockholm. För mig som då är ett fan av vår huvudstad så har jag blivit allt mer fäst vid hans beskrivningar av Stockholms vackraste miljöer i sina texter. Nu är den här låten, "Kåk med kakelugn på Vita Berget", inte någon av hans allra största Stockholmsbeskrivningar, men ändå en kul och finurlig text och låt. Orkestern här leds av ingen mindre än jazzlegenden Jan Johansson.

Jag hittade dessa två singlar på Erikshjälpen i stan för något år sen och jag blev väldigt glad över dom, eftersom de är så pass speciella. De är de första stegen på platta med en av våra bästa och kanske mest bortglömda vissångare idag som lyckades beskriva det vackra på sitt eget naturliga och nära sätt! Carl Anton Axelsson lever faktiskt än, 84 år gammal, och är idag mer målare än vissångare.

Med detta vill jag önska alla en riktigt glad och trevlig midsommarhelg!

torsdag 15 juni 2017

Månadens bästa fynd - Maj 2017 (Afraid Of Mice/Bomb The Bass/Joey De Fransesco/Morrissey)

Efter en veckas internetproblem och sjukdom så kommer här en väldigt försenad "Månaden bästa fynd" och förhoppningsvis så ska allt flyta på som vanligt nu. Majmånad var en OK månad där CD-skivorna dominerade, eftersom biblioteket här i Sundsvall hade en utförsäljning av en del av sitt CD-utbud och där ur kom en hel del godbitar av jazz- och indiepopkaraktär! Eftersom det då var så pass mycket i CD-väg så bjuder jag på en extra skiva denna gång.

Afraid Of Mice - Afraid Of Mice (1981)

Engelska Afraid Of Mice var ett band som var väldigt kortlivat, endast 6-7 år och släppte bara några singlar samt en platta. Lite synd faktiskt, för bandet var väldigt begåvat, om man ska tro denna skiva i alla fall.
Jag hörde talas om bandet första gången när jag bläddrade i "Virgins Encyclopedia Of Indie And New Wave" och tog lite anteckningar om band och artister jag ville kolla upp. Plattan är indierock från 80-talet, ibland med lite mörkare toner i kanterna, ibland med punkrock med lite synth i och en snygg och pigg ljudbild! Det kanske inte är låtar som är gjorda för att hamna överst på en hitlista, men väldigt begåvat!
Här hör vi "Intercontinental"!


Bomb The Bass - Unknown territory (1991)
Bomb The Bass, aliaset för Tim Simenon, får räknas som en av den engelska housemusikens tidigaste företrädare. Ändå är detta andra album ett steg åt ett annat håll i jämförelse med hits som "Beat dis" och "Megablast" och plattan innan, "Into the dragon". Housespår finns och singelhiten "Winter in July" är en klassiker i genren, men i övrigt är plattan väldigt experimentell med samplingar och stundtals hårdare och tuffare i ljudbilden. Inte sällan får jag tankar till en förhistorisk variant av Fatboy Slim och det sena 90-talets Big Beat-musik! Men jag gillar detta, eftersom jag då gillar Chemical Brothers, Fatboy Slim, Apollo 440 med mera. Detta är oförutsägbart, snyggt, skönt och häftigt och jag ser fram emot att hitta mer med Bomb The Bass musik! Jag har valt en av de mer experimentella tidiga big beatliknande låtarna, "Switching channels".


Joey DeFrancesco - Incredible! (2000)
Detta är en liveplatta jag har hört förut och äntligen har ett eget originalexemplar av! Joey De Francesco har försökt gå i Jimmy Smiths fortspår och även om han givetvis inte når upp till dennes kapacitet så är han, i alla fall på denna liveplatta, jag har inte sett något annat med honom tyvärr, en fantastisk hammondspelare med en unik spelstil. På den här plattan, inspelad vid en jazzfestival i San Fransisco, så gör han orgeljazz helt i Jimmy Smiths anda, där även en av Smiths mer klassiska låtar, "The champ", förekommer. Det roliga dock är att Jimmy Smith själv dyker upp som gäst vid plattans två sista låtar, som är ett par medleys av hans mest kända och bästa låtar. Samarbetet mellan DeFrancesco och Smith är lysande och man kan höra att för DeFrancesco är detta en dröm som gått i uppfyllelse. En helt lysande och skön livekonsert med grym hammondjazzkänsla!
Jag har tyvärr inte hittat DeFrancesco och Jimmy Smith ihop på Youtube, men "When you're smilin'", med suveränt orgelspel av DeFrancesco går precis lika bra!


Morrissey - Live at Earls Court (2005)
Vi går på en konsert till när vi ändå är i farten, eftersom denna också är från biblioteksförsäljningen. Den här konserten finns både som DVD och CD och är en av de mer klassiska med Morrissey. Den innehåller musik från Morrisseys alla delar av hans karriär. Det finns låtar från hans The Smiths period ("How soon is now", "Big mouth strikes again"), hans lite mer undanskymda solotid på 90-talet ("November spawned a monster", "The more you ignore me, the closer i get") och hans renässans och hitlisteperiod runt tiden när skivan är utgiven, 00-talet ("I have forgiven Jesus", "Irish blood, english heart"). I samtliga fall låter detta lysande och är en samling klassisk live indiepop av bästa märke!
Vi tar en Morrisseyklassiker, "The more you ignore me, the closer i get"!

onsdag 7 juni 2017

Meddelande angående bloggen!

En ny text kommer att ta ett tag. Dels har jag haft en större förkylning, men just nu har jag stora problem med mitt internet när min internetleverantör håller på med reparationsarbeten i max någon vecka. Men när detta är avklarat kommer jag tillbaka med ett kraftigt försenat "Månadens bästa fynd" för majmånad!

fredag 26 maj 2017

Drum Theatre - Everyman

Sagan om ett lovande bands uppgång och plötsliga fall kan vara en riktigt sorglig historia ibland. 1985 dök sex engelsmän upp i trendriktiga frisyrer upp och sjöng popfunkaktiga låtar med worldmusikliknande trummor upp på listan. Kläderna var lite lätt psykedeliska och lagom explosion i en Beckers-affär. Tänk Trance Dance ungefär, eller snarare rätt bra precis faktiskt...
     Bandet hette Drum Theatre och fick en stor hit i flera länder i Europa, inte minst i Italien, med en låt som hette "Eldorado". Det skrevs rätt bra om bandet och deras lite annorlunda klädstil. I svenska tidningen OKEJ beskrevs bandet som "omdiskuterat", detta trots att Sverige var en av de länder där "Eldorado" passerade tämligen obemärkt. Jag förstår varför, inte för att just den låten är dålig, den är riktigt bra, men för att här är det uppföljaren som bandet är främst känd för och den är långt mer trallvänlig. Uppföljaren hette "Living in the past" och jag minns att jag föll direkt för låten när jag hörde den för första gången. När jag lyssnade på Tracks i P3 på 80-talet så var jag väldigt kräsen. Låtarna på listan var A och O, där fanns spänningsmomentet i programmet, om det sen dök upp en ny låt med något band jag gillade sen förut så kunde jag tänka mig att spela in den. Men att spela in en låt med en artist jag aldrig hört och chansa lite? Aldrig!
     Men när "Living in the past" drog igång i ett av programmen på våren 1986 så framträdde en av dessa ögonblick i livet då en låt slår ner som en blixt från en klar himmel och man tänker:
"Himmel, vilken HÄFTIG låt!"
Jag bara älskade trummorna, syntarna, rytmerna och melodin! Inspelningsknapparna åkte ner direkt, fast jag aldrig hört talas om bandet, och jag kände inom mig att detta måste ju bli en hit! Jag kunde inte tänka mig annat och så blev det eftersom den kom in på trackslistan veckan efter. I Sverige är därmed "Living in the past" låten som man förknippar Drum Theatre med, inte främst "Eldorado".
   
Men i utlandet hade intresset redan börjat dala och "Living in the past" blev ingen massiv succé. Hemma i England var intresset sisådär redan från början. "Eldorado" landade på plats 44 på Englandslistan och det
blev inte direkt högre därefter. Fast jag anser dock att man borde ha fått en långt större hit med tredje singeln, "Home (is where the heart is)", som floppade i Sverige, för den är en riktigt sorgligt bortglömd höjdare. Ingen trumexplosion som "Living in the past", men en skön poplåt med funkig och skön stämning!
     Som de flesta vet så handlar dock en karriär väldigt mycket om timing och bandet hamnade i interna bråk en längre tid och delades på hälften. Endast tre man är medlemmar på bandets debutalbum "Everyman", som ut först 1987, alltså nästan två år efter "Eldorado". Intresset för bandet hade vid det laget totaldött Europa över och plattan floppade, var på bandet upplöstes efter bara en enda platta. Tragiskt eftersom bandets enda platta faktiskt är en riktigt skön pärla och Drum Theatre vid släppet av "Eldorado" till och med av vissa målades upp som Duran Durans efterträdare.

Mitt exemplar av "Everyman" köptes på Thylins skivaffär 1990 då den reades ut rätt kraftigt, men det hindrade aldrig mig eftersom jag minns mina favoritlåtar från 1986 och köpte plattan lyckligt bums! För "Everyman" är otroligt välgjord och snygg med sångaren Gary Tans röst längst fram. Jag gillar Tans röst för den är säregen och cool på nåt vis. Produktionen är fylld med både percussionrytmer och tillbakalutande snygga synthmattor, som "Moving targets", en riktigt snygg och vackert gjord låt! Lyssna också på rytmkaskaden i "Rhythm of your heart".
     Jag förstår varför "Everyman" floppade, att vänta så länge som två år med att släppa en platta, då bandet dessutom i praktiken redan har splittrats, och inte smida medan järnet är varmt är förödande, inte minst för en debut! Men rent musikaliskt borde den ha haft förmågan egentligen att konkurrera med vilket annat popalbum från England som helst vid den tidpunkten. De kanske inte hade kunnat bli den nya Duran Duran, men man var värda en långt bättre karriär än det blev. Nå, helt lottlösa gick man inte från äventyret. Gary Tan blev efteråt en hyggligt framgångsrik filmskapare med flera filmpriser i Europa som merit.

Eftersom den här plattan innehåller så väldigt mycket bra musik och jag inte kan välja så har jag valt hela tre låtar. Dels ett liveframträdande från tyska programmet Formel 1 av låten "Home (is where the heart is)", dels förstås "Living in the past" och dels den lugnare och mer atmosfäriska "Moving targets".




fredag 19 maj 2017

Chicago Transit Authority - Chicago Transit Authority

Mitt mål med denna blogg är inte att dra igång diskussioner om digital musiks vara eller icke vara i jämförelse med fysisk media, men det finns gånger då jag känner en sån glädje som folk som laddar ner eller streamar sin musik i min värld knappast kan känna på samma sätt. När jag i en back i en affär hittar en skiva som jag har letat länge efter och äntligen får köpa den och hålla den i min hand, lyssna på den, läsa på omslaget, skriva in den i databasen och sen stolt ställa in den i hyllan, och kanske visa upp den någon gång också! Under min senaste resa till Stockholm fick jag uppleva den lyckan igen. Som följare av bloggen vet vid det här laget så är Chicago ett av mina favoritband som jag samlar på. Det har gått tre år sen jag skrev om bandets andra platta. Innan min Stockholmsresa var det bara de modernare utgåvorna samt tre äldre (och lite liveskivor och sånt) som saknades i min samling och min dröm var debuten, "Chicago Transit Authority"! Den plattan är inte något som kommer in på second hand-affärerna i Sundsvall så ofta och hittar man den så är den till löjligt högt pris. Men så innehåller den några av Chicagos allra funkigaste och skönaste nummer, "I'm a man" och "Question 67 and 68". "I'm a man" på vinyl, vilken dröm!!!

Sagt och gjort så åkte jag, som minnesgoda läsare minns från förra artikeln, ner till Stockholm för att gå på WWE Live på Hovet och dök in på Skivhögen tre kvarter från vandrarhemmet. Om jag ska ha en chans att hitta skivan denna gång så är det att gå in på en av dessa mer dyrare affärer istället på de mer second hand-inriktade. Jag letade efter bokstaven C och hittade en hel avdelning med Chicago och längst bak bland titlar jag redan hade så fanns den. Som många läsare redan vet så är det inte riktigt min normala vardag att inhandla dyra skivor, men självklart kunde jag nu inte bry mig mindre om att skivan kostade 100 kronor, och, tro det eller ej, det är tangerat rekord med Lennie Tristanos och Earl Swoops "The Lost Sessions". I Sundsvall har jag letat i flera år, medan jag i Stockholm hittar den i första affären jag knatar in i.

Chicago hette från början "The Big Thing", vilket jag har lite svårt att tro att man skulle ha kunnat klarat sig på. Lite tamt namn, milt uttryckt. Därför bytte man snart namn på bandet till Chicago Transit Authority, fick
skivkontrakt med Columbia och släppte ett legendariskt debutalbum. Sen under turnén drog man ner namnet till det mer bekanta Chicago, efter att företaget Chicago Transit Authority hotat med stämning.
    "Chicago Transit Authority" från 1969 är ett dubbelalbum, vilket är rätt ovanligt för ett debutalbum och Columbia var också väldigt tveksam till idén, men accepterade det om bandet accepterade att man fick mindre royalty för skivan.

Jag ska inte säga att "Chicago Transit Authourity" är ett perfekt album från start till mål. Den har en svart fläck, vilket jag förmodligen inte delar med alla fans av detta album. Men att ha en låt som "Free form guitar" där Terry Kath i nästan 7 minuter bara står utan komp och försöker hitta på allsköns ljudeffekter och stilar man kan få fram ur en gitarr tycker i alla fall inte jag är särskilt roligt att lyssna på! Skickligt spelat, absolut, men njutbart på vinyl, nja, ytterst tveksamt! Men så är låten en hälsning till Jimi Hendrix, som jag aldrig varit intresserad av.
     I övrigt gör Chicago, som jag ändå för enkelhetens skull kallar dom här, själ för sin egen beskrivning av sig som "Rock and roll with horns". Detta är vackert och röjigt på samma gång! En mer ösig låt i sin genre än
"I'm a man" är svår att hitta, möjligen i konkurrens med uppföljarens "25 or 6 to 4". Jag bara älskar Robert Lamms orgel i den här låten!
     Musikaliskt är detta så otroligt välgjort och skönt att man bara gapar och njuter, som i låtar som "Beginnings", "Does any body know what time it is?" eller "Poem 58". En annan låt som jag direkt föll direkt för var "Someday (august 29, 1968)" som både är nyskapande och ett barn av sin tid. Här har man samplat en autentisk färgad militant demonstration som skanderar "The whole world's watching" och som på ett lysande sätt lyfts in i låten och som går som ett tema här och var genom den. När man efter ett tag har hört "The whole world's watching" i låten så sitter den där som ett godartat tuggummi!

Om man bortser från "Free form guitar" så är detta en lysande och ikonisk platta som bjuder på en stämning och ett ös som är rätt unikt i musikhistorien. Blåset är perfekt och det är så enormt vackert spelat och gjort! Den är kanske dyr om man hittar den, men väl värd varenda krona! Trots gitarrgneket så lär den här plattan hamna rätt högt bland årets bästa fynd när året är slut.

Jag valde två låtar från plattan. Det finns gott om liveklipp med Chicago på Youtube och självklart blev det ett sånt med "I'm a man" från 1970, samt "Someday (august 29, 1968)".



måndag 15 maj 2017

Skivresa (bland annat) till Stockholm 2017

Inte ens ett år efter förra resan var det dags för ännu en Stockholmsfärd, denna gång var målet kanske inte i första hand att köpa skivor, men dagen måste ju fördrivas med något. Jag var egentligen där med en kompis från jobbet för att se WWE Live på Hovet på lördagskvällen, men är man i Stockholm så är man och vi åkte ner på fredagen. Och denna resa var en fullkomlig succé där allt stämde!
     Boendet skedde på Mostebacke Hostel denna gång, vilket är ett vackert hotelliknande vandrarhem nära Katarina Kyrka och Mosebacke Torg. Kvaliteten var LÅNGT bätte än på Hostel Bed & Breakfast i oktober och även här ingick frukost i priset.

Här var mitt mål att hitta skivan jag letat länge efter, Chicagos debut "Chicago Transit Authority". Ska den vara så svår att hitta?! Men det blev dock jackpot direkt, för bara några kvarter nedanför vandrarhemmet så fanns Skivhögen. En gång tidigare har jag varit där och vänt direkt eftersom här snackar vi vinylskivor av den dyrare karaktären. Men jag gick direkt till bokstaven C och fann en Chicago-kategori där debuten väntade på mig för 100 kronor. Seek and you shall find! Priset kunde jag inte bry mig mindre om! Självklart slog jag till och jag kommer att senare göra en egen artikel om denna skiva.

Södermalm får numera konkurrera med St Eriksgatan om titeln Stockholms skivmecka, eftersom flera skivaffärer i det gamla stråket längs St Eriksgatan har gått i graven sen länge. Det fanns ett myller av affärer runt där vi bodde och jag gick förstås till min favoritaffär, Record Mania på Östgötagatan. Här kan man rota billiga 10 kronorsskivor av högsta klass direkt på gatan utanför affären och de dyrare inomhus. Och de billigare här har ofta mer kvalitet än loppissakerna på normala second hand-butiker. Idag blev det en remixplatta med Jody Watley, Eric Gadds debut från 1987, "Hallå", The Alarms platta "Change" från 1989 och Dan Fogelbergs "Captured angel" från 1975! Jag var i tron om att jag hade alla The Alarms 80-talsplattor och blev väldigt glatt förvånad av upptäckten av den här! Sen blev klockan så pass att affärerna började stänga och vi gick till Lennart "Hoa Hoa" Dahlgrens krog "Lokes bar" och åt en köttbit, tillagad av herr Dahlgren själv.
Kvällen blev lugn eftersom inga evenemang av värde fanns denna dag och vi ville spara oss till showen kvällen efter.

Vädret på lördagen var helt perfekt, vilket var behövligt eftersom vi dragits med nästan 0 gradigt och totalt växlande mellan regn, moln och sol hemma i Sundsvall. Jag gick till Emmaus som i tidigare Stockholmsartiklar varit en stor guldgruva och som nu endast hade lite klassiskt och James Last för 1 krona styck. Som själv arbetande på second hand så förstår jag givetvis att det är trögt att få in skivor, inte minst i dessa dagar när vinylen fått ett värde igen och folk hellre vill ha pengar för dessa än att skänka dom gratis till hjälpaffärerna. Men det är ändå tragiskt att se en favorits uppgång och fall vad gäller skivsäljande för det känns som att dagarna då jag köpte gamla engelska 20-30-talsband på vinyl eller Pretenders och Q-Tips plattor är långt borta!
     Istället åkte jag till en annan favorit, Mickes Serie, CD & Vinyl på Långgatan. Bättre lycka! Gilbert O' Sullivans debut "Himself" kan man hitta exakt överallt på varenda loppis, men det är då givetvis den europeiska versionen. Ni har säkert sett den någon gång om ni har gått igenom en loppisback med skivor. Jag hittade då den amerikanska utgåvan med ett helt annat omslag och där hiten "Alone again (naturally)"
ingår. Mer 70-talspop, en låt jag gillat sen barnsben är Carly Simons "You're so vain". Vem låten handlar om har debatterats många gånger och gör så än och både Mick Jagger, Warren Beatty, David Bowie och James Taylor har varit misstänkta utan att Carly Simon erkänt. Jag har dock hört småsnuttar av denna hennes tredje platta "No secrets" och den verkar vara riktigt bra med lysande låtskrivande och producering!
     Vad vore ett besök i Stockholm utan jazz? Ganska tråkigt faktiskt och även denna gång blev det en hel del av denna genre, där jag köpte en samling med amerikanska 20-talsorkestrar, en CD med radiokonserter med Benny Carters orkester samt en liveplatta från 1959 med Jimmy Witherspoon, Coleman Hawkins och Earl Hines. Jimmy Witherspoon ska jag villigt erkänna att jag aldrig har hört och smålyssnande på skivan ger vid handen att den, trots många stora jazznamn, är mer blues än jazz och jag vet ännu inte om den kommer att bli långvarig i samlingen.
   
Som jag sa så har St Eriksgatan fått konkurrens om titeln Stockholms skivmecka, vilket dock förstås inte hindrade mig från att åka dit. Diamond Records och Masens är sen länge borta, men ännu finns det en hög med spännande skivaffärer kvar och mina favoriter där är Record Hunter och Atlas Records. Atlas Records är alltså Atlas CD-börs och att affären bytte namn känns inte en dag för tidigt. Det kan inte vara lätt att försöka kränga LP-skivor i dessa retro vinyltider och samtidigt heta samtidigt som det skivformat som officiellt tappar mest i försäljning.
     Här blev det dock resans andra megafynd! Jag har berättat i en tidigare "Månadens bästa fynd" i år om konstellationen MFSB, Mother Father Sister Brother, som var Philadelphia Records husband som släppte en hel del egna kanonhäftiga soulplattor! Två har jag hittat i år och nu hittade jag hela TRE till och på tre månader har jag fått tag på 80 % av deras hela katalog! Gissa om jag blev både lycklig och förvånad när jag bläddrade igenom backarna och hittade för en billig peng "Universal love" från 1975, "Philadelphia freedom"
också från 1975 samt "MFSB: The Gamble & Huff Orchestra" från 1978. Nu ska det strömma funkig Phillysoul från hemmet i Sundsvall! Nu blev inte dessa tre samma succéer som "Love is the message" med jättehiten "TSOP (The Sound Of Philadelphia)", men jag har bara höga förväntningar på dessa tre!
     Record Hunter höll jag medvetet lite igen på eftersom jag visste att kvällen på WWE Live skulle bli rätt dyr så jag nöjde mig med två jazzplattor med Maynard Ferguson och pianisten Red Garlands trio, men tjuvlyssning på dessa ger vid handen att de verkar vara riktigt sköna plattor och jag kanske skriver mer ingående om dessa vid något tillfälle.
     Sista skivstoppet denna resa blev på Snickars Records några gator bort från vandrarhemmet. Affären hette förut Mosebacke Records och jag har varit där förut. Affärsinnehavaren har numera ett konstgalleri utåt och en skivaffär med inriktning på dansmusik och house på lagret. Två skivor till blev det och dessa verkar riktigt spännande. Duke Ellington och Grieg, passar dessa ihop? Det tyckte i alla fall storbandsledaren själv i alla fall och spelade in skivan "Swinging suites by Edward E. and Edward G." där han, förutom hans egen svit och hyllning till John Steinbecks "Sweet thursday", spelar en storbandsversion av Griegs "Per Gynt". När Charlie Norman ett år tidigare spelade in sin boogieversion av stycket så lät inte protesterna vänta på sig och givetvis blev reaktionerna samma här, fast från svenskt håll. Musikaliska Akademin ansåg att Ellington kränkte den nordiska musikkulturen. Ellington drog därefter tillbaka skivorna och inget mer hände. Ack, dessa dagar då musik var så heligt att INGEN fick nästan ta i den om man inte hade rätta avsikterna.
     Men skivan är riktigt häftig med sköna storbandsarr av både "Morgonstämning", "Bergakungens sal" och "Anitra's dans", kanske det häftigaste jag hört Ellington göra på VÄLDIGT länge, mil ifrån de uttjatade "Take the 'A'-train" och "Satin doll"!
     Totalt bortglömda i 80-talssoulgenren är amerikanska duon Aurra, som jag bara hört i en låt, en väldigt smart och skön soulhit från 1986 som hette "You and me tonight". Den låten finns inte med här, men jag blev ändå väldigt nyfiken på deras platta från 1985, "Like i like it", och tjuvlyssningar på den ger vid handen att den verkar vara en kanonhäftig 80-talsindränkt soulpärla!

Därefter blev det en pizza av modellen jättestor innan en underbar kväll på Hovet med WWE Live väntade och dagen efter åkte vi hem! En riktig kanonhelg i Stockholm med sol, vackra byggnader, fantastisk mat och underhållning samt skivfynd deluxe, kan man begära mer? Jag tror inte det!

Tre låtar väljer jag från denna höjdarresa, dels "My mood" från en av MFSB-plattorna, "Universal love" från 1975, Duke Ellingtons och hans orkester med "Morning mood" samt "Scarlett" från The Alarms 1989-platta "Change"!





söndag 7 maj 2017

Månadens bästa fynd - April 2017 (Giorgio Moroder/Fun Fun/Buck Clayton & Buddy Tate)

April var ingen jättemånad vad gällde inköp (bortsett från skivmässan som har en egen artikel), men just nu känns det helt OK. Det är bättre att spara sig till den stora sommarsäsongen och lyssna igenom så mycket som möjligt av det jag köpt nu senast. Men det var ingen urusel månad heller utan det blev en del spännande saker här och var. Framför allt blev det väldigt mycket jazz, inklusive två väldigt intressanta dubbelalbum med Gene Ammons utgivna på Prestige. En Prestige-platta till blev det, men den återkommer jag till längre ner. Här blir det dock som vanligt ett försök till blandning och denna gång tre fullängdsvinyler.

Giorgio Moroder - From here to eternity (1977)
Jag har haft väldigt blandad framgång med Moroders soloplattor. En del har varit kanon och en del har varit rena bottennappen. Men trots det och trots att skivan inte ser allt för snygg ut så kunde jag inte låta bli att införskaffa den på en av mina normala stamloppisar, Magasinet här i Sundsvall. För det här är en riktigt skön platta som lättast kan beskrivas som 70-talets Jean Michel Jarre i discotempo och med ett fåtal vokala inslag av Pete Bellotte. Syntharna är i en riktigt tidig form och produktionen är otroligt häftig! Plattan har genom åren blivit något av legendförklarad, inte minst av diverse houseproducenter genom åren och "From here to eternity" ses som något av housegenrens influens. Och jag förstår varför, för detta är både vackert och häftigt och på sitt sätt nyskapande för sin tid!


Fun Fun - Have fun (1984)
Italienska Fun Fun kan idag kännas som en bortglömd skapelse, men de fanns faktiskt på den allra första trackslistan med sin enda hit här i Sverige, sommardängan "Colour my love", en 80-talsikon! Jag har hittat ett flertal olika singlar med Fun Fun genom åren, men däremot är det första gången jag hittar en fullängdare med tjejerna.
     Fun Fun är producenterna Dario Raimondi och Alvaro Ugolini samt sångerskorna Antonella Pepe, Angela Parisi och Ivana Spagna (japp, det är "Call me"-Spagna). Däremot så är det bara två tjejer på omslaget, vilket har sin naturliga förklaring. Det är en viss Milli Vanilli-varning eftersom tjejerna på alla omslag inte är tjejerna vid micken utan två fotomodeller.
     Men musiken däremot kan man inte ta ifrån Fun Fun. Detta är en lättsam 80-talsplatta med snygga italodiscosynthar och lagom starka refränger och det är det som gör plattan. Verserna är det lite si och så med kvalitetsmässigt och lite kanske man förstår att "Colour my love" blev hiten. Men som helhet är detta en riktigt skön discoplatta med härlig 80-talsstämning och lättsamma melodier som funkar helt OK, kanske främst när det nu närmar sig sommar. Här väljer jag ett TV-framträdande av låten "Living in Japan", ett av plattans bättre albumspår!


Buck Clayton & Buddy Tate - Kansas city nights (1974)
Inspelningen må vara av nyare datum för klassisk jazz och herrar Clayton och Tate må ha åldrats en del här, men stämningen är på topp när de båda möttes för ett flertal inspelningar för Prestige. Detta dubbelalbum bjuder på riktigt härligt ös! Både Clayton och Tate samarbetar mästerligt och ett stort omnämnande till pianisten Sir Charles Thompson som spelar mästerligt på denna platta! Gene Ramey och Gus Johnson respektive Mousie Alxander hörs på bas och trummor.
     Första spåret "High life" bara öser på i full fart, men man lyckas även bra i de lugnare formatet, som i "Can't we be friends". Från början och genom båda skivorna så är det riktigt lysande och kompletterande spel från alla så detta är en riktigt rekommenderbar platta för alla som vill ha klassisk jazz i det något mindre formatet men med något av de mest lysande samspel jag har hört på ett tag! Och självklart vill jag bjuda på "High life"!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...